Sidensvansarna rumlade runt inne mellan husen, katterna satt som trollbundna i fönstret och såg de runda kropparna flyga från rönn till rönn och så upp i luften och så tillbaka till rönnarna. Så flyttades Majsan fokus, hon satte sig vid balkongdörren, sen upp på linneskåpet och så vifta med tassarna och jama oroligt men fortfarande med blicken mot balkongdörren och jag gick för att ta ner henne, för hon är klumpig i sin iver och har vält ner växterna som står där och på hyllan nedanför flera gånger och då såg jag vad som fångats hennes uppmärksamhet. Där på balkongens golv satt en tufsig liten ihopkrupen Sidensvans. Den satt stilla, några fjädrar på huvudet stod rätt upp, inte de som är Sidensvansens tofs, utan några andra, några som borde ligga slätt och fint. Jag såg upp på fönstret och såg en rund liten geggig fläck med några fjun fastkletade.
Googlade vad som skulle göras, ge fågeln tid stod det. Nån timma i lugn och ro och sen flyger den förhoppningsvis iväg. Tittade till den ibland den första halvtimmen, lite rastlöst hoppfullt. Pluggade på och tittade till den allt mer sällan.
Glömde bort den lilla fågeln och när jag reste mig för att göra mer te så såg jag att Majsan låg där och stirrade stint ut och jag mindes åter fågeln och gick för att se hur det var fatt med den. Nu var den död. Låg platt på balkongens grå golv. Den hade kräkts upp ett tuggat rönnbär. Ur dess bak hade det runnit klar vätska och något vitt simmigt. Jag tog en bild av den döda fågeln och så skickade jag bilden till Jonna men ångrade mig fort, som att jag gått över en gräns med att sprida dess död. Sidensvansarna härjade ännu och fick eftermiddagssolen att flimra när de i stökiga flockar passerade den. Inne flög fågelkropparnas skuggor omkring, studsade mellan väggarna och speglarna och jag blev yr av all liv och rörelse de åstadkom medan jag såg på den stilla lilla döden som låg utanför glaset på balkongdörren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar