drömmar

Är nog ganska lättlurad, men jag lägger dyra pengar på parfymer, och just att de är dyra får mig att känna mig bättre. Det är inte bara doften som blir en del utav mig, utan det är allt kring doften, så som jag skulle vilja passa i chanel no. 5 för att Marilyn sov i några droppar av den, för att catherine Denueve varit dess ansikte, för Nicole Kidman i den tjusigaste reklamen ever, för att den funnits i evigheter.

Men jag använder andra, de jag trivs i, vissa får huvudvärk av dem, andra astmattacker, men man kan nog känna parfymen ett tag efter att jag lämnat rummet.

Började sent, trodde det var subtila dofter jag skulle ha, det funkade inte, och en dag, en mellanlandning i frankfurt, efter två månader i Indien, föll jag för och hittade hem till parfymerna. Xtrem girl hette den. Paco Rabanne. Den finns inte längre och fanns aldrig i sverige, vilket bara fick mig att känna mig än mer märkvärdig. Och den luktade som polkagrisar och blommor och det gick ett pirr genom mig när jag kände den på mig, i mitt hår, på mina kläder, i min kudde.

Som sagt jag är lättlurad, jag tror parfymerna jag bär säger något om mig, jag tror flaskan de är i, kartongen den ligger i, reklamen kring den, har med mig att göra, säger något om mig. Jag vill inte ha det på något annat sätt för det är så enkelt att för en stund bli något annat, en mer raffinerad version av mig själv med ett antal sprut ur en vacker flaska.