Bringlövs går på föreställning

Det kanske var i bilen dit, då vi första fems hjärtan fick samma höga puls. Men vi märkte inget av det. Vi rusade in för att hämta ut de elva biljetterna. Våra ögon var intensiva djupt därinne i våra ögonhålor, våra röster gick i ett, i korta fraser, fraser utan betydelse egentligen, fraser som skulle göra oss effektiva. Men vi körde på, våra huvuden for än hit än dit, likt fåglars. En man i en familj i biljettkön vi trängt oss in mellan sa: Låt de gå före, de verkar vara så angelägna att komma in. Vi förstod inte alls vad han menade, vi sa konstigt konstig konstigt konstig man. Vi hade ett mission. och våra ögon for snabbt, liksom våra fraser, våra korta meningar och en bänk skulle hittas så de äldre kunde sitta när de kom. Och när de kom var det en plan för dem. Vi skulle stå i kön och de skulle sitta, vi skulle ta bra platser och de skulle sitta, vi skulle lämna in deras kappor och de skulle sitta. och så var kön stor och vi hamnde i dess mitt och den var lång framför oss och lång bakom oss. Och så missade vi något, där vi stod och suckade nervöst hetsigt, något den långa kön bakom oss upptäckt. En annan ingång. Så vi hittade några lediga platserna längst bak högst upp och de gamla fick ledhjälp och där satt vi, nästan sist in. Vi har med oss det lilla barnet, bror Peje har med sig sin dotter Alma, men dottern Alma får inte vara där för ljudvolymen är så stor och våra huvuden vrids och vänds och Syster Agnes ta henne i sin famn och lämnar salongen. Och då klev coolheten in på scen. Syster Signe.

en dag i urval.

Idag gick jag hemifrån och kom inte hem. Idag blev en dag då jag drog runt. Först jobb. Sedan moster Åsa och kusin Mimmi på stan. Kupan, biblioteket där Mimmi och jag sortera dvd-filmer efter färg, fika, Kupan igen, mormor och morfar dit syster Agnes och syster Signe kom. Pusselprat. Middag, kola, te. Mimmi och jag på Lottas Krog. Sen hem i mörka kalla klara natten. Nu har hungriga siameser kräkts upp maten de slängde i sig och jag känner en lätt skam.

första advent

På jobbet idag. Vi fann inte julpyntet. Men vi fann en julskiva med Lasse Berghagen. Så den spelades då sirapslimpa med ost serverades till kaffet.

snön

Vi pratade om min vinterkärlek, min pepp för snö, min glädje i mörkret. Han kallade den pervers, min vintervurm. Han sa om sig själv: jag är en sommarmänniska fast i en vintermänniskas svåra mörker utseende, egentligen vill jag bara ligga i solen och få gyllene hud över muskler. Jag sa: åh, snälla gör det!

timmar

Jobbar men har rast nu, i tre timmar och tre kvart. Är hemma en stund. Ser snön falla. Siameserna kivas med tafatta bitchslapp om bästa platsen på elementet.

Nu är luften ljusblå där ute. Ljusblå men mörk. Skymningen har bara börjat. Snart är luften djupblå. När jag är tillbaka på arbetet är det mörkt nästan helt utan blått.

Morgonradion

När jag jobbar helg och har dessa tidiga mornar är lyckan att i vintermörker eller sommarsolsken vakna till Da Capo.

i vinterskrud

Jag sa: visst ser jag ut som en Riddare i min vinterklädsel?

Han sa: Ja, som skeletor.

Jag sa: nej, jag hade tänkt mig mer som Jungfrun av Orleans . . .

Han sa: Mmmm, kanske . . .

Nu ser jag att han hade rätt. Inte helt rätt. Men så är vi på min mors sida, som glada döskallar med kindknotor och ögonhålor. Och så är jag. Kanske mest jag, sen min bror Peje, min Moster Åsa, min mamma, min mormor. Kanske kusin Zeke. Kanske kusin Mimmi.

Och Skeletor är oftast inte glad. Han är ond vill jag minnas.

äta no4

Älsklingskryddan.

äta no3

Min favorit på pizzan.

äta no2

Kvällsmörgåsens pålägg.

It´s Beginning to look a lot like christmas

Idag plockades julskivorna fram. Bing Crosby, Håkan Hagegård, Jan Malmsjö, Barbra Streisand, Mariah Carey, Dolly Parton, Arthur Eriksson och Anna-Lena Löfgren. Idag hängdes kulor, ängel, polkagrisar och krams upp. Nu glittrar det svagt i hallens tak. En tom adventstake står på stora bordet och tomtebloss las i ett skåp. Julservetter i en låda.

Captain Blood

Det myllrar av folk, av rörelse, av hästar, byggnader, skuggor, palmer. Och där kämpar Errol Flynn för sin frihet, sina medslavars frihet. Som blir pirater. På målade hav ibland, mot målade himlar. Och hon, Olivia De Havilland, köper honom och han köper henne och det fäktas och kanoner ryker, skepp bordas, sjunker, oneliners droppas, i Tortuega festas det, i Port Royal pågår kampen för rättvisan. Onda pirater, goda pirater, onda kungar, goda kungar. Fånig Guvernör i mörkperuk och med gikt. Ond Guvernör, hård och hämndlysten. Fåniga sällar utan vare sig ondska eller godhet. Så håller det på i två timmar.

Saraghina

En kvinnas ansikte

Det firas födelsedag med varm bål, slädfärd med slädkuskar i stora svarta pälsar. Vargpälsar och facklor fyller slädarna, glada gäster, ånga ur hästar och gladas munnar. Ett barnamord ligger på lur, en häst skenar ut över den frusna sjön och hjältinnan jagar efter. Ett fall, en släde fortsätter in i mörkret. Vass bryts av, någon ligger livlös i sin vargpäls på isen, någon hukar sig över.

Silvana Mangano (el negro zumbon) from ANNA movie of 1951

snöfallet

Benvärmare och jeansen med knän ner i fejkuggsen. En sjal kring huvudet. En sjal över jackan över koftan. Tumvantar. Så var jag klädd och snön föll i vinden. Himlen var svart. Tog jag ett djupare andetag följde snöflingor med in, ner i halsen, som kalla prickar smälte de samtidigt de nuddade.

På vägen hem följde Karin mig. Vi skildes åt och snön föll tätare. Himlen blev gulgråvit av snö som fångade stadens lampor. Snöflingor nuddade munnen, läppar, tungan och ner i halsen, snöflingor kom mot ögon och stack till mot hornhinnor. Snön föll bara tätare och tätare.

renovering

Överallt byts det gamla ut, nytt får plats, så även i Karin och Magnus och Pudans trappuppgång. Det renoveras och renoveras, det är damm och uppslitna innertak, det är lister och ny hiss, det är papp, tejp och plast. Så har det varit länge nu. Det en ständig stadig långsam förändring på husets alla elva våningar.

ravensburger

Vi la pussel. Vi spontan la. Nu ska vi försöka få det klart, lägga alla tusen bitar. Det känns långt bort, det finns något utmattande med att se en massa ljusblå bitar, eller sådana med en vattenytas krusningar över en sjö. Under tystnad, ibland sång, ibland upprepande av fraser vi tyckte lät roliga la vi det lilla vi nu hunnit. Som vindsurfarna och kyrktornet. Nu måste vi ta oss tid att träffas, få det lagt. Det vore kul att få det klart.

Kommer kanske inte klä mig idag. Så känns det nu. Men jag vet att jag skulle må bra av kläder på kroppen och en prommenad. Här står jag i förklädet och pyjamasen. Stekos råder och stabbig mat väntar. Vill ha tomatjos men det får bli efter lönen.

en nattsömns morgon

Sov elva timmar i natt. Och en bit in på dagen. Är ändå mörk runt ögonen. Men så är det nog alltid. Minns inga drömmar från elvatimmarsömnen. Hade några veckor då jag sov sjutimmarsömn varje natt. Tyckte det funkade. Sen kom sömnen över mig och det fanns inga möjligheter att öppna ögonen mornar då jag inte måste upp. Brist på självdiciplin och vilja.

Var smärtsamt kissnödig när jag vaknade vid tolv noll noll.

the Ziegfeld Wife

Hon ska ha badat i åsnemjölk. Men det var pr. Det var Florenz Ziegfeld som sa det, sen gifte han sig med henne, och det här var mycket längesen. Över hundra år sen. Hon var stor i Europa. Han skulle bli stor i Amerika. Han skapade shower fulla av lyx och flärd och vackra kvinnor och plymer och slöjor och glitter och prål som gick ner för en lång trappa. The Ziegfeld Girl. Hon var hans första stora stjärna. Anna Held.

Sibirien

Det är bilder som de här som väcker min längtan till Sibirien. Och det är bilder som de här som är allt jag vet om Sibirien, bilder som google väljer till mina sökord. Och den där boken, Den Yttersta Kärlekens Gulag av James Meek, om religöst könstympade, om livsfarlig brottsling och kannibal, om flykt, om det röda och vita kriget, om år 1919, om hon som följde sin man som valt bort sitt kön för Gud.

på universitetet

Vi drog runt på universitetet. Först i biblioteket, ner i magasinet, där man kan tycka på knappar så hyllorna flyttar sig. En plan var att trycka på knappen och springa genom gången medan hyllorna rör sig mot varann och gången försvinner. Som Indiana Jones eller någon. Men vi vågade inte och jag lånade tre böcker istället.

När vi kom upp ur magasinet var det mörkt ute, kanske var det det redan när vi gick ner.

Sen gick vi under lågt tak i humanisthuset en stund för att fortsätta i rymliga universum.

Vi satte oss efter att ha köpt godis, han glass, i en kiosk, vi sa fula ord. Jag började, han drog det till en obscen spets. Efter de fula orden fortsatte vi med murmansk, sibirien och nordnorska drömmar. Om grånade hus av snickarglädje, om karghet.

Så släcktes lamporna. Vi satt kvar i mörkret. Vi kollade om jag passade i peekabo, Veronica Lakes blonda lockar ner över halva ansiktet. Vi skildes åt. Klockan var då strax före 17:00.

om de få timmarnas sömn

När jag måste sova, när jag har en tidig morgon som väntar så är den sömn jag får svettig. Är som om jag pressar sömnen ur kroppen, som om hela jag jobbar hårt för vilan.

Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet

Hade lagt mig för att sova. Försökte finna lugnet. Läser ingen bok nu, eller jag läser en, eller flera, men det gör jag för att rastlösheten är över mig, jag lägger dem ifrån mig. Så nu tänker jag på de jag läst, eller filmer jag sett.

Och denna kväll började Annette Kullenbergs bok om Marianne Höök snurra i mitt huvud.

Hade hört namnet Mariann höök, hade genom alla de biografier jag läst om svenska skådespelerskor förstått att hon var något nästan mytiskt. Hennes glasögon, hennes sätt, hennes kläder. Trots att det var det jag snappat upp trodde jag Marianne var höknäst, stor, som Bianca Castafiore i Tintin. Och inte ett ord hade jag läst av det hon skrivit.

Men någon gång i våras, eller var det förra hösten, någon gång iaf började jag läsa Annette Kullebbergs bok. Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet.

Oj.

Jag la den ifrån mig. Håret reste sig på mina armar. Jag grät om än så lite och tyst och nästan osynligt. La den ofta ifrån mig. Gjorde rastlösa rörelser. Sprang runt. Tog upp den. Och Om Ingen. Samma. Något stort, något jag ville fånga fanns där i sidorna. Något så sorgligt vackert. Så var det i våras, eller om det var förra hösten.

Mariannes mammas självmord under en resa hem. På ett järnvägshotell, när Marianne var några månader gammal. Mariannes självmord, ett försök som lyckades efter många misslyckade. Och allt däremellan. Harry Schein, socialdemokraterna, drömmen- längtan efter att vara viktigt och betydelsefull, vara fin och fin, skådespelerskorna, en kanariefågel, Grekland.

När boken var färdigläst försökte jag komma ihåg dess titel, den skrevs ner på lappar, skrynkliga lappar, som skulle ges till vänner. Och i sms.

Och denna Annette Kullenberg. Så vackra ord från en stämma jag uppfattat som gäll och berusad, som jag hört är förädisk och lömsk, vars innehåll jag låtit drunkna i uppenbarelsen av rosa dräkter och rosa läppstift och urtvättat rött hår.

Nu snart borde jag läsa Mariannes texter. Bilden nedan är omslaget på samlingen Annette Kullenberg valt.

Sylvie Vartan - Irresistblement (31-12-1968)

Hon är inte lika söt som France Gall. Därför tycker jag om henne, tycker om sylvie. Och den där bilden jag såg i högstadiet, då hennes namn fastnade i mig, men det tog tills i år innan jag hörde henne. Hon står med sitt långa blonda hår ner för ett ögat, hon har en mikrofon med mikrofonsladd, den ena handen om micken, den andra om sladden, Hennes klänning är täckt av glitter, den är lång och kanske fransig, ser ut att gå i samma ton som hennes hud, men bilden är i svartvitt. Hon har ryggen mot kameran, ser ut över en publik som inte vi ser, hon vänder sig mot oss, det är rörelse i henne.

Och så här ser hon ut i tjocklugg och med dålig läppsynk men en fin fin låt.

Nat King Cole - Let's Fall In Love

det blir till töntiga bilder en av de vackraste fåniga kärlekslåtar spelas. Men detta klipp var det jag fann, fann där musiken är lagom sorglig, lagom glad, lagom silly. Och då med de töntiga bilderna.

Gilda

Ser den ibland. De pratar som musik, de viskar nästan, de flämtar, de säger vackra meningar fyllda av åtrå, avsky, kärlek. Det är gammal kärlek som gått fel, det är hämnd. En flykt från varann till Argentina och Buenos Aires. Så möts de igen. Och döden kommer till dem, men först rädslan, efter döden svek och makt. Och återuppstånden från de döda en än större hämnd. Och så innan det den berömda stripteasen. I sluten mullrar musiken mörk och skuggorna är långa och lugnet bryts av persienner som vinklas och en käpp med en kniv och ett pistolskott innan stråkarna och fanfaren pumpar på.

Rörigt, vackert och något jag ser om och om igen.

Appassionata

Kanske är det för att dagen är grå. Men det var iofs i natt jag började tänka på Gustaf Molanders Appassionata. Men det var längesen jag såg den.

De spelade piano båda två, de var konsertpianister, Georg Rydeberg och Viveca Lindfors. Han hade slutat och hon återvänder. Och jag tror de minns sin kärlekshistoria som börjat i södra frankrike, eller om det var Italien. Då var de lyckliga, men något gick ju fel, och hon återvänder framgångsrik, nä, hon kanske inte spelade piano, hon . . , hon . . jag minns inte nu.

Men hon återvänder med sin rika arvsfaster eller moster, spelad av Harriet Bosse, och jag tror Bosse har en vit tjock peruk. Bosse var femton år tidigare stor teaterstjärna, hennes kropp tjusade en mycket yngre Edvin Adolphson som hade allt det unga mod det krävs att gifta sig med Strindbergs sista hustru. Men här får Harriet spela en kvinna i sin egen ålder.

Men Nu återvänder de och sthlm är grått, så grått det kan bli med nakna svarta träd och grå dimma och murar och andra världskrigets mörker. Och Viveca är nedtonad och fotriktig och med de svullna läpparna. Och George sitter hukad över flygen med ångest. Han spelar inte längre, han sköt med pistol och åtrå blev hat eller misslyckande eller hur det var. Minns ju inte nu.

Så finns unge vackre Alf Kjellin med, han kom senare att regissera avsnitt av Dynastin. Men här är han ung man, här spelar han ett ungt löfte som tar lektioner av Georg och inleder en kärleksrelation med Viveca.

Och någon ska spela Appassionata i en kyrka. Och om det slutar i tragik eller försoning minns jag inte. Men Georg och Viveca hade en kärlekshistoria på riktigt, de spelade i filmer i hop, de gifte sig inte, han kanske var gift eller så var det hon. Men det var tydligen passion. Och sen åkte hon till Hollywood och kom sällan hem, men kanske var deras historia slut redan innan dess.

Men många år senare, då hon var huvudgästen i här är ditt liv var han också med, men han, har jag hört, trodde det handlade om honom, inte om henne. Sen dog Georg, han låg död och ruttnade i sitt hem innan de fann honom.

Hur nu filmen var, det lilla jag minns, så var den iaf från år 1944.

fjällbjörkarna

På söndagen hade dimman lättat. Solen sken och det var kallt. Det mesta var frosttäckt, husen på de krokiga gatorna, träden, våra hår.