huvudvärken och mamma

Vet inte när den började, huvudvärken. Men den fanns där igår. Sov mycket igår. Kom inte igång. Fick en alvedon brus av tvillingarna. Men kände mig trött, så trött. På bussen hem började allt flimra, det mörka landskapet utanför vibbrerade, tänkte att stormen hunnit ikapp oss.

Hemma kröp jag i säng och vaknade av stigande värk. Kräktes på morgonen, såg mina livlöst vita ben, såg mitt vita ansikte med svarta cirklar krinögonen. Såg svetten blänka i pannan. Var ensam. Ensam, jag och katterna som kurat ihop på mig, som höll sig tätt intill mitt ansikte.

När jag var tre år fick mamma en hjärnblödning. Det är ett av mina tidigaste minnen, inte som något hemskt, minns mamma på det gröna badrumsgolvet, minns hennes blundande ögon, minns blod i pannan, blod som inte fanns där, minns mig och min bror som två lintottar, minns min farbror Lasse, hur han höll oss på gott humör, hur han sa hennes namn, hur han sa roliga saker till oss, hur han höll oss lugna, hur jag och min bror inte blev rädda.

Mamma klarade sig.

Men rädd måste jag ha blivit, någonstans visste jag om att toaletten var farlig, att om man spolade var man tvungen att springa ut fort, inte vända sig om för något hemskt fanns där. Rädslan för att spola höll i sig till gymnasiet. Men så fanns också rädslan för huvudvärken.

Och den finns än, om inte sömn hjälpt blir jag rädd, då ökar min ångest. Men mamma kom förbi, hon diskade, hon gav mig fil med sked, hon gav mig alvedon, köpte frukt och nötter och bröd och pepsi och pålägg och hon var där hos mig, jag slappande av, värken släppte. Ute hade snön fallit och allt var vitt och jag blev lugn.