Det var varmt på stranden. Mjuka små vågor. Vi skulle skynda tillbaka till stan nu. Jag ville bada, men det hanns inte. Han skulle hämta sina barn på dagis. Vi hade spelat in på nytt, det som inte funkade sist, det som hackade och var hårt hade nu blivit mjukt med hjälp av slowmotion. Istället för Kolbäcksbron blev det en snirklande grusväg med vindkraftverk i bakgrunden. Vi släppte en sjal som fladdrade iväg. Jag var rädd att den skulle hamna i hans ansikte så han skulle köra av vägen. Vi tog om och tog om och tog om sjalen som fladdrade iväg.
Jag fick se hans och hans sambos och hans barns stuga. Den de byggt. Det fanns bilder av dem, han och sambon, från när första barnet väntades, utanför det lilla hus de sedan byggt ut och byggt till små hus runt. De ler och ser så lyckliga ut. Den stuga de nu har var väldigt fin, kändes som en plats för en lycklig familj, som en plats för ett lyckligt liv.
Vi skyndande in till stan, han körde 70 där både vägskyltar och handskrivna skyltar av de boende sa att en skulle köra 50. Jag fick följa med och hämta barnen. Jag satt kvar i bilen. Hörde hur han glatt ropade på dem, hur han utbrast ett uppriktigt glädjerop när han såg dem. Jag ville nog inte träffa dem, tänker att barn tycker att jag är ful, kantig och stor och ogreppbar. Den yngsta var nyfiken, den äldsta som snart är fem år var ledsen över en sticka i fingret.
När vi kom hem till deras radhus, där min cykel stod, så hade sambon lagat mat, jag följde med in fast efteråt tänkte jag att det var dumt, att barnet med stickan i fingret nog ville vara själv med de sina. Jag satt vid köksbordet. Han, pappan i familjen och som jag spelat in film med under någon timma, började må illa, sa att han kände sig matt, rådde mig att dricka vatten eller äta något om jag också mådde illa. Men jag mådde inte illa. Jag tänkte att de snart har ett tredje barn.
Rullade ner för backen till min mamma. Där drack jag té och åt några kakor. Cyklade hem när det började skymma, mötte Karin som skulle ut och jogga och efter henne mötte jag hennes katt Cleo.
Dagen efter var jag helt slut, ljuset jagade in mig i sovrummet, det stack i ögonen, mitt huvud på min hals stod rakt ut från kroppen och jag kunde inte räta på mig. Ryggen var kutig och musklerna var som smala spända strängar över skulderbladen. Försökte mjuka upp mig med en varm dusch, men blev sittande under strilande vatten lika stel och krokig och utan vilja eller kraft att ta mig upp och ur och torka mig. På något sätt hände ändå det, jag fick det gjort. Var oändligt törstig och lätt illamående. Illamående tilltog och jag försökte få i mig mat, rågbröd och rivet äpple i yoghurt och när huvudvärken tog i, kramade mitt huvud bortom hopp, så kräktes jag upp allt. Först yoghurten och det rivna äpplet, vilket rann lätt ur mig, sen rågbrödet som rev mjukt mot strupen och fyllde min mun innan jag släppte ner det i toan. Jag grät. Sjukanmälde mig. Sov.
Dagen efter hade jag ingen aptit. Signe kom förbi med Cola och godis och vi satt på balkongen ty dagen var varm och mild och så gick hon och köpte kebabrullar åt oss som vi åt ute på balkongen och drack av colan hon haft med sig och när hon cyklat vidare till en AW med vänner, tryckte jag godiset och drack upp nästan all cola.
Sov och vaknade upp till den dag som snart är slut, som räknas som slut nu pga över midnatt. Dagen var mulen, varm och fuktig och min aptit nästan noll. Så less på att äta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar