Hon är ännu död, så kommer det vara. Känns som en evighet sen hon fanns. Nä, jag önskar att det var en evighet sen hon fanns. Men det är mindre än en vecka sen hon dog. Det är så nära i tid, så nära att jag ibland tror att jag kan greppa efter henne, nå henne.
Idag dammsög jag, tänkte på allt hår från henne som sögs upp. All hennes fällda päls. Vet att mycket finns kvar. Så mycket katthår sugs inte upp i några enstaka dammsugningar.
Hennes tandborste står på diskbänken.
Klippte film. Hon är med. Hennes lilla tryne till nos. De stora ögonen. Och då var hon där, här. När jag kom hem igen rusade Majsan in i hallen, hon gled på golvet, gjorde en vurpa. Det var bara hon som mötte mig. Jussi låg i sängen, brydde sig inte om att jag kom. Montzi är död och inte här och kunde därför inte möta mig.
Jag vill att det ska ha gått ett år eller två. Jag vill att Montzi ska vara i det förflutna, så den lilla kattens död inte gör ont längre.
Det är ju ändå bara en katt.
Scrollar kattungeannonser på Blocket, jag går in på Jussis och Majsans uppfödares hemsida, en tanke att en ny liten varm tuss ska bota obalansen här hemma gror.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar