Han sa: Ja, som skeletor.
Jag sa: nej, jag hade tänkt mig mer som Jungfrun av Orleans . . .
Han sa: Mmmm, kanske . . .
Nu ser jag att han hade rätt. Inte helt rätt. Men så är vi på min mors sida, som glada döskallar med kindknotor och ögonhålor. Och så är jag. Kanske mest jag, sen min bror Peje, min Moster Åsa, min mamma, min mormor. Kanske kusin Zeke. Kanske kusin Mimmi.
Och Skeletor är oftast inte glad. Han är ond vill jag minnas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar