För två veckor sen var det storm och blommorna på arbetets balkong blåste ikull. Klev ut för att ställa dem i skydd mot vindarna och möttes av en värme. Nattens regn som piskade var ljummet och vindbyarna varma. Nära slutet av augusti och värmen var kvar, under moln, fuktig och kvav.
För en vecka sen badade jag i en mörk sjö en solig kväll. Vattnet var ljummet som ett hav en varm sommardag.
I veckan kom hösten och Yorda berättade när hon kom till jobbet om alla som skrapat bilarna från frost den morgonen. Jag tog in mitt olivträd när jag kom hem. Nu tronar trädet på mitt köksbord.
Om en vecka är det val. Tänk om de rika utsugarnas partier vinner? De som smeker oss med lögner som för oss längre ifrån varann, de som matar oss med rädslor för att de ska kunna tjäna mer, för att de ska slippa bidra , de som tror på den rika individen och inte på oss som grupp, inte tror på oss i ett samhälle där vi hjälps åt och där vi lever tillsammans. De vill ha en värld med vi och dom. Och jag, med mitt arbete, min lön, min hyresrätt, tillhör dom. Jag och mina kollegor och de som vårt arbete går ut på att vårda är inte mycket värda för högerpartierna. De kan lova skattesänkningar som gör gapet mellan oss och de som tjänar mer större. De kan orsaka hyror vi inte har råd med. De bidrar till ett samhälle där de sluga, de utan moral, kan tjäna mer och mer utan att behöva skämmas. Vi blir som människorna på det brinnande skeppet, de som vill åka upp i räddningshelikoptern före barn och gamla för att de tyckte att de var viktigare. En väldigt mänsklig reaktion under press, i skräckslagen panik reagerar reptilhjärnan, men vi kan inte fortsätta bidra till ett samhälle där vi styrs av den egoistiska reaktion på livsfara och bara tänker på oss själva och knuffar undan alla på vår väg mot överlevnad.
Annars har jag förbannat mig själv, att jag gått på den liberala medelklassdrömmen om design och kvalitet. Att mina pengar gick till att inreda och nu sitter jag här dum som en gås och fattig som en kyrkråtta och måste leva snålt för att kunna ändra min livssituation i framtiden. Iaf slutade förra veckan med detta självcentrerade tungsinne och självransakan, samt att det fortsatte även denna vecka. Jag skulle leva snålt. Spara spara spara. Inte fika, inte shoppa. Dra åt svångremmen. Men så igår, Mysan och jag gick och såg kultur. Vi låg på madrasser operans scengolv, andra låg runt oss. På stora skärmar ritade en tecknare improvisationer till den musik som klinkades fram på ett piano. En timme skulle det hålla på och temat var tillståndet mellan vaken och sömn. Timman gick så fort, så obegripligt fort, trots att jag ibland tyckte att teckningarna var trista och mest bara var av ankor och personer med huvudbonader och musiken var, tja, den var vad den var, melodiöst vemodigt pianoklink. Vi var upplyfta efteråt och så visade det sig att det bjöds på tårta och sång och vi fortsatte efter fikat upp till en utställningslokal där kol täckte golvet och konstnären, med spända axlar och ansikte, tecknade på väggen utan att se upp från bilden hon tecknade av.
Mysan och jag åt middag på Elektra. Vi en tidig middag. Jag tog en Toast Pella Janzon och Mysan en råbiff. Min mat gick på 310 spänn och utanför strålade eftermiddagssolen och björkarna gnistrade i gult och en välsminkad rödhårig flicka i en parkas strosade förbi. Mysan och jag skrattade och åt, jag slängde i mig maten för hungern var stor, att dra ner på kostnaderna gör en svulten. Kulturen skulle fortsätta in i natten med allsång och band och fler föreställningar och dans, men kl 1800 hade vi köpt smågodis och var på väg hem. Hemma igen kunde jag inte sluta le, poppade popcorn, hällde upp mitt godis, såg en småtråkig smårolig småspännade film med Paul Newman och Dominique Sanda. När filmen var slut beställde jag en golvlampa för 2800kr. Designad 1979 av en italienare och med 8-12 veckors leveranstid. Pirret från dagen tog i extra och det gråa sparandet de senaste två veckorna var spenderat och drömmarna om en förändrad framtida förträngda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar