morgonen med katterna

Klockan noll sex noll noll började radion spela. Hörde det sista av p4s nattsändning. Kanske var det mörkt, antagligen var det mörkt, det är ju mörkt nu. Kokade te, åt fil, åt två satsumas. Sminkade mig med urskrapet, de sista resterna, det sista av de billiga resterna.

När jag skulle gå började Tyra doftmarkera en vägg, gnida sig mot den, upp och ner, samtidigt som hon gick mot mig, ut på galjar på hög höjd, hon sträckte tassen mot mig, hon backade, gned lite till, hon tittade storögt på mig.

Miss Jones hade satt sig för dörren. Hon satt med sitt lilla huvud och de stora öronen rakt fram, bestämt om hon vore människa.

Tänkte då att de älskar mig, att de inte vill att jag ska gå. Att de små har känslor och förstår och saknar. Men de är katter, bara katter, om än siameser.

Ute hade det börjat ljusna.