Pappa var här i november. Vi som inte setts på 5,5 år. Vi har inte setts ofta sen min stora trötthet började nån gång 2008/2009. Han förstår inte trötthet. Men vem gör det. Att jag inte orkade åka till Östersund och fjällen. Att tanken på slalombackar blev mig övermäktig, att jag inte kunde peppa loss energin. Han ville åka slalom. Det ville mina syskon också, hans två andra barn, hans två andra barn utom mig och min bror.
En blir ju så ensam om en måste vila hela tiden. Ständig återhämtning isolerar.
Men nu kan pappa inte längre åka slalom. Han blev sjuk. Det syns när han går. Det syns när han knäpper jackan. Med sjukdomen kom en osäkerhet. Blicken blev mjuk.
Han sov två nätter här. Han i min säng, jag i vardagsrummet.
I december snöade det dygnet runt i 6 dagar. Solen syntes inte. Allt blev grått och blått fluff utan guldig sol. Sen kom kylan. Minus 15 minus 26 minus 31 osv. Där är vi nu. Mitt i kylan. Då jag har jobbat nätter så vet jag inte om solen skinit när jag sovit om dagarna. Just ny gryr det. En vitturkos himmel. En ser kylan.
Jag blev sjuk i natt. Fick gå hem. Snoret rann och rann och jag kände mig varm och klibbig. Hann var där en timme. Det kändes dumt och snopet att gå hem. Vem har råd att vara hemma. Jag hade en kollega, vi skulle fått vara två, vi skulle fått ha det så trevligt och lugnt. Så kände jag mig tvungen att gå hem. Hemma ringde jag Johannes. Jag åt grillad kyckling och stjälkselleri. Drack en cola zero. kl 03 la jag mig och somnade. Kl 06 vaknade jag.
Förutom kylan i veckan så har veckan även inneburit att min film inte kom in på de festivaler vi anmält den till. Såg den innan veckan, kanske i söndags. Har sett den så många gånger, varit så tveksam till den, osäker, pratat illa om den. Men när jag såg den, på vad som kanske är i söndags, så tyckte jag att den var bra. Jag såg framför mig framgången. Tänkte att det är jobbigt med framgång när en inte vet hur en ska klä sig längre, bara vill gömma sig i stora tröjor och jeans. Sen kura ihop, sänka ner skallen i den feta halsen, så den blir ännu kortare och stabbig, rulla överkroppen över magen, få axlarna att gå inåt, dra ihop benen, så en blir som en enormt utdragen men ihopkorvad kroppshydda.
Men framgången uteblev. Jag snokade runt och förstod det redan innan mejlet kom och så såg jag om filmen och såg hur kass den var. Att jag ens trodde den hade en chans.
Kanske därför jag blev sjuk. För att filmen är dålig. Att insikten slog ner och så blev jag sjuk. Mamma blir sjuk när något jobbigt händer. Säkert jag med. Blåsan på armen, den som kom i höstas, vaknade av svedan, så var det en vattenfylld blåsa på min överarm. Den torkade. Började läka. Igår så blossade den upp igen, eller en ny, flera nya, på samma ställe. Min tunga som är öm. Snoret som rinner. Kanske bara sorg och besvikelsen som letar sig ut, hittar sina kanaler. Kallsvetten och den ständiga morgonandedräkten. Allt bara drömmar som inte infriades.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar