Knaust

Vi, jag, pojken som spelar Gene och pojkens pappa som spelar i orkestern, stod och tittade mot Hotell Knaust port. Vi hade sneglat in genom fönstren och anat prakten därinne. Gick mot dörrarna som for upp. Vi klev in, in i ett rum, en hall, en rund hall. Med glasdörrar i andra änden. Glasdörrarna öppnades och vi gick även in genom dem. Innanför reste sig trappen. Snirklande fin. Vi stod där, bara vi tre, såg en farbror sitta i ett mörkt rum med tidningar och stora fotöljer, vi såg en reception, men allt var tyst och öde, vi viskade, vi kände det som om vi smitit in, nu smet vi ut igen, ut i mörkret och gick mot det mer anspråkslösa hotell vi bodde på. En sen måndagskväll i Sundsvall.