Bringlövs går på föreställning

Det kanske var i bilen dit, då vi första fems hjärtan fick samma höga puls. Men vi märkte inget av det. Vi rusade in för att hämta ut de elva biljetterna. Våra ögon var intensiva djupt därinne i våra ögonhålor, våra röster gick i ett, i korta fraser, fraser utan betydelse egentligen, fraser som skulle göra oss effektiva. Men vi körde på, våra huvuden for än hit än dit, likt fåglars. En man i en familj i biljettkön vi trängt oss in mellan sa: Låt de gå före, de verkar vara så angelägna att komma in. Vi förstod inte alls vad han menade, vi sa konstigt konstig konstigt konstig man. Vi hade ett mission. och våra ögon for snabbt, liksom våra fraser, våra korta meningar och en bänk skulle hittas så de äldre kunde sitta när de kom. Och när de kom var det en plan för dem. Vi skulle stå i kön och de skulle sitta, vi skulle ta bra platser och de skulle sitta, vi skulle lämna in deras kappor och de skulle sitta. och så var kön stor och vi hamnde i dess mitt och den var lång framför oss och lång bakom oss. Och så missade vi något, där vi stod och suckade nervöst hetsigt, något den långa kön bakom oss upptäckt. En annan ingång. Så vi hittade några lediga platserna längst bak högst upp och de gamla fick ledhjälp och där satt vi, nästan sist in. Vi har med oss det lilla barnet, bror Peje har med sig sin dotter Alma, men dottern Alma får inte vara där för ljudvolymen är så stor och våra huvuden vrids och vänds och Syster Agnes ta henne i sin famn och lämnar salongen. Och då klev coolheten in på scen. Syster Signe.