Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet

Hade lagt mig för att sova. Försökte finna lugnet. Läser ingen bok nu, eller jag läser en, eller flera, men det gör jag för att rastlösheten är över mig, jag lägger dem ifrån mig. Så nu tänker jag på de jag läst, eller filmer jag sett.

Och denna kväll började Annette Kullenbergs bok om Marianne Höök snurra i mitt huvud.

Hade hört namnet Mariann höök, hade genom alla de biografier jag läst om svenska skådespelerskor förstått att hon var något nästan mytiskt. Hennes glasögon, hennes sätt, hennes kläder. Trots att det var det jag snappat upp trodde jag Marianne var höknäst, stor, som Bianca Castafiore i Tintin. Och inte ett ord hade jag läst av det hon skrivit.

Men någon gång i våras, eller var det förra hösten, någon gång iaf började jag läsa Annette Kullebbergs bok. Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet.

Oj.

Jag la den ifrån mig. Håret reste sig på mina armar. Jag grät om än så lite och tyst och nästan osynligt. La den ofta ifrån mig. Gjorde rastlösa rörelser. Sprang runt. Tog upp den. Och Om Ingen. Samma. Något stort, något jag ville fånga fanns där i sidorna. Något så sorgligt vackert. Så var det i våras, eller om det var förra hösten.

Mariannes mammas självmord under en resa hem. På ett järnvägshotell, när Marianne var några månader gammal. Mariannes självmord, ett försök som lyckades efter många misslyckade. Och allt däremellan. Harry Schein, socialdemokraterna, drömmen- längtan efter att vara viktigt och betydelsefull, vara fin och fin, skådespelerskorna, en kanariefågel, Grekland.

När boken var färdigläst försökte jag komma ihåg dess titel, den skrevs ner på lappar, skrynkliga lappar, som skulle ges till vänner. Och i sms.

Och denna Annette Kullenberg. Så vackra ord från en stämma jag uppfattat som gäll och berusad, som jag hört är förädisk och lömsk, vars innehåll jag låtit drunkna i uppenbarelsen av rosa dräkter och rosa läppstift och urtvättat rött hår.

Nu snart borde jag läsa Mariannes texter. Bilden nedan är omslaget på samlingen Annette Kullenberg valt.