På buss nr 8.

 Vaknade tidigt. Tog buss nr 8 mot Östra Ersboda. Klev av på Snipgränd. Gick till Cyberphoto och hämtade ut objektivet jag fått av pappa. Sen en liten sväng på Myrorna. Myrorna var kallt, som att det inte var uppvärmt. Såg inget jag ville ha. Gick och väntade på bussen hem, hann åka på samma biljett. Dagen var grå. Nästan plusgrader men isande. Himlen i samma färg som snön på taken och marken. Vi som klev på bussen, som satt i bussen, hade nollställda ansikten och mörka kläder. Jag fastnar med min blick på busschauffören som kört oss till vasaplan och nu blivit avbytt och stod och tände en cigg utanför fönstret. En färgklick hade satt sig jämsides  mig på andra sidan gången, jag hade registrerat färgerna, att allt inte  var grått längre. Färgklicken tog upp sin mobil, ringde nån. Han hade en energi i rösten, det fanns liv och lust. Jag såg efter vem det var, kände igen honom, en artist och producent som säkert var hemma över julen. Han gick igenom kvällen igår, var de varit, han hade varit ute på hemvändarkväll och efterfest, han nämnde vilka de varit. Sa han: det var kul att hångla igår? Jag ska inte återge hans samtal, men jag fick för mig att han pratade med nån han var kär i. Eller pratade om nån han var kär i. Han var högljudd och underbar och jag började le, ville att han skulle sitta kvar på bussen, inte kliva av när han gjorde det, inte lämna tillbaka oss till den nollställda grå tystnaden.

Hillevi no.3.

 

Instagram.

Mitt instagram blev anmält och avstängt natten mot julafton. Vet fortfarande inte vad jag gjort, vilka regler jag brutit mot. Lägger mest ut bilder på öde gator, mitt hem, katter och mig själv. Kommenterar inte andras inlägg med annat än hjärtan. 

Iaf hann jag se att mitt första inlägg på instagram, i december 2012, var en bild på min mormor. Så blev även mitt sista inlägg  bilder av henne. Mitt instagram börjar och slutar med Hillevi. Inte kanske helt sant, för efter alla bilder av mormor kom en stories på 12 sekunder med Montzi. Men inte lika ödesmättat, inte lika passande i saknaden.

På morgonen efter arbetet, måste alltså har varit julaftons morgon, försökte jag förstå hur jag skulle ta reda på vad som hänt. På nån sida klickade jag mig runt och så kom ständigt frågan: Var detta till hjälp? Med svarsalternativ runt ansikte med mungiporna upp alt runt ansikte med mungiporna ner. Klickade mungiporna ner. Sen skulle det motiveras varför det inte var till någon hjälp och jag skrev varje gång: Men det har inte löst mitt problem, jag fattar ingenting. Desperat och speedat trött fortsatte jag detta i ca en timme och måste ha lämnat denna mening som svar minst 25 gånger.

När jag sen vaknade, gick mot arbetet på julaftonens kväll, kände jag inte någon större saknad efter instagram. 

 

Hillevi no.2

 Gjorde ett inlägg på instagram om att mormor är död. Tog bilder som jag fotade av ur de album jag och Agnes tittade igenom idag när vi var hos henne. Bilder av mormor som sitter vid rabatterna i Docksta och Vargträsk, som kramar om Signe och Agnes, som ammar min moster Åsa och när hon stöper ljus. 

Mormor älskade inte att vara mamma, hon var nog inte så förtjust i att vara mormor, iaf inte i början. Hon stannade hemma med barn fast hon ville arbeta och när hon var kring 40 år så började hon jobba igen. Hon hade tjänst på SEB och gjorde karriär och tjänade pengar på aktier. När vi var i sthlm så åkte vi pendeltåget in till Sergelstorg, gick genom SEBs svängdörrar och där pratade mamma med någon som antagligen meddelade mormor att vi var där och en dörr öppnades och vi visades upp till mormors skrivbord och senare ett eget kontor med mörkbruna träväggar och vi fick träffa en högre chef som skojade med oss och mormor hade skor med klack och glasögon i guldkedja runt halsen. 

Mormors skor var otroliga. Stilettklackar och nätta. Ett par var beiga och svarta, ett annat röda och gröna och svarta. Hon tog ett banklån för att köpa en päls. Jag har den pälsen nu. En spetsnutria. Hon gick ut och dansade med kollegorna och jag vet inte vem hon var när hon intog ett dansgolv under 70- och 80-talets stockholmsnätter. 

När morfar gick i pension, då var mormor bara 60 år, ville han upp hit igen. Han är född i Vargträsk i södra lappland och Umeå låg nog nära. Mormor gick i förtidspension trots att hon älskade att jobba och tjäna pengar. Hon tänkte att i Umeå där det inte är så långa avstånd kan jag klä mig snyggt, ha skor med klack och strosa på stan. Hon konstaterade fort att i Umeå klär sig folk inte snyggt och hon ville inte sticka ut och när 90-talet kom och scanbilar brändes så vågade hon inte bära sina pälsar längre.

Hon lyste upp av vuxna. Av att få besök. Både hon och morfar fick sån energi om jag hade med mig en vän. Särskilt Carolina. Carolina med sin solkyssta hud och naturliga skönhet imponerade stort. Hur hon dök ner i vattnet från båten och simmade i land med ett rep. 

Den enda låt jag minns att jag hörde mormor nynna på var Jag mår illa av Magnus Uggla. Hon hade inte lyssnat på texten, tyckte bara att den var svängig. Men jag tror att de kassettband min moster Lotta spelade in åt mig, de med Frank Sinatra, Billie Holiday, Bessie Smith, Fats Waller och som blev grunden till min musiksmak, var mormors skivor. 

Hon var stolt över dyra köp hon gjort, sånt hon handlat på NK för massa år sen. Hon skammade en om en själv köpte något dyrt, för hon var trots päls köpt med ett banklån ekonomisk och satt framför text-tv och höll koll på aktier och gav min farfar hans första aktier, inte för att han utvecklade den talangen något.

Som barn tyckte jag att hon kändes hård. När jag blev tonåring fick vi bra kontakt. Ibland åt jag lunch hos henne och morfar. Vi gick på bio och mormor skrattade så hon grät åt Peter Dalles Ogifta par. När hon en gång brände ett kastrull spagetti sa hon att detta var så pinsamt att jag inte fick berätta det för mamma. 

Då hennes lillebror blev alkoholist och dog av det innan han fyllt 60 så var det som att mormor alltid när hon tog sig ett glas, för hon tyckte om att ta sig ett glas till maten eller en fördrink, sa att hon inte var alkoholist. Och det var hon inte. En whiskey innan maten nån helg, ett glas vin till samma middag som börjat med whiskeyn. När morfar dött och mormor började bli dement uppskattade hon grannfrun som kom över med en flaska whiskey i rullatorn och så drack de lite ihop och sen klagade hon på att jag inte drack och sa: När Åsa kommer då kommer jag få dricka, för hon gillar ett glas vin. Inte för att jag förbjöd henne, men inte ville hon dricka själv. När hon en gång var sjuk på hemmet ditt hon flyttat och jag var över var hon så skamsen. Hon förbannade dagen som lett till denna dag och undrade vad folk skulle tycka om henne nu när hon gjort bort sig så och varit en fyllkaja. Hon trodde att hon var bakis och när jag förklarade att hon hade flunsan blev hon så glad och lättad. 

Framför mig, över en stol, hänger ett förkläde hon sydde när hon var 12 år, år 1938. Det är vitt och med röd tråd har hon broderat sina initialer, H. L. Hillevi Lundgren som hon hette då. Det har hängt över stolen sen jag flyttade hit. Fick det långt innan, använder det ibland, så det är fläckigt, men jag vågar inte tvätta det, det är så pass slitet att jag inte litar på att det kommer hålla en tvätt. 

Hillevi.

 Så dog min mormor Hillevi igår kl 23. Mamma hade ringt på dagen och sagt att hon blivit sämre. Men eftersom min mamma gillar att ta i och nu inte gjorde det gjorde jag en plan att idag gå dit, se hur läget var och om det skulle behövas ta ledigt i helgen och sitta hos mormor om nätterna. Men hon dog. Att det gick snabbt är bara önskvärt, det finns ingen anledning att nån ska behöva ha ett långt döende. När jag vaknade upp imorse så hade mamma skrivit ett sms om det som hänt. Jag ringde mamma, var anklagande och vass. Mamma som nu snabbt skulle planera tömning av rum, berätta för mormors vänner, bekanta och släktingar och ringa begravningsbyrån. Jag och min syster Agnes bestämde att gå till mormor ca kl 12, begravningsbyrån skulle komma och hämta henne kl 14. 

Vi kom dit kl 12:20. Fick dörren upplåst av en i personalen. Klev in. Hängde av oss. Mormor låg klädd i ljusrosa i vita lakan. Hon hade en röd ros i plast i de knäppta händerna och en ängel på ett bord bredvid sig. Där fanns ett ljus som inte var tänt och vi tände det inte. Agnes grät. Vi stod på varsin sida om sängen. Sen satte vi oss i varsin fåtölj, bläddrade i fotoalbumen, vi pratade. Mest om mormor. Lite om annat. Ibland skrattade vi, sen grät Agnes lite mer, jag fick bara tårar i ögonen, inget mer. Vi satt där i en timme. Vi började frysa. Gick in till stan. Gick in stadskyrkan och tände varsitt ljus, barn rusade in för att spela en levande julkrubba. Vi gick. Vi åt på Rost. Vi frös fortfarande. Vi drack kaffe och frös. Gick genom stan, gick i butiker, hela tiden frusna.

När jag kom hem ringde jag mamma igen. Ville inte vara vass den här gången, men blev det. Vi la på. 

Önskar att det fanns någon ritual, nåt som samlade oss. Att vi skulle ses hos mamma och äta soppa eller nått. 

Den här texten har inte handlat något om vem hon var, bara om hur det var idag, kanske skriver jag mer sen. Jag har saknat henne länge, den hon var innan demensen tog över nästan allt. Saknar hennes röst och hade räknat med att få höra den igen. 

Hillevi blev 96 år. 

Tupplurar och sömn.

 Sover dåligt om nätterna. Vaknar efter fyra timmar. Det finns människor som funkar finfint efter fyra timmars sömn. Jag är mest bara trött. Vaknar trött. Sen är jag trött. Som att allt vill slockna, men inte kan, inte förrän det inte finns någon annan väg att gå, en stund efter skymningen, nån gång mellan kl 15 och 16. Då drar sömnen ner mig. Då kan jag inte vara vaken längre. Jag ställer larmet på en timmes tupplur. Jag snoozar sen i en timme till. In och ut ur sömn. In och ut ur drömmar. Allt är mycket förvirrat och när jag väl bestämt mig för att vakna så är det en jädra kamp, att lämna värmen som slukar mig efter att snoozen fått sina nio minuter till, att hitta motivationen till att vara vaken. 

Idag har jag pluggat. Försökt mata in anteckningarna för provet imorgon. Allt bara snurrar. De senaste dagarna har jag och Jonna skickat meddelanden till varann om hur dåligt det går, hur dåligt kunskapen verkar fästa i oss. LSS infördes 1994. Ja, det kan vi båda. Men inte så mycket mer och ingen fråga kommer vara: Vilket år infördes LSS? 

Idag ringde de från sjukhuset. Eftersom jag kissade blod tidigare i höstas ska de in i min blåsa och kolla och se om det går att se varför. Den som ringde var så trevlig. Hon ville stämma av tid, att den även passar med mitt liv. Hon berättade att läkaren jag kommer få träffa är så bra och trevlig. Hon sa läkarens namn. Hon önskade mig sedan en fin dag och en god jul och ett gott nytt år. 

Jag borde ta en dusch. Luktar surt. Borde stretcha mer. Julie Newmar som jag följer på insta postade om vikten av stretching. Hon var starlet på 50-talet, hon var catwoman i tv-serien Batman på 60-talet, hon var med i Geroge Micheals video Too Funky på 90-talet. Jag försöker nå mina tår nästan varje dag. Det är fortfarande en kamp, för slarvar jag en vecka måste jag börja om. Julie Newmar kan nog fortfarande gå ner i spagat, fast hon nästan är 90. Hon har nog inte sjunkit ihop, blivit en knotig knöl på magra ben som jag. Hon har nog sin dansöshållning kvar. 

Fjärde advent.

Det blev inte ljust idag. Men ändå inte mörkt nog för den reflex jag tappade i postombudskassan och fick leta efter på golvet. Iaf tänkte jag det när jag slog fast den runt min jackklädda handled igen. Klockan var väl efter 13 typ. Som att en brungrå haze lagt sig över den nyss så krispigt vita snön. Hade svårt att bedöma avståndet till marken när jag gick, då även luften och himlen slukats i det brungråvita.

Hade ryggsäck och mössa och den stora täckjackan och så reflexerna. Jag kände mig inte vuxen. Lite hängig. Allt snor som forsat de senaste dagarna har börjat sina, men ändå inte helt slutat rinna . Hade handlat blodapelsiner, grovt rågmjöl och alldeles för mycket kabanoss av coops egna märke. Hämtade ut de julklappar jag fått av arbetet och när jag fick paketen i min famn for reflexen i golvet och jag fick böja mig och se vart den rullat.

Julklapparna från arbetet är från en sida där vi får 6 st diamanter att handla för. Diamanterna ska få det att kännas lyxigt men det känns bara bluffigt, som en dålig raggningsreplik en väljer att tro på en annars trist kväll. Effekten blir iaf i båda fallen att jag känner mig billig.

För mina 6 st diamanter köpte jag en ljuslykta, en knivslip och ett drinkblandarset. 

November-December.

 Pappa var här i november. Vi som inte setts på 5,5 år. Vi har inte setts ofta sen min stora trötthet började nån gång 2008/2009. Han förstår inte trötthet. Men vem gör det. Att jag inte orkade åka till Östersund och fjällen. Att tanken på slalombackar blev mig övermäktig, att jag inte kunde peppa loss energin. Han ville åka slalom. Det ville mina syskon också, hans två andra barn, hans två andra barn utom mig och min bror. 

En blir ju så ensam om en måste vila hela tiden. Ständig återhämtning isolerar. 

Men nu kan pappa inte längre åka slalom. Han blev sjuk. Det syns när han går. Det syns när han knäpper jackan. Med sjukdomen kom en osäkerhet. Blicken blev mjuk. 

Han sov två nätter här. Han i min säng, jag i vardagsrummet.

I december snöade det dygnet runt i 6 dagar. Solen syntes inte. Allt blev grått och blått fluff utan guldig sol. Sen kom kylan. Minus 15 minus 26 minus 31 osv. Där är vi nu. Mitt i kylan. Då jag har jobbat nätter så vet jag inte om solen skinit när jag sovit om dagarna. Just ny gryr det. En vitturkos himmel. En ser kylan. 

Jag blev sjuk i natt. Fick gå hem. Snoret rann och rann och jag kände mig varm och klibbig. Hann var där en timme. Det kändes dumt och snopet att gå hem. Vem har råd att vara hemma. Jag hade en kollega, vi skulle fått vara två, vi skulle fått ha det så trevligt och lugnt. Så kände jag mig tvungen att gå hem. Hemma ringde jag Johannes. Jag åt grillad kyckling och stjälkselleri. Drack en cola zero. kl 03 la jag mig och somnade. Kl 06 vaknade jag. 

Förutom kylan i veckan så har veckan även inneburit att min film inte kom in på de festivaler vi anmält den till. Såg den innan veckan, kanske i söndags. Har sett den så många gånger, varit så tveksam till den, osäker, pratat illa om den. Men när jag såg den, på vad som kanske är i söndags, så tyckte jag att den var bra. Jag såg framför mig framgången. Tänkte att det är jobbigt med framgång när en inte vet hur en ska klä sig längre, bara vill gömma sig i stora tröjor och jeans. Sen kura ihop, sänka ner skallen i den feta halsen, så den blir ännu kortare och stabbig, rulla överkroppen över magen, få axlarna att gå inåt, dra ihop benen, så en blir som en enormt utdragen men ihopkorvad kroppshydda. 

Men framgången uteblev. Jag snokade runt och förstod det redan innan mejlet kom och så såg jag om filmen och såg hur kass den var. Att jag ens trodde den hade en chans. 

Kanske därför jag blev sjuk. För att filmen är dålig. Att insikten slog ner och så blev jag sjuk. Mamma blir sjuk när något jobbigt händer. Säkert jag med. Blåsan på armen, den som kom i höstas, vaknade av svedan, så var det en vattenfylld blåsa på min överarm. Den torkade. Började läka. Igår så blossade den upp igen, eller en ny, flera nya, på samma ställe. Min tunga som är öm. Snoret som rinner. Kanske bara sorg och besvikelsen som letar sig ut, hittar sina kanaler. Kallsvetten och den ständiga morgonandedräkten. Allt bara drömmar som inte infriades. 

November.

 Känner mig trygg och tillfreds under november. Fuktigt mörkt disigt. De grå dagarna. Nån enstaka solig frostig dag. Insynen i mina grannars hem genom fönstren. Inte för att jag ser någon göra något. Ändå har de köket mittemot mitt kök och när jag står i köket borde nån laga mat, diska, äta. Men allt jag ser är upplysta tillsynes tomma hem.

Igår lagade jag lasagne. 

Mitt pluggande gör mig nervös och stressad. Igår fick jag bakläxa på källanvisningarna. Igen farligt egentligen, men jag fick nästan andnöd och orden snurrade runt när jag försökte läsa den bifogade instruktionen om hur en källanvisning ska göras. Först när kvällen var sen fick jag ihop något, men jag chansade, för jag hade ännu inte riktigt förstått, orden hade inte slutat snurra och hoppa.

Jussi lever än. Det är på hösten hon brukar få sina urinvägsinfektioner. Första gången efter jag tillfrisknat från Covid, i december 2020, förra året i oktober och sen igen på min födelsedag ca 1 dag efter avslutad behandling. Jag hoppas att det inte ska ske i år. Att hon ska leva för evigt. Så larvigt, det är en katt. Bara en katt. En katt med de ledsnaste ögonen pga stora och nåt fel i tårkanalen så de är alltid fulla av tårar. En katt med ett glatt litet tjoho när hon hoppar upp på sängen när jag ropat på henne. Kanske är det inte plugget som gör mig nervös och stissig. Kanske är det min väntan på att katten ska bli sjuk igen.

I natt, kanske imorse, föll det snö. Tunt tunt lager snö. Jag har tvättstugan. Ska dammsuga. Plugga.

 Önskar att jag hade energi att engagera mig fackligt, önskar att jag orkade ha middagar och kunde dricka vin. Önskar att jag kunde göra fler filmer, att inte varje film känns som min sista. Önskar att jag inte vore nervös jämt. Minns typ de gånger jag inte varit nervös eller känt oro de senaste åren. På tåget hem från Malmö i september förra året. En kväll i mitt hem i våras. Kanske var det en hel helg. Kände mig så avslappnad, så njutbart det var att bara va. 

Den fräna stanken.

 Jag fyllde sovrummet med en sur stank. Kände den fräna doften medan jag låg i sängen, nyvaknad efter bara en kort slummer, en sån där slummer efter att ögonen gått i kors av trötthet, sömnen som bara malt på, gjort sig redo att ta över mig och så släcker den mig, mörkret och sömnen slukar mig och så vaknar jag, liksom bara in och ut, ner i det hjärndöda mörkret och upp igen. Sen var jag klarvaken och klockan var inte mer än 01:02 och senast jag sett på klockan var den 00:55. Och jag var hungrig med den fräna stanken i näsborrarna. Lämnade rummet, värmde bröd i köket, gick tillbaka, drog undan draperiet och möttes av stanken i kraftfull styrka, nu när jag vant mig av vid den var den intensiv. Som saliv och svett i ett. Saliv som är seg, som fyller gommen som en bakteriesamlande beläggning, som den syrligaste svettdoften, inte någon mustig fyllig, utan vass och pickande. Och ur mig, min mun, måste detta ha kommit. Hoppades att brödet och yoghurten skulle råda bot, men istället fick saliven i min mun nu smak  av den ivirgt stickande odören. Jag tycker doften ligger kvar här, nu ett dygn efter att jag kände den först, liksom i luften mellan kuddfyllningen, inne i täcket jag drar upp till halsen när jag gör mig redo att somna, i mitt hår om jag luktar en stund på det. 

Nätterna och dagarna.

 Dagarna och nätterna går. En natt hade jag en inskolning, han berättade att han odlar krukväxter och spelar lugnade musik för dem. En annan natt hade jag en annan inskolning, han började prata om Deep State och Illuminati och jag fann inga motargument, för tror en på satan och gud och inte vetenskapen och fakta så för en diskussioner som inte möts någonstans. 

Åkte till Docksta, träffade en moster och hennes man, kissade blod i en hink på natten och hörde mössen krypa i väggarna. Sen åkte jag hem igen. Fick tid på hälsocentralen, lämnade prover och fick antibiotika. 

Jobbade två nätter. 

Gick på teater i helgen, både på lördagen och idag. Åt indiskt med min syster innan föreställningen idag, drack pepsi max med vänner efteråt på Bishops.

Jag är som vanligt mycket trött och ganska hispig. Hispig över politiken, kriget, klimatet. Känner en sorg över de modiga som dödas i Iran men har inte delat ett endaste inlägg om det på Instagram.

Blonde.

 Såg Blonde.  Jag fattade ingenting. Eller jag fattade väl att hon var oerhört förtvivlad och vettskrämd. Men jag köpte det inte. Var var charmen, var var drivet. Hon måste haft ett driv. Hon läste Tjechov för att hon ville mer, för att hon ville spela andra roller. Eller? Hon sökte sig till intellektuella män för att hon ville något annat än det hon erbjöds. Hon startade ett eget produktionsbolag och var jobbig för att hon ville mer. Eller? Men i filmen verkade hon inte vilja något. Kanske ville hon ha barnet hon aborterat bort. Kanske ville hon ha sex. I filmen var hon den blonda dockan hon ibland spelade. Hon blekte sitt hår varannan vecka. Hon opererade näsa och haka. Hon visste hur hon skulle trollbinda. Alla de där historierna om hur hon utan att märkas traskar runt på gatorna, så säger hon till sitt sällskap, vill du se henne? Och de förstår inte vad hon menar och så börjar hon glöda, lysa, och folk samlas runt henne, alla ser henne plötsligt. Berörde ens filmen hur det är att vara känd? Att vara den mest berömda i världen? 

Äh. 

Gillade fotot. Gillade den där sexscenen när deras kroppar dras ut, flyter samman, när sängkanten blir ett vattenfall. Så ljuvligt kitschigt. 

Malmö.

 Var i Malmö. Satt i juryn på en filmfestival. Flyget ner var tråkigt. Satt vid gången. Den grå plasten som är taket och luckorna, som är baksidan på stolarna. De uttråkade flygvärdinnorna.  Men så fångade kvinnan vid fönstrets ring solen och det blev prismor som svärmade runt runt och blev några minuters skönhet.

Dagar gick, dagar jag såg film, pratade film på slafsig engelska, hann träffa vänner på måndagen, läste på tisdagens gala vinnarmotiveringen på darrig engelska, snubblade andlöst på fraser som  . . . familiar narrative troope . . . creative audacity . . Servitören vid vårt bord var en äldre man som var tydlig med att han inte var en passupp.

När jag efter-dansen-svettig gick hem från festivalens avslutningsfest blev jag catcallad av några unga män som hängde runt bilar. Blev jag lika besvärad som smickrad och med känslan att detta kan vara sista gången det sker, nästa gång jag passerar unga män som hänger runt bilar kan jag vara grå och bukfet. 

Flög hem, satt åter vid gången. Tog en taxi från flygplatsen. Ringde Signe.

Efter valet baksmällan.

Trollmaskiner och propaganda kanaler och nätsidor fick SD att bli andra största parti. Och den resterande högern, som alla backade i antal röster, utropar sig till vinnare. Ulf och Ebba och Johan så glada så. Alla Liberaler på valvakan som i segerrus viftade med prideflaggor fast det med deras tillåtelse ges makt åt SD, hur är det möjligt? Hur kan de ha mage att glatt vifta med prideflaggor när de släpper fram ett parti vars företrädare likställt homosexuella och transpersoner med pedofiler? Ett parti som blivit upprörda över och kallat det propaganda  att HBTQ-personer bjudits in till bibliotek för att berätta om sin situation, sitt liv. Liberalerna borde skämmas, aldrig sett något så aningslöst dumt som deras segerrusiga nunor viftandes med flaggorna.  

Den egoism som kommer ur rädsla och ilska vann valet. De känslostyrda männen som saknar argument men är fulla av hat och "sunt förnuft" röstade höger och höger om höger, på SD som för 30 år sen var ett nazistiskt nationalistiskt parti. Och de som säger att Vänstern är lika farliga pga sitt kommunistiska förflutna kan ta och jämföra kommunismens grund i Marxismen, dess tankar om lika värde, inga hierarkier, makten och kapitalet åt folket, med Nazismens grund i Hitler och tankar om människor som raser och om den ariska rasens överlägsenhet mot alla andra. Kommunismen funkade inte, blodiga revolutioner där den totalitära makten störtades och byttes till en ny totalitär makt som lät folket svälta och inte tänka själv, som lät fängsla och tortera och mörda de som misstänktes ha en egen vilja. Men den kommunism VPK oförsvarligt naivt vurmade för var den om makten åt folket, inte den totalitära. 

Så nu har partierna som tog bort 5000 vårdplatser senast de hade makten åter makten. De partier som bestämde att du bara kan vara sjuk en viss tid och sedan ska utförsäkras. De partier som tycker att det är rätt och riktigt att rika kan få bidrag till städ av sina hem, men vill sätta in ett bidragstak till de som är fattiga. De partier som gillar att våra skattepengar går ner i de miljardärers fickor som blivit just miljardärer på att ta ut vinster ur sina vård- och privatskole-företag. De partier som vill införa marknadshyror som gör att människor med viktiga arbeten inom vården och samhällsnyttan inte har råd att bo nära sina arbeten, utan får långa pendlingsavstånd. Dessa lallare har svenska folket valt. 

Oron jag kände 2006, när högern vann, då jag fasande för det hårda samhälle som skulle komma ur den väg Sverige tog då. Oron idag är större, mer ogripbar, hur mycket värre ska vi bli, hur mycket hårdare kan vi bli? Har vi inte nått vår botten nu när vi valt ett rasistiskt parti till makten?

Idag var jag och såg ett samtal på ett museum. Han som pratade sa att det som gjorde att vi kunde bli människor var vår empati, inte Darwins starkaste överlever, utan just empatin, viljan att hjälpa fick oss att utvecklas. Hoppas vi hittar tillbaka till empatin.

Röstat.

 Jonna och jag röstade igår. Vi möttes kl 12 utanför Södra entrén till NUS. Sen såg vi kön en trappa ner ringla sig lång. Vi bestämde att gå dit senare, vi tänkte att längden berodde på folks lunchraster. Kl 14 var vi där igen, efter att ha försökt plugga en stund. Kön var längre nu och när vi gick ner för trappen, vilket vi inte gjort sist, såg vi hur lång den verkligen var, att mer än hälften av kön varit gömd för oss tidigare, kl 12, när vi skådat den från ovan. 

En timme tog kön. En timme stod människor i kö för att få rösta. Det är fint med människors tålamod. Vissa stod utan sällskap, i tystnad utan någon att småprata med, vissa fann någon att småprata med, andra var i sällskap, så som Jonna och jag. Jag var glad att Jonna var där med mig, men vi tystnande och blev spända av nervös iver när vi närmade oss slutet på kön och snart skulle få kliva in i vallokalen. 

Och fint var det med gråhåriga och solkyssta damerna som ledsagade oss inne i vallokalen, som tog emot våra röstsedlar, skrev nummer, kontrollerade nummer, som la våra röstkort i kuvert med valsedlarna och sen ner i en låda, som log och tindrade, som småpratade med varann hastigt, som var koncentrerade och fyllda av stundens allvar. 

Typ de senaste två veckorna.

För två veckor sen var det storm och blommorna på arbetets balkong blåste ikull. Klev ut för att ställa dem i skydd mot vindarna och möttes av en värme. Nattens regn som piskade var ljummet och vindbyarna varma. Nära slutet av augusti och värmen var kvar, under moln, fuktig och kvav. 

För en vecka sen badade jag i en mörk sjö en solig kväll. Vattnet var ljummet som ett hav en varm sommardag.

I veckan kom hösten och Yorda berättade när hon kom till jobbet om alla som skrapat bilarna från frost den morgonen. Jag tog in mitt olivträd när jag kom hem. Nu tronar trädet på mitt köksbord. 

Om en vecka är det val. Tänk om de rika utsugarnas partier vinner? De som smeker oss med lögner som för oss längre ifrån varann, de som matar oss med rädslor för att de ska kunna tjäna mer, för att de ska slippa bidra , de som tror på den rika individen och inte på oss som grupp, inte tror på oss i ett samhälle där vi hjälps åt och där vi lever tillsammans. De vill ha en värld med vi och dom. Och jag, med mitt arbete, min lön, min hyresrätt, tillhör dom. Jag och mina kollegor och de som vårt arbete går ut på att vårda är inte mycket värda för högerpartierna. De kan lova skattesänkningar som gör gapet mellan oss och de som tjänar mer större. De kan orsaka hyror vi inte har råd med. De bidrar till ett samhälle där de sluga, de utan moral, kan tjäna mer och mer utan att behöva skämmas. Vi blir som människorna på det brinnande skeppet, de som vill åka upp i räddningshelikoptern före barn och gamla för att de tyckte att de var viktigare. En väldigt mänsklig reaktion under press, i skräckslagen panik reagerar reptilhjärnan, men vi kan inte fortsätta bidra till ett samhälle där vi styrs av den egoistiska reaktion på livsfara och bara tänker på oss själva och knuffar undan alla på vår väg mot överlevnad. 

Annars har jag förbannat mig själv, att jag gått på den liberala medelklassdrömmen om design och kvalitet. Att mina pengar gick till att inreda och nu sitter jag här dum som en gås och fattig som en kyrkråtta och måste leva snålt för att kunna ändra min livssituation i framtiden. Iaf slutade förra veckan med detta självcentrerade tungsinne och självransakan, samt att det fortsatte även denna vecka. Jag skulle leva snålt. Spara spara spara. Inte fika, inte shoppa. Dra åt svångremmen. Men så igår, Mysan och jag gick och såg kultur. Vi låg på madrasser operans scengolv, andra låg runt oss. På stora skärmar ritade en tecknare improvisationer till den musik som klinkades fram på ett piano. En timme skulle det hålla på och temat var tillståndet mellan vaken och sömn. Timman gick så fort, så obegripligt fort, trots att jag ibland tyckte att teckningarna var trista och mest bara var av ankor och personer med huvudbonader och musiken var, tja, den var vad den var, melodiöst vemodigt pianoklink. Vi var upplyfta efteråt och så visade det sig att det bjöds på tårta och sång och vi fortsatte efter fikat upp till en utställningslokal där kol täckte golvet och konstnären, med spända  axlar och ansikte, tecknade på väggen utan att se upp från bilden hon tecknade av. 

Mysan och jag åt middag på Elektra. Vi en tidig middag. Jag tog en Toast Pella Janzon och Mysan en råbiff. Min mat gick på 310 spänn och utanför strålade eftermiddagssolen och björkarna gnistrade i gult och en välsminkad rödhårig flicka i en parkas strosade förbi. Mysan och jag skrattade och åt, jag slängde i mig maten för hungern var stor, att dra ner på kostnaderna gör en svulten. Kulturen skulle fortsätta in i natten med allsång och band och fler föreställningar och dans, men kl 1800 hade vi köpt smågodis och var på väg hem. Hemma igen kunde jag inte sluta le, poppade popcorn, hällde upp mitt godis, såg en småtråkig smårolig småspännade film med Paul Newman och Dominique Sanda. När filmen var slut beställde jag en golvlampa för 2800kr. Designad 1979 av en italienare och med 8-12 veckors leveranstid. Pirret från dagen tog i extra och det gråa sparandet de senaste två veckorna var spenderat och drömmarna om en förändrad framtida förträngda.

Slut på semestern.

I måndags var det digitalt kurstart för Psykiatri 1. Jag var oväntat nervös och kände mig spänd under hela infoträffen på nätet. Loggade ut Kl 14:30 . 

Klädde mig för att lämna hemmet. Hade bestämt att jag skulle ha en ny blå och blommig vadlång klänning. Funderade på om jag skulle ha de knähöga bootsen med 9 cm klack till, i slutändan kändes det som en outfit för fest. Tog mina svarta blanka loafers som håller på att falla sönder.

Skulle fika med Linus och prata manus och när vi satt på NKs balkong kantad av pelargoner blev jag rädd att han trodde att jag gjort mig fin för honom, att jag satt där och trånade och längtade och ville väcka intresse och att det skulle göra honom obekväm. Vi har pratat om att skriva ett manus ihop, detta var första mötet. När vi skildes åt var jag orolig att jag kört över hans idéer, att jag styrt samtalet mot de idéer jag haft, sålt in dem, bossat och manipulerat bort all inspiration . Jag gick med cykeln för jag behövde tänka. Hemma låg jag uppkrupen i huvudändan på sängen och lät youtube mala på med klipp av RHOBH. Erika är läskig alltså. 

På tisdagen skulle vi, Linus, Mika och jag, fota bilder för en ansökan till en kortfilm jag vill göra. En sorgsen bitter film, om att inte vilja vara den en är. Jag hade köpt en liten liten liten rosa klänning, en för yngre än mig, jag hade köpt en fluffig ljusslinga. Mika hade skaffat ingredienser till blod.

Jag var nervös. Nervös över att de skulle se hur gammal och manhaftig jag är. Över mina ådriga ben och fula fötter och konstiga bröst. Låg ner och såg en film i väntan på att Mika skulle hämta mig. Kl 14:50 drog jag på mig kläder och gick ner till parkeringen. När jag öppnade dörren slog en hetta mot mig. Dagen hade blivit 26 grader varm. Det låg ett dis över himlen. Inne i bilen var det svalt och hettan slog åter mot oss när vi klev ur. Mika sa: det känns som utlandet.

Vi blandade blod och hängde upp ljusslingan runt en badrumsspegel. Jag satte på mig den lilla lilla lilla rosa miniklänningen, Linus kom och vi började fota. Nu hade jag blivit glad och sprallig och hade svårt att landa i rollens sorg eller regissera mig själv. Kanske höll vi på i två timmar. Kvällen var ännu het när vi skildes åt. 

Dagen efter, i onsdags, skickade Linus bilderna. De var för snygga. För filmiska. Något jag redan sett. Jag vill åt något annat, något rått och digitalt. Något mardrömslikt svårorienterat. Svarade att de måste tas om, att jag kan göra det själv, att jag lånar en Goprokamera och styr upp en ny fotografering. Så jag mejlar Johan om lån av kamera och förbannar mig själv, att jag måste hålla på så här, att jag kanske skrämmer bort folk och gör arbetet med mig glädjelöst.

På kvällen gick Signe, Mysan och jag på bio. Det hade åskat på morgonen, dagen var mulen och luften var febrig. När jag drog upp byxorna efter toabesöket innan filmen korvade de sig och fastnade i den kvava fukten som trängt sig in genom lagren av tyg. 

Idag är det torsdag och jag har min fösta arbetsnatt sen i Juli. Ska vara på våning 2, en våning jag sällan jobbar på. 

(foto: Linus Andersson.)

Meteoritregnet.

Jag och Marie såg dom ute på bryggan. Vi satt på en bänk i land. De glänste blöta och solbruna, nyss uppstigna ur älven. Dom kändes som det mest idylliska och vackra jag sett i sommar. Jag fantiserade om hur dom haft det, alla bad dom tagit, de flörtar dom haft, de nätter dom dansat och festat, de resor dom gjort. Jag tänkte att så där hade jag det när jag var ung. Hur vi hängde ihop varma av solen. När jag tänkte vidare kunde jag inte minnas något tillfälle eller personer, bara en aning, en känsla, kanske en önskan om att det var så.

Kl 19:30 lämnade vi vår plats på bänken vid älven. kl 22 var vi tillbaka. Vi gick ut på bryggan och la oss, såg upp mot himlen. Spanade efter meteoritregnet som skulle ske. När vi spanat ett tag mot himlen började vi se stjärnorna. Efter en stund till såg vi meteoriterna fara fram. Vissa blixtrade till och brann ut, andra gick att följa med blicken, se hur de ryckigt for fram för att sedan slockna. Över vattnet kom musiken från stans klubbar. Älven gav från sig en stank. 

Fullmånen reste sig hastigt, bländande och lyste upp molnen som legat transparent mellan oss och meteoriterna, men som i månskenet blev en tjock, fluffig matta som skymde rymden. 

Vi gick i land. Vi gick hem. 

Augusti.

 Det var fest i helgen, på sommarens kallaste dag med bara 11 grader. Anna fyllde 60 och jag och Mysan dansade. Drack beska droppar emellanåt. Jag svettades som en gris, var rödmosig i fejset när jag gick hem. Dagen efter vaknade jag glad och öm i kroppen.

Anna är viktig för mig, men inte lyckades jag formulera eller visa det på något sätt. Känner att känslorna tappar betydelse när de blir ord. Andra lyckas med det, jag hittar bara standardfraser och lät bli denna kväll. Ändå dumt. Dumt att låta bli. 

Tycker att gurka är så gott just nu. De smakar jord och friskhet. Krispigt och blött på samma gång. Vill bara äta gurka. 

Har köpt solpuder.

Idag är det tisdag. Jag har legat och velat om jag hinner dammsuga. Med tanke på hur länge jag velat så hade jag hunnit dammsuga och jag bara rappat på lite. Så odrägligt slö. 

 Det regnade ikväll. Jag trodde att solen inte skulle synas nå mer. Men efter regnet blev luften gul och himlen full av färger. Solen sken genom moln. Den svartvita filmen jag såg blev blå. Försökte fånga med mobilen, men det gick inte. 

Medelålders i Mexico.

 I helgen såg jag två filmer om medelålderskrisande män i Mexico. Först Sundown där Tim Roth bara ballar ur i apatin och låtsas glömma sitt pass när hans syster med sina två barn plötsligt drar hem till Europa. I den andra , Blåst på konfekten, hoppar Dudley Moore på het sand på en strand i sin åtrå över Bo Derek. I Sundown slutar allt i död och fortsatt apati och i Blåst på konfekten slutar det med att att Dudley inser att fantasier är bäst som fantasier och att frånskilda morsan Julie Andrews är någon att kämpa för.

Har även sett Offret av Tarkovsij. Den var teatral och pratig och vacker och jag hörde inte ett ord av vad de malde på om men blev sentimental över en tid då filmer som dess blev till. 

Annars äter mina katter på krukväxterna så de blir fula. Varje dag tycks bjuda på mulet och ca 18-20 grader. Just nu skiner solen och det känns fel, det är som att mitt sinne gjort sig redo för frostiga mornar, fallna löv och krispig doftrik luft. 

Har sminkat mig pga kombination tvättid och ful. Hatar att vara ful. Men måste lämnat lägenheten för tvättstugan. Älskar  tvättid och tvättstugor, så det väger upp. 

 Dagen blev bra. Ett tag tappade jag farten och hoppet om att dagen skulle bli bra. Trodde inte jag skulle få gjort det jag tänkt. Nu blev det senare än tänkt och ett pirr har infunnit sig. Vet inte riktigt av vad, att sommaren äntligen känns i kroppen? Att jag kanske åker till Docksta i veckan och träffar moster och kusin? Att jag suttit i solen på balkongen? Ändringarna på filmen?

Har slutat med solskydd. De korta stunder jag är ute under solen behöver jag tanka all D-vitamin jag kan. Kan inte göra det svårare än vad det redan är, då min favoritplats blivit min säng i mörklagt sovrum. Nä, rödlagt sovrum pga påslakanet jag klämt fast i fönstret som mörkläggningsgardin är rött, gult och orange och ger ljuset som tränger igenom en röd ton. 

Kan ha fått lite färg i ansiktet. Såg mig i en spegel ikväll med starkare lampa än i mitt badrum och såg en skiss till något som kan bli bra -blondare hår och mer solkysst hud, det är målet för nästa sommar. Bara jag inte kommer på andra tankar nu, inte får för mig att bli råttgråbrunett med gråsprängda inslag, så där som alla  medelklass 40plusskvinnor ser ut nu.  Det är snyggt för de är snygga. De har inte mitt hastigt åldrande grisfejs så jag vill inte gå deras väg. Har inte deras ekonomi heller, eller deras sunda vanor.

 

the armpits odören.

 Kan ha löst problemet med mina ständigt stinkande armhålor. Tänkte att jag måste raka dem, har bara några fjun där, tydligen nog för att samla källor till stank. Men jag rakade inte, jag tog av tvålen, inte den duscholja jag använder dagligen, utan av tvålen jag har till händerna på handfatet. En Life-changer visade det sig vara och hoppet om en fräsch kropp återfann sig. Tycker hela mitt hem luktar bättre sen jag började duscha dagligen och mina armhålor osar inte av något mustigt kvavt ca 5 min efter tvätt. 

Slutet av Juli.

Vaknade tidigt idag, var rastlös, slet tag i mobilen, nästan i sömnen. Ville inte sova vidare, ville fortsätta något som verkade påbörjat, men visste inte vad. Klockan var strax före sju, solen sken och när jag legat i sängen en  timma ville jag ut och bli värmd av morgonsolen. 

Rusade nästan ut. Gick ner mot stan. Det var lugnt och stilla. De som skulle till sina arbeten hade redan farit. Alla andra är kanske borta i en stuga eller på resa eller har siktet inställt på en strand eller nåt sånt en gör i slutet av juli. Gick genom universitetsområdet. Två herrar satt i solen och läste på något. Skuggorna var ännu svala. I centrum gick jag ner till älven, gick längs älven hemåt. Med sikte på den plats jag förrförra sommaren såg nån kliva ner i plurret för ett dopp, men där satt en ung blek man på huk och såg skrämd ut när jag kom. Lika skrämd blev jag av honom och pinnade vidare. Några hundra meter senare satt ännu en ung man på huk just i strandkanten. Han kurade ihop sig när jag klampade förbi.

kl 10 var jag hemma igen och åt frukost, två smörgåsar med ost och gurka, en kanna earl Grey. Har kissat mycket idag. Det har regnat för att klarna upp igen ikväll.  Tänkte att jag skulle se en skräckfilm, en sån där från 70-talet som jag brukar tycka är tjusiga. Men kvällen har inte blivit mörk pga molnfritt och då tappade jag sugen. 

Drömläggan.

 Går in på Hemnet. Alla gör så. Vissa mer än andra. Jag gör det inte så ofta. Men nu såg jag en lägenhet som väckte ett sånt habegär. Som gjort mig skakig över alla felval som lett till att jag inte har 300 000 kr på banken så att jag skulle kunna låna till köpet. 

Det var köket jag föll för. Den där bänken med fönster. Att stå där och se dagen utanför, se trädtopparna. Bre en smörgås och se en kråka flyga över svarta grenar en gulgrå vinterdag då våren, som ännu är en evighet bort, kan anas. Kanske se solen nudda horisonten i midvintern och nås av dess orange sken när dygnet mest är mörkt. Se knopparna bulla upp sig och spricka ut i löv och grönska. Se grönskan byta färg till gult och orange och rött och stå där och se ut i resten av mitt liv när allt upprepar sig. 

Sommarens första bad.

 Började duscha dagligen i sommar. Min bästa sommarrutin. Den nytvättade kroppen. Håret som luktar balsam och ligger fuktigt i nacken. Har annars duschat varannan dag. När veckorna var heta i juni började jag duscha varje dag och har fortsatt. 

Köpte en bäddmadrass och dess första natten, alltså natten som var, så slukades jag helt av sömnen. Vaknade kl 11 med ett ryck. Mysan hade undrat om vi skulle hitta på något och jag var rädd att jag missat min chans och att hennes sug efter äventyr var över då det redan var lunchtid. Mysan var ännu kvar i sängen och lämnade den bara för att äta och sen tillbaka till sängs. Vi bestämde att cykla till Baggböle framåt kvällen.

Jag var vass och kantig och hon svarade med att vara likadan. Vi cyklade med en undertryckt spänning mellan oss upp till Baggböle. Vi tog ett dopp i älven som fick spänningen att släppa, vi blev sprudlande glada och cyklade tillbaka in till stan och åt middag på Max och köpte lakrits på godishuset och en unge ville Highfive:a mig och jag stirrade bara slött tillbaka på honom som svar. Vi skildes åt och hemma duschade jag och jag känner ännu badet i älven pirra i huden. 

Med Kattis.

 Igår var dagen grå och fuktig och ljum. Jag fikade med Kattis. Vi som sågs ofta och hördes dagligen för en massa år sen mindes inte när vi sågs sist. Vi träffades kl 17 på NK,  vi tog båda kaffe och jag en cheesecake med jordgubbar och Kattis en jitterbuggare. NK stängde kl 18 och vi gick i en butik där vi testade parfymer och sen handlade jag kattsand på Coop city. 

Vi cyklade genom Öst på stan, långsamt, så vi skulle kunna prata en stund till. Vi mötte en hund med ett tjusigt halsband, ett med små metallplattor länkade i varann, som unga män brukade ha för typ 20 år sen, men utan någon husse eller matte i sikte. Vi stannade, såg oss omkring, funderade på vad vi skulle göra. Då rundande en rund farbror på cykel ett hörn och han var husse till hunden och de fortsatte tillsammans sin färd uppe på trottoaren. 

Kattis skulle sola och utanför solariet blev vi stående och pratade i en timme. Kanske mer. För klockan var över 20 när jag var hemma. Ljuset hade inte ändrats under våra tre timmar ihop. Det var jämngrått och tidlöst. Ingen sol som blev lägre och varmare i sitt sken och gjorde skuggorna längre och längre. Vi var i skugglöst land och dagen tycktes evig.

När natten kom blev det mörkt. På himlen anades ett ljus ännu. Jag tände taklampan i köket. Idag regnar det. Jag har ätit min frukost och tagit mitt täcke till vardagsrummet. Ska gå ut sen. Gå och gå och gå i regnet. Jag tror det kan bli underbart. 

Världens värsta människa.

 Jag och min syster Signe gick och såg filmen Världens värsta människa på folkets bios sommarrepriser. Filmen var förförisk, pulserande och rosig. Eller Renate Reinsve var så i huvudrollen. Såklart blev jag förälskad i henne. Såklart jämförde jag mig med henne. Såklart kände jag mig blek och dassig och död i jämförelsen.

Hemma hos mig igen åt vi och våra magar svullnade. Vi satt en stund på min balkong som jag visade så entusiastiskt. Visade det lilla salladsbladet som växer och de kryddor som kämpar för sina liv. Visade olivträdet som hon inte sett. 

Vi såg en film till, vi hyrde The life and times of Judge Roy Bean. När den var slut gick jag ivrigt mumlande och handfallen efter min syster som dukade undan, som gick på toa och sånt. Jag ville säga saker om filmer och var ivrig och osammanhängande och sen pekade jag åter mot min balkong och sa - se så fin den är! Nu är lyktorna tända. Hon såg, hon höll med. Jag cyklade en bit med henne på vägen hem. 

När jag skrivit klart här ska jag söka på bilder på Cheryl Ladds och Meryls Streeps blonda svall från åren kring 1980. 

Igår.

 Igår såg jag fyra filmer (Malony, Happy End, La Terrazza, The Lost city). Det var sommarens bästa dag. Första dagen jag kände mig helt lugn. Solen sken kanske utanför, det var iaf inte regn och grått, för när kvällssolen låg på som mest och vardagsrummet badade i solsken, passade jag på att duscha, lyssna på musik och äta mat. På natten, när jag var klar med den fjärde filmen, gick jag ut på balkongen. Det regnade och var varmt. 17 grader fast kl var 01. Satt på balkongen en stund. Hörde syrsor. Eller ljudet från en fläkt/ventilation som låter som syrsor. Jag vet inte. 

Skatorna.

 En skata flög in över balkongen och landade på fönsterblecket. Den landade med en duns. Stirrade in. Flög iväg med en smäll och landade i lekparken. Den lilla stund den satt och tittade in la sig katterna platta på golvet.

Skatan såg liten ut, aningens tilltufsad. Kanske var det en fågelungeskrud som höll på att ansas.

Jag gick ut, skulle gå runt Nydalasjön. När jag gått över en väg genade jag genom en liten skog. Egentligen bara några tallar med kraftiga rötter och blåbärsris under sig. En stig på snedden genom den lilla plätt av vildmark som ligger där mellan vägen och landstingshuset. 

När jag gick på stigen satt en liten skata framför mig. Orädd och stirrig. Mina raska steg tycktes inte skrämma den. När jag kommit riktigt nära, för jag saktade inte av, tog för givet att den skulle flyga iväg, skuttade den bara åt sidan. Ögonen såg glåmiga ut och de vita och svarta fjädrarna saknade glans och var uppblandade med gråbruna.

Jag tänkte, detta bådar inte gott,  dessa stirriga skator som ser eländiga ut. 

Såg inga fler skator under min promenad som varade i någon timma. Såg ingen skata förrän dagen efter, då en nätt och blank skata hoppade runt inne på gården.

Semestern.

 En vecka har jag varit ledig nu,  då semestern började för andra gången i måndags. Idag är det måndag igen. Har varit på bio med systrarna, cyklat till Holmsjön med Mysan, har varit hos Mari och hennes bebis Harriet, har handlat ett olivträd till balkongen och gått en sen kvällspromenad med Marie, har handlat en pelargon, ätit middag hos mamma med mina systrar, fikat med Marie på Pilgatan och gått på Bio själv, där stötte jag ihop med Janne. Har fikat på Västerbottens museum med Ingunn och Christer. Har även sett massa filmer här hemma. Vädret har gått från ljuvlig sommar till mer klassisk blöt och kylig sommar.  Började med att sova dåligt och sen börjat sova bra. Har ett skav i mig, kanske pga trötthet och stress över en känsla av meningslöshet, så jag är vass och känslig vilket är en olycklig kombination. 

Idag ska jag tvätta och äta middag hos Ingunn. Vissa dagar har jag skrivit listor på vad jag ska göra, som att handla just olivträdet, kattmat och en ny foundation på strömpilen.  

Skrev till Linus med ett hopp om att vi skulle börja skriva på serien vi ska försöka oss på. Men han har semester och den vill han ha till augusti. 

Annat: Ätit fish tacos varje dag. Panerar fisken i panko, med kryddor i det uppvispade ägget jag vänder fisken i. Haft vitkål, tomat, lök, lime, koriander, majonäs med lime och gräddfil och en hot sauce med habanero på. Har druckit två Dr pepper zero och en cola zero. Druckit massor med te. Har duschat varje dag. Har en petflaska med pannkakssmet i kylen. Har inte tränat fler gånger till Jane Fonda-videon jag köpte på Itunes. 

Filmer jag sett: Thor - Love and thunder. Kupé 6. Annie Hall. Hannah och hennes systrar. stardust Memories, Alla säger I love you. Manhattan. Licorice Pizza. They shot horses don't they. First wives club.

Manhattan är så bra, men ju äldre jag blir, ju mer som ett barn ser Muriel Hemingway ut och jag sörjer att Woodys obehagliga sida blir mer och mer synlig.

Meningslös text det här. 

Solen sken på huset mittemot och reflekterade mot dess fönster in i mitt arbetets tvättstugan där jag stod och vek lakan. Klockan var just efter 03 och solen fångades i lakanet i mina händer, färgade det gyllene orange, fick det att lysa i det blå morgonljuset. Ett larm kallade på mig och när jag var tillbaka i tvättstugan hade solen vandrat vidare till ett annat fönster på huset mittemot och reflekterande tillbaka mot en annan del av mitt arbete, en del där jag inte befann mig. 

  

En öde sommarmorgon.

 Efter arbetsnatten cyklade jag ner till Haga för att vattna en väns blommor och mata hennes fiskar. Jag tog en sentimental väg, cyklade förbi rågången där jag bodde i tolv år och när jag vattnat blommorna och matat fiskarna cyklade jag vidare, in genom centrum och sen kors och tvärs Öst på stan och ner till älven. En lördagsmorgon i juli är det öde. Fridfullt öde. Inte som en julidag i stan då solen gassar och du känner dig ensammast i världen på folktom stekhet asfalt. 

Det var en solig morgon. Jag cyklade mitt i gatan där björkarna, som står i rad på varsin sida likt en allé, möts ovanför mitt huvud. Inga bilar, inga människor. Jo, någon enstaka bil, någon enstaka människa. En var en gammal flört. Han såg ung ut, jag kände mig gammal. Jag genade över en gräsplätt som var vildvuxen och övergiven bakom hus, fortsatte över en öde väg och in i nästa bostadsområde för att cykla på en trottoar ner till älven. 

När jag vaknade på kvällen regnade det. Det ska regna i några dagar nu. 

Kattkiss.

 Natten var svalare denna gång, men vacker och färggrann som de heta nätterna förra veckan. En stund när solen låg lågt såg den ut som en spotlight i en scenografi från West Side story. När morgonen närmade sig blev det mulet och när jag cyklade hem regnade det. Regnet kändes som en välsignelse för själsligt lugn. När jag vaknade kl 15:30 var det åter soligt och när jag började se miniserien The Little Drummer girl på kvällen badade vardagsrummet i ljus. 

Jag tror Jussi fortsätter kissa på golvet. Jag ser det inte, men där är iaf kattkiss. Nu senast var så pass klart att det såg ut som vatten och  jag tänkte att kanske även Majsan fått för sig att kissa där i hörnet i köket.