minnen av män.

Ibland tänker jag att männen ur mitt förflutna nu är döda. Ett gammalt minne blixtrar till, sen tänker jag att han nog är död. Sen tänker jag att de alla är döda, borta. Då blir jag lite sorgsen. Fast jag har ingen grund för mina tankar, annat än romantikern och bitterheten i mig som längtar efter dramat. De lever nog alla, deras ungdoms ångest har lugnat sig, deras jaktlust är begränsad till att spana på de unga, de stabbar till sig, fläskar på, grillar och omedvetet jämför sina respektive med vännernas. De dricker öl och goda viner, jobbar och får barn. Så är det nog. De är inte döda och bra är väl det.