I lördags, imorgon en vecka sen, rusade jag iväg på bio. En pluggpaus som stoppade plugget för den dagen. Kl 15 skulle filmen visas. "På Hvitfeldska bodde vi" om upptakten på Göteborgskravallerna juni 2001. Efteråt skulle det vara ett panelsamtal.
Gick mot bussen, tempen hade visat på 11 grader, jag tog tröjan och morfars kavaj. Viden tog i. Dammet lyfte från marken, dammet fyllde luften och färgade den brun. Den dammfyllda vinden slog mot ögonen, mot kinden, mot läpparna och in i munnen. Jag kisade och hostade och på bussen knastrade det mellan tänderna. Jag kände på kinden och den var sträv av sandkorn som vinden piskat i mitt ansikte.
Filmen var en oväntad gråtfest. I ett klipp från 2001 står en beigeklädd herre på 70+ i havet av arga poliser och upproriska ungdomar och den beigeklädde herren säger åt de arga poliserna att de inte kan ta människor så där, att människor har rättigheter. Polisen såg inte ut att svara. Jag började gråta.
Många i publiken hade varit där då, vissa hade blivit tagna av polisen. Det fanns en laddning i salongen under samtalet efteråt.
Fredrik O var där med sin kollega. Vi pratade en stund inne i salongen efter visningen. När vi klev ut såg vi snöflingor falla. Stora krispiga fluff som singlade ner. Jag handlade lite på Coop city, sen drog jag kavajen om mig och stretade hem. Ville inte ta bussen. Vet inte varför jag ville gå i kylan, snön och vinden. Bestämde mig för att jag köpa en kebabtallrik på AliBaba istället för att laga middag, för innan jag var hemma var jag slut och frusen.
Åt och sen tog orken slut. Tog inte upp plugget igen. Minns inte riktigt vad jag gjorde den kvällen, men antagligen inget annat än att se nån film/nån serie, kanske Seinfeld, dricka en kanna té.
Dagen efter var allt åter snötäckt, det blev blött och slaskigt och allt nyfallet regnade bort i början av veckan. Kvar ligger vinterns en gång ståtliga snöhögar. Kvar ligger de pysande och gråknastriga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar