Escape-ism

Anna Karin och Nils kom samtidigt som jag till gallergrinden. Vi stod där och såg frågande ut, fanns ingen skylt, men visst var det här adressen. Jag kände på grinden. Fick inte upp den. Anna Karin sa att vi kan kolla baksidan, att det nog är där en går ner. Men på baksidan fanns inget heller. Vi gick tillbaka. Då hade någon ställt fram en skylt och vi fick upp grinden. Gick upp för en trapp till porten och nu var den låst. Vi som varit rädd att det varit rusning, att det skulle bli smockat och fullt direkt och att vi inte skulle släppas in insåg att vi var bland de första. Nils knackade på dörren. En lång ung man kom och öppnade och log, vi gick ner för trappor, kom till en källare, betalade hundra kronor var, fick ett grönt kryss på våra händer.

Maria stod och skar upp vattenmelon. Några skulpturer i trä i nästa rum, en videoprojektion rullade mot en vägg. I videon var det bara vackra människor. Vackra kvinnor. Vi uppfattade ord som revolution och kapitalism, men vi uppfattade inte så mycket mer. I ett annat rum satt folk på golvet, de hade med sig öl. Lou Reed och Velvet Underground hördes lite dämpat i en högtalare. 

Anna Karin och jag som inte setts på länge satte oss på bänken framför videoinstallationen. Vi såg de unga vackra och vi pratade peppat på. Vi pratade istället för att höra den första spelningen. Vi satte oss i en mjuk soffa och i pausen mellan första och andra spelningen strömmade publiken ut och  laddningen steg inför huvudnumret, det de flesta var där för att se, akt nummer tre, Escape-ism. 

Vi såg den andra spelningen. En man satt med något i handen, såg inte vad, för jag stod längst bak i ett annat rum och såg genom folk och dörröppningen han sitta där vid ett skrivbord med just något i handen som han höll blicken fäst vid. Musiken blippade ut. En ung kvinna vid ett bord i rummet jag stod i var helt inne i musiken. Hennes ansikte lyste upp i bland. Hon blundade. Huvudet gungade i takt. När hans akt var slut höjde han blicken från det han höll i sin hand, han log, såg plötsligt ut som ett barn som får applåder och bli lite generat. 

Nu trängde Anna Karin och jag oss in, vi ville se bandet, akt nummer tre, Escape-ism. Det var trångt och varmt. En liten replokal med förmurade fönster, med olika mattor som täckte golvet, med små lampor och ljusslingor. Konstungdomar och en klunga herrar som såg bandets frontfigur, Ian Svenonius, då i bandet The Make Up, på Umeå Open 1999. Förutom Ian så består bandet av Sandi Denton. Underskön, långt blankt år, rosiga kinder, hy som grädde och läppar som en svullen jordgubbe. I röda kostymer tågade de in. Röda kostymer med lite korta byxor och svarta scarfar knutna runt halsen. Som något Nico hade kunnat ha på sig när hon slog på tamburinen till Velvet Underground. Ian for runt, stort ruffsigt barr, färgat svart. Han skämtade, drog igång publiken, fick oss att skråla med. Sandi gungade i stadig takt och spelade bas. Ett litet leende och ögon jag ville se mer av. Ibland lutade hon sig fram till micken och sjöng som en ängel. Efteråt visste vi inte om hon var cool på riktigt eller om hennes överjordiska skönhet förtrollat oss bortom sanns och vett. 

Jag stod lutad mot väggen och ändå nära pga det lilla rummet. Det blev varmare och varmare. Ian röjde runt. Hade oss i sitt grepp. Jag blev varm. Alltså varm inombords. Att sånt här sker, att folk gör musik, konst, att andra kommer och ser och hör. Att ett band drar runt i norr och spelar i en källare i Umeå. Att nån ordnat det. Hur skriver en om den tacksamheten, den glädjen, utan att bli högtravande och fjompig? Eller varför ska jag försöka att vara något annat än högtravande och fjompig. 

Klockan 22 var spelningen över och vi gick upp och ut och hemåt. Det var ju ändå torsdag och vardag. Det var ljust ute. Det är ljust dygnet runt nu. Stan var full av liv. Alla som tagit studenten snurrade runt. Vita mössor, vita klänningar och mörka kostymer syntes åt alla håll. Cyklade hem. Solen  studsade bländande tillbaka från de nybyggda höghusen runt Östra station. 

De första dagarna i juni.

 Kläder till nästa film kom. Rosa och glittrigt.

Värmen höll i sig. Lite över 20+ och sol och helgen fortsatte, tog slut, blev en början på en vecka. Bar ljusa kläder, linneskjorta och vita jeans, som en kvinna som gillar skärgårn och segling. Gick på Bio med Inger. Vi såg Hit Man. Bio med Katarina G. Vi såg Immaculate. För vi ser bara skräckfilm ihop. Bio själv. Såg En doft av kärlek - Pot au Feu. När jag cyklade hem igår hade luften fått ett sting av is, mina fingrar var stela när jag låste upp dörren till cykelförrådet, låste cykeln, låste upp min dörr. 

 Köpte en ny ros till balkongen. Mamma betalade. En polstjärna. Vita små blommor. Hade en förra sommaren. Den dog på våren. Små gröna blad började skjuta skott och sen inget mer. Den stannade. Det gröna blev allt mer gulbrunt. 

Satt på balkongen. Tvingade mig att sitta där. Tanka D-vitamin och att använde den, alltså balkongen, det ska ju vara härligt. Hade benen i solen, så de ska få färg och hoppas att färgen iaf ska dölja något av de stora blodådrorna som vindlar runt under huden, som buktar ut som ålar som snabbt simmar iväg. Blå och välfyllda under simmigt vitt.

Fick tillbaka på skatten. Köpte kjolar och filmer. 

USKA.

Fick ett B på sista kursen. Oväntat. Jag hade känt mig sämst. Denna gång var jag säker på att jag skulle få en restuppgift. Nästan säker på en restuppgift. Iaf ju mer dagarna gick och ju kortare tid det fanns kvar att göra denna restuppgift på. Men jag klarade kursen. Ett B. Otroligt. 

Jag låter ingen gratulera mig till avslutad utbildning. Väser tillbaka att jag lagt 2,5 år på att utbilda mig till USKA, en yrkeskategori med dåliga arbetstider och slit och uppgiva kollegor som sina lediga dagar inte orkar mer än andas och vila. Jag väser att kollegor gråter på arbetet. Jag väser att under dessa 2,5 åren hade jag kunnat göra film. Vännerna ska då hitta en peppande vinkling. Säger högre lön. Jag väser: så mycket bättre blir den inte. De säger att jag varit duktig och jag väser att vår kurslitteratur har bilder och stor text, att den är utformad så alla vi som jobbat som vårdbiträden, vilket vi i de flesta fall gör för att vi hade svårt i skolan och aldrig skulle våga oss på, eller redan har en misslyckad universitetsutbildning (jag) bakom oss, ska klar den. Att den är utformad så att de som inte kunde ett ord svenska för 3 år sen ska klara den. Så är jag verkligen duktig? Nja väser jag. Men med dina förutsättningar fyller de i. Era jävlar tänker jag. 

Högsommar?

 Sommaren slog till. Högsommar i ett nafs. Jonna och jag cyklade längs Nydala till och från arbetet. Vi tog ett dopp efter sista natten, i går, på vägen hem. Vi stannade vid en strand. Mjukt dis och mjuk sol. Ett par var redan där. Jonna trodde att de var otrogna. De var så nära när vi kom och höll ett avstånd när vi var där. Jag ser det nu, det som blev fröet till hennes fantasier om de två.

Jonna ojade sig mycket inför badet. Hon kände sig sjuk och trött och svag. Var det allergi? Var det flunsan? Jag blev nervös av närvaron av andra, ville slippa doppa mig. Men vi kunde inte ge upp och självklart, som av nästan alla bad, blir en glad och sprallig när en väl är i och efter när det är gjort.

Vi cyklade hem samtidigt som paret skildes åt. Jonna blev än mer säker på att det var en affär som pågick. 

Sov nån timme. Vaknade. Lagade mat. Tomater och paprika och vitlök och chili och citron i ugn och så mixade jag allt och nu vill jag inte äta annat. 

Klädde mig. Vita jeans och svart linneskjorta och jag såg seglartantig ut. Men vad ska jag göra, det är de kläder jag äger. Cyklade ner på stan, mötte Mysan, hennes mamma Kathy, Antonia. Vi såg Alexander Ekmans En midsommarnattsdröm och halmen yrde och flög och skapade formationer i luften och de 47 dansarna for fram och glasen höjdes och långbordet fylldes och lyftes och mardrömmen tog vid och huvudlösa fajtades och tåspetskorna användes och alla ställde sig upp och applåderade. Men så gör en jämt nu. Det har tappat sin betydelse dessa stående ovationer. Alltid ska vi stå och ösa på och ibland känner jag att vi kanske skulle spara på't. Kanske inte denna gång, men de flesta andra gånger.

Vi välde ut. Ut från salongen. Ut i den varma kvällen. Disig gyllene luft. Fullt av liv och spring och Mysan och jag gick ner till älven och tillbaka och sen skildes vi åt. Jag cyklade hem. Sov i 9 timmar, utan att vakna, utan att minnas att jag vaknat, men låg på tvären i huvudänden när larmet väckte mig kl 11 imorse. 

Den äldsta selfien.

 Dela den äldsta selfien på din mobil. Så kunde en göra på instagram en dag och så gjorde jag. En bild från 2015. Augusti för 9 år sen. Jag såg aldrig ut så. Jag ser aldrig ut så som jag ser ut på bilder och denna var den slags magi som bara kan uppstå i en stillbild. Ungdomen och huden och halsen och blicken och nättheten. Allt är en illusion. En dröm. Och jag delade den i stories på instagram och komplimangerna började komma och jag kände mig äldre och fulare för varje ny komplimang. 

Första doppet.

 Cyklade till Tomtebo och mot Polly. Stannade vid två snöhögar, cykelvägen går mellan dom. Fotade. Det var tidig kväll och varmt, nästan hett. 

Polly och jag gick förbi folk som grillade, som solade, som tränade, som rastade hundar. Vi gick till kärleksviken och laddade för ett dopp.  Vi satt och bländades av solen på en bänk. Vi bytte tillslut om. Med våra spinkiga kroppar tassade vi ut i vattnet. Hon i röd baddräkt, jag i vitrandig ljusrosa baddräkt. Sakta sakta sakta stretade vi ut. Vi sa att det inte var så kallt. Vattnet var brunt och kvistar och kottar smög runt våra fötter.  Vi tog oss längre och längre ut. Och Polly sa: Nu doppar vi oss. Hon räknade till tre. Vi doppade oss inte. Så sa hon: Nu gör vi det bara. Räknade om. Vi doppade oss. Vi plaskade runt en liten stund. Vi doppade oss igen. Simmade några simtag. Sen var det klart. Vi gick upp. Satte oss på bänken igen. 

Polly hade té med mynta med sig. Hon hade russin. Solen gjorde oss varma. Téet gjorde oss varma. Vi Klädde oss. Vi började gå hem. I Skuggan bland träden blev vi frusna. När vi skildes åt huttrade Polly och jag trampade iväg, förbi Coop Tomtebo. Inne på Coop hängde kassen med de blöta badkläderna på min axel och min nacke var fuktig av sjön. Jag köpte chips och torkad mango. Cyklade hem. Solen låg bakom husen, nån stråle nådde ibland fram och bländade.

Sommarens första nätter.

Det gick så snabbt att det blev grönt. Från dammigt och kalt till ettrigt grönt. Som vanligt. Som varje år. Ljuset och grönskan. Poff! Och ruset och vemodet kommer över en. Den korta sommaren. Den nästan orimligt korta sommaren ska börja. Det förgängliga blir påtagligt. 

Var på Art friday i fredags. Mötte upp Polly. Vi fick plats inne i salen. Jag var kall och fuktigt av cykelfärden. Hade en skjortklänning, köpt 2020 när jag gick loss på skjortklänningar, en jag har när det är fest, svart med schwung i. Knäppte upp några knappar extra så mer av låren skulle synas. Hade knähöga boots med halvhög klack. Försökte ha attityd och självförtroende. Blev full av mig själv. Nykter men sprudlande självgod. 

Vi gled runt Polly och jag. Vi minglade. Vi pratade. Vi pratade med andra. Jag kände att jag fanns. Att folk var intresserade. Mallet bubblande över. Brast ut i tomma intet, nä, riktat mot Linus, producenten till mina senaste filmer, om celeb nude videos och movie archive och citerade de texter som fanns till klippen. Målet var att sälja in mig, berätta att jag har fans. Det blev nog bara konstigt, att sitta och prata om nakenklipp liksom, säga freshly shaved vagina och kunna hela denna mening utantill: She stands on her hand an knees trying to find the right prosition to put her ass upp in the air. 

Vid 23 lämnade jag och Polly Bildmuseet. Det var disigt blått ute. Ljust ljust blått med lite rosa i. Himlen skulle inte bli mörkare än så här. Vi gick upp för gatorna Öst på stan. Mot Pollys bil. Jag satt på cykeln, rullade långsamt bredvid. Vi skildes åt. Jag trampade hem.

Glad hemma. Ännu mallig utan självinsikt. Bara tyckt att kvällen varit härlig. Att jag varit härlig. 

På lördagen strök jag min Gudrun Pontén blus skrynkelfri. Åt potatis, korv och haricots verts. Drack två snaps. Hade champagne på kylning som jag tog i min hand och stapplade iväg på samma klackar som kvällen innan. Cyklade till Jonnas syster. Vi drack bubblet och vi drack margeritas och jag blev rusig och började åter prata om min freshly shaved vagina, som verkligen var just rakad pga lång blus som klänning och bara ben och ev glimt av trosor och jag ville inte att någon buske skulle titta fram genom spetsen. 

Vi gav oss iväg till TQ. Vi dansade och drack jag jag blev fullare och fullare och minst lika full av mig själv som kvällen innan. Hörde inte vad någon sa och jag tror ingen hörde vad jag sa. Vi hade kul i den mörka källaren där klubben håller till. Stundvis blev jag så till mig över att det finns queers som samlas och ville krama alla. Och jag gjorde det! Iaf två. Som nån jävla handpåläggning. Eller som att krama sig själv som ung. De var så vackra. 

Klubben stängde, det var ljust ute. Vi skildes åt och jag cyklade hem och hemma kickade sista drinken in och jag la mig på hallgolvet. Världen gungade och jag sparkade av mig ena skon. Låg kvar. Vet inte hur länge. Katterna slöt upp. Höll sig nära. Jag samlade kraft, tog mig mot sängen, fick av mig blusen och knästrumporna. Dök ner på rygg och somnade. 

Iaf en stund. 

Upp och kissa. Solen öste in. Bländande gult. Tog av mig lösfrallerna, la dom på köksfläkten. Tvättade av sminket och tog av de inskärande spetstrosorna och hoppade i stora mjuka vita i bomull. Somnade om.

 Sen kom jag aldrig till liv igen. Så kändes det. En evighet av gungande värld och illamående. Katterna fick ingen mat, ändå låg de tysta nära mig, inget jamande, inget för att få min uppmärksamhet. Och de hade inte fått mat kvällen innan. Blev rörd över katternas mjuka vänlighet. 

Såg på instagram att folk badade, första doppet och fötter som plaskade i älven.

Kräktes. Åt tillslut en banan. I små små tuggor. Pratade i telefon med Agnes. Låg kvar.  Åt tre mackor, tunna mackor.  Pratade i telefon med Signe. Åt popcorn med knäcksmet över. Åt stjälkselleri. Nu var det natt igen och katterna hade fått mat, extra mycket. Jag la mig. Jag somnade. Sov djupt och lagom. Vaknade hungrig, så sugen på pasta och vitlök och pecorino. 

 

Den rastlösa oron.

 Skrev först till Fanny om hon ville ta en promenad, hon svarade efter 30 min att hon inte kunde. Ringde Ingunn, hon jobbade, hon skulle ringa upp. Skrev till Polly om hon ville ta en promenad. Väntade på svar. Bytte om. Klädde mig för att ta mig ut, lämna hemmet, ut i kvällssolen och försommaren. Ingunn ringde upp. Hon sa att hon jobbade som entrévärd på Vävenscenen. Jag frågade om jag kunde komma och hänga med henne. Visst sa hon. 

Drog på mig en skinnpaj i plast. Så töntigt plagg, sån töntig modell på ett töntigt plagg. Rockig. Tog en bild av mig i den och en vit blus tidigare i veckan, skickade bilden till AK och skrev: visst ser jag ut som en norrbottning? Jo, svarade hon, men en som flyttat till Umeå. Precis svarade jag. Hon bar definitivt cheap mondays då de fanns la jag till. 

Men iaf, iväg på cykel i min plastpaj och solglajer och svarta utsvängda jeans. Dörren till Väven var låst och jag kom inte in. Ingunn fick fixa och trixa och sen kom jag in och vi satt en stund och väntade på att andra akten skulle ta slut. Polly svarade att hon gärna tog en promenad. Jag skrev tillbaka att jag hunnit iväg på annat. Andra akten tog slut. Publiken välde ut. De fick sina kläder i garderoben. De började lämna lokalen. En dörr verkade paj. Ingunn fick trixa och fixa ännu lite till och ringa nån och så kunde vi tillslut gå. 

Vi mötte upp Karin på Gotthards. Karin åt små små musslor och Ingunn beställde vin och morötter. Otroliga morötter. Med något puffat ris på.  Jag beställde inget, sa flera gånger: jag ska gå strax. Och strax stängde de. Vi var där i 40 min. Ut i den ljusa natten. Klockan hade blivit elva. Jag cyklade hem längs älven och Strandgatan. Solen nådde ännu husen, inte direkt, men dess rosa skymning gav de höga husen glöd. Jag trampade på. Trampade och trampade och trampade. Uppför swingen, uppför Klintvägen. Bokade tvättid på måndag. I en rush for jag upp för trappen och var i min lägenhet igen. Tänkte att det här med pyrande rastlös oro inte är så dåligt, att det ger en fart, ger en initiativförmåga. 

Frukosten.

 Imorse, efter nån timmas sömn och en kanna te och dusch, cyklade jag ner till Winn hotell och åt frukost med Eva. Hon är i stan. Solen sken och inne bland husen var det varmt. Eva satt utanför och väntade i blommiga byxor och lysande bränna. Vi åt vår frukost. Vi satt där mittemot varann. Massa kuddar i sofforna. Kuddar som bara lämnade plats åt oss två, utan kuddar hade nog fyra till kunnat sitta ner vid bordet. Det var lugnt och mjukt och sommaren syntes mer och mer för varje minut. 

Vi tog en promenad till Döbelnsplan, pratade om förr och nu och så gick vi tillbaka. Satte oss inne på Kulturbageriet, väntade på Evas bror Axel. Han kom, vi skildes åt. Jag cyklade hem, bara jeans och linneskjorta och solglasögon. Lugna gator och spirande poppande grönt. 

Pluggade till provet. 

Prov 2 i Hälsa- och sjukvård 2.

 Åt bara varma mackor med curry och banan i veckan. Klämde dom i våffeljärnet. Två per dag och en skål vaxbönor. Några kannor te och några ostsmörgåsar just när jag vaknat. Köket är helt nerstökat nu. Som jag slafsat och slarvat. Inte haft ro att styra upp, diska, torka av. Ostsmul och brödsmul och brända bitar som fallit av de varma smörgåsarna. 

Idag var sista provet. Kanske sista provet. Satt i ett klassrum. Jag, en till som gjorde prov och den vänliga provvakten. På en whiteboardtavla satt en inplastad sommarbild uppe med en magnet. Det stod glad sommar skrivet. Jag blev ett barn. Luta mig fram över bordet som en tonåring. Inget vuxet ville stanna i min kropp. 

Vet inte hur provet gick. Det var så trögt. Jag var så tom. Ekande tom. Letade och letade och kunde inte de långa orden och lämnade in provet efter ca 50 min. Hade 90 min på mig.  Men får jag åtminstone ett D som i Dåligt eller ett E som i Exceptionellt  Dåligt så klarar jag det iaf. Kanske en restuppgift. Åh, orkar inte omprov. Orkar nog en restuppgift. Jävlahuvudslöadumjävel.

Pretentionen djup.

 Kollade på skärmdumparna från Fragments of a cat ladys downfall, vilket är den där filmen jag spelade in och nu inte gjort mer på än klippt en version som inte är bra. Och dessa skärmdumpar, stilla bilder ur filmen, de ser ut som det sämsta av kortfilmer. En deppig amatör som varit framme. En deppig amatör med pretentioner hen inte kan leva upp till. En deppig amatör med pretentioner och som använder ordet djup om det hen skapar och de samtal hen för. 

Suck. 

Sista plugget.

 Sista veckorna med plugg och det är som att jag njuter av dom. Att jag sitter här stressad med uppgifter, lite efter, lite snurrig, solsken ute och arbetsnätter som länkar samman dygnen. Och det är kul. Jag vill inte att det ska ta slut. Bara fortsätta i en evighet. Känslan av ungdom och känslan av att göra något. Såklart helt tom i skallen. Ofokuserad med musik i öronen för att då går det bättre än i tystnad. Nu ska jag iväg till arbetet igen, sista natten av fyra. Imorgon mer plugg. Prov tisdag. Prov torsdag. Klarar jag dom är jag klar. Och sen, när skolan är avslutad kan jag inte låta mig luras att jag är ung längre, för oj så jag låtit mig luras, valt att lura mig själv, då måste jag se mitt medelålders jag igen. Kanske får jag en trött rygg och lätta utmattningsymtom. 

Ravage my skank

 Jag googlar mig själv. Rätt ofta. Stör mig på SVT.se rubrik från 2019. Den står alltid högst upp, den står ibland före bilderna på mig. Nåja, nu hade nytt kommit, inte högst upp, nä vid denna googling fick jag gräva ner i djupet, längst bort, bortom safe search. 

Hösten 2014 fann jag nakenbilder från Ta av mig vid en sån här djupgående sökning. På nån sida som listade nakna kändisar, hamnade efter Kate Bosworth, pga alfabetisk ordning. Det var arbetshelg, jag jobbade dag så arbetshelg var liksom extra tufft, längre pass och sämre bemanning och 2013 års succé med filmfestivaler och tv-intervjuer kändes långt bort och jag var en föredetting innan jag hunnit bli något. 

Fann dessa nakenbilder och kommentarer under dom som I would ravage her skank. Fick hjärtklappning, kände mig generad och köttig och korkad. Iaf först. För sen stod jag där på arbetet igen, trött och otillräcklig och november var mörk och blött och tänkte Ah, nån tror att jag är känd och nån vill ravage my skank och började bli pirrig över det hela.

Nu hade likande sidor, Movie Celebrity Archive och Celeb Nude Videos funnit janabringlove och Nätter och dagar i juli. På den ena sidan har de klippt ner, tagit bort allt där jag inte är naken och skapat en väldigt kort version av filmen och på den andra har de lagt ut alla nakenklipp med sakliga texter om vad som sker i varje klipp. Nästan sakliga iaf, tycker de smyger in värdeord, t.ex freshly shaved vagina, och sett saker som inte riktigt sker - trying to find the best position to put her ass up in the air. Om någon skrivit dessa sju texter som beskriver vad vi ser eller om en AI gjort det vet jag ej, men ändå, nån fann mina filmer, nån la ner tid på dom, nån tror att nån annan än jag kommer finna detta och finna nöje i det. Ändå otroligt. 

Den där stanken.

 Jag vaknade ledsen igen. Jag som varit sprudlande glad i 1 1/2 vecka, minst. Vaknade tidigt 07:30. En glipa i gardinen släppte in en stråle sol. Det var inte ljuset som smög sig in som väckte mig, det var ledsamheten. Låg kvar en stund. Låg kvar och våndades och i mitt våndande lyckades jag somna om. Kl 10:30 slog jag åter upp ögonen. Helt stum inombords. Ingen sorg, ingen glädje, ingen lättnad. Bara kompakt stumhet, inte en chans till någon klang. Stank också. Denna stank var tillbaka. Sa till Dante Kristin i fredags att jag slutat stinka. Att jag inte vaknat och fått kväljningar av min lukt, att jag kunnat gå in i sovrummet igen utan att vilja hålla andan, tvärtom, det hade luktat gott. Men nu stank jag alltså. Syrligt fadd kvalmigt tjockt os runtom mig. Ur mig. Är det så ledsamhet luktar? Den inte bara känns i en, den pyser ur en som simmig odör. 

Klev upp. Tre mackor med ost. En kanna te. En till kanna te. Duschade. Skulle plugga men ledsamheten hade satt sig i blodet, fått det att rusa, fått blicken att flacka, fått mig att skippa efter luft. Drog på mig kläder. Fina kläder. Blåa luftiga manchester braller, vit blus som får mig att se 1910 ut. Vita marshmallowjackan. Pinnade ut. Ner till Bildmuseet. In och upp till våning 5. Såg utställning. Högtalare ropade ut att en guidad visning skulle ske kring två verk kl 14. Klockan var 13:50. Jag väntade. Guiden kom. Frågade två som lämnade lokalen om de ville delta, de sa nej. Hon frågade inte mig. Jag drog mig en stund. Det var bara hon och jag där. Jag tog mod till mig och frågade om hon ville hålla i visningen trots att det bara var hon och jag. Hon var rosig och grann, hon pratade om de två verken, om skogen som de handlar om, om skogsindustrin som just dessa handlade om. Jag tänkte att hon räddade min dag med sitt prat, med sin närvaro. Hon blev klar. Vi log mot varann, jag sa tack. Jag skickade ett meddelande till Mari om jag fick komma förbi på té.

Hos Mari fick jag bära en tung garderob med henne och två av hennes systrar. För stor för att komma in i hissen hasade vi den ner för tre trappor. För stor för att få plats i hennes förråd fick vi hitta en tillfällig lösning och så var det över. Tänkte att detta bärande, detta samarbete och trixande att få denna klumpeduns ner i källaren räddade min dag ytterligare lite. 

På vägen hem, inne på Coop Östra, mötte jag Linnea, vi pratade, vi sa att vi borde ses, en AW och världen  började ta form, saker började finnas bortom dagens ledsamheten. 

Tog rulltrapporna hem. Inte pluggat något än.

Vända dygnet, vaka på (kan det kallas så?).

Dessa nätter när jag ska vända dygnet, göra mig redo för kommande arbetsnätter, känns fria, lite dekadenta, att stanna uppe efter kl 01 och se film. Att inte ha som mål att somna kl två. Att inte ha larmet ställt på kl 10. Brukar tänka, när nätter måste sovas, att natten är min kreativa tid, då jag får tillgång till hela min hjärna, all min förmåga. Men dessa nätter då jag är ledig och vaken, gör jag inget, bara är, låter tiden gå, tar inte tillvara på nån av mina, av mig, tillskrivna förmågor, gör inget bruk av min tro att ha tillgång till hela min hjärna. Lika slö som vanligt. Lika slapp och tomstirrande. Lika hattigt hoppande mellan mobil, disk, en film, en tanke som försvann.

Sångsvanen.

 I nån vecka flög sångsvanar över himlen. De flyger i grupp, i ett V. Ibland i medvind, då gled de fram i en rasande fart, ibland i motvind och då såg en hur de kämpade, flaxade, tog sig fram med motstånd. Ibland sken solen på dom så de var alldeles gula mot den blå himlen. Ibland var dom lika grå som molnen. Dom flög norrut. Dom lät sådär som sångsvanar låter. Med de långa halsar utsträckta. De stora vingarna som kraftfullt tog dom framåt. En kväll när jag gick till arbetet hörde jag svanen innan jag såg den, det gör en iofs varje gång de kommer, ibland inbillar jag mig att jag även hör deras vingtag. Men nu var det en ensam svan och den flög inte norrut, den flög västerut, liksom på tvärsen. Den lät gällare än när dom är tillsammans, vingtagen tycktes komma tätare, den flög lägre, den flög snabbt och orytmiskt. Fort hade den passerat över mitt huvud men jag hörde dens ensamma skrän en stund efter det. 

Niagara no2.

 Jag pulade i mig sött sen, efter att alla skivor av muslibrödet sjunkit ner och landat i magen. Då kom ett sug efter mer. Poppade Popcorn. Jag kokade kola på socker, sirap och smör och hällde över . Ställde i kylan på balkongen och efter fem minuter stoppade jag munnen full med hårda krispiga söta popcorn. Mådde illa rätt direkt. Fortsatte mata gapet. Näve på näve. Åt och åt och illamående tilltog och magen svällde upp och jag fortsatte ändå. 

Tog med mig popcornskålen till framför tv:n. Såg Niagara. Jean Peters man är jädrigt störig, alltså han verkar inte förstå vilket kap han har, att hans fru är så över hans liga. Han är bara glad och dum och älskar frukostflingföretaget han jobbar för. Och Marilyns man Joseph Cotton är rätt störig han med, ångest och självömkan och så tröstlöst hopplös, så där som män kunde vara i deppiga 50-talsfilmer. Dessa män som svettades och våndades och vankade av och an. Marilyn spelade över, det var i hennes mun-fas, när hon verkligen använde läpparna när hon sa sina repliker. Hon la av med det sen, kanske i Bus Stop? Trots det är hon såklart helt trollbindande. Jean Peters är så naturlig och otvungen och så rationellt klok i sin roll, hon är vi som ser filmen, det är genom henne bitarna faller på plats, hon är allseende. Och inte mindes jag den sista actionfilmsaktiga halvtimmen, då Marilyn är ute ur bilden och Jean Peters och Joseph Cotton har nån olycklig ofrivillig katt och mus-lek som självklart slutar i det enorma vattenfall som namngivit filmen. Kanske slutade jag alltid se den när Marilyns döda kropp låg i dunklet på golvet under klockorna i tornet. 

Nu ska jag borsta klibbet ur käften. Sockret och sirapen och smöret. Känner hur det klär gommen, täcker den, letat sig in mellan tänderna, ligger där och verkar, söndrar, lockar på karies likt sirensång. 

Skinamarink.

 Idag blev inget gjort. Såg på instagram saker jag missat. Nåt på konsthögskolan, nåt på café pilgatan. Inte för att jag ville dit, men liksom ändå, att inte göra något, bara skjuta på pluggandet och hålla sig hemma för att en ska plugga när en hel dag gått och en kunnat höra en kör sjunga fredssånger eller se nån performance, det går som inte att komma ifrån att det ändå hade varit bättre att ta del av det än att inte göra något alls. Verkligen inget. Såg Extras, en serie. Skrattade. Såg i mobilen samtidigt som jag såg. Såg två avsnitt. Men vad gjorde jag all annan tid? Tiden är som borta. Jo, kokade tomatsås och lagade Melanzane. Åt Melanzane. Och sen åt jag upp resten av muslibrödet jag bakade igår som fika att bjuda på när Anna B var här och vi såg en film vi satt och kisade mot. Den var långsam och mörk. Mörk bild. Alltså riktigt mörk bild. Ibland frågade vi varann: är det något där nu? Visst är det? Ja jo mmm jo jag tror det. Inget hände. Ibland hände något och då fick vi hopp. Men den var en pärs att se och vi sa att vi inte vill se den igen. Men av den limpan jag bjöd på igår åt jag upp resten av idag. Åt skiva på skiva på skiva på skiva. Ville nästan gråta för att jag var så omättlig på detta söta frukt och frörika bröd. 

Svarade på resten av EN fråga som jag började på igår. Kom igång strax före kl 22,  skrev nyss sista orden i mitt knapphändiga svar, bläddrade sedan i kapitlet, läste de övriga frågorna som ska besvaras och gav upp. 

Niagara.

Vaknade. Kollade klockan. Den var 10:00 och eftersom jag la mig kl 04 och ska jobba i natt försökte jag somna om. Somnade om. Vaknade igen kl 12. Ingen sorg värkte denna förmiddag. Bara konstaterande. Nu är jag vaken. Nu borde jag somna om. Nu vaknade jag igen. Ok, jag har fått mina timmar, jag får vara nöjd. Så enkelt. Så skönt. Kanske lite tråkigt. Lite tomt. Att bara vara och vara praktisk. 

Nåt helt annat, har filmen Niagara på hjärnan. Kan inte sluta tänka på den. Det är den med Marilyn från 1953, den när hon drar olycka och död i sina spår. Och har en rosa klänning och röda blanka läppar och ber en fest spela en skiva hon har med sig och så nynnar hon till texten, kiss kiss me, say you miss me osv och festen stannar. Låten är långsam och hon är nåt helt annat än nån annan av de stackars tjejerna på den festen. Det finns bara en person där och då och det är hon Marilyn, eller Rose Loomis som hon heter i filmen. När såg jag den sist? 25 år sen? Mycket möjligt. Kanske mer? 30 år sen? Såg den iaf många många gånger i mina tonår. Inte för att den var bra, men för att det var den Marilynfilm jag hade att tillgå. Och nu tänker jag på den. Tänker att jag borde se om den. Se hur hon går mot och från kameran. Hennes gula regnjacka. De där röda glossy läpparna. Klockan som klingar och att den betyder något, hon hajar till, andas hon ut då? Hon luras och får sitt straff, det är vad klockringningen leder upp till iaf. 

Jean Peters är med. Hon mindes jag som så snygg. En sån kontrast mot Marilyns upppumpade blonderade blanka uppenbarelse. Brunett med getingmidja och nära till förstånd och skratt. Jean Peters la av med film sen, hade ihop det Howard Hughes, den rika ohygeniska ,men ändå väldigt bacillrädda, eremitmiljonären. Han älskade undersköna brunetter. Ava Gardner, Katherine Hepburn och Jean Peters, bl.a.  

Att vakna.

 Vaknar ledsen. Så ledsen att det gör ont i magen, i bröstet.  Inte varje morgon, men några mornar i veckan. Titt som tätt. Och så ligger jag kvar i sängen med min värkande ledsamhet till det att den släppt lite. Tar nån timma. Scrollar. Lyssnar på podd. Pussar katterna. Stackars katter, så många fasthållningar och tvångspussar de får per dag. Liksom fångna här, med mig, jag ger dom mat, dom vet inget annat, dom vet inte om ett liv utan påtvingade pussar. Så dom finner sig i det. Lägger sig nära, kryper inpå. 

Om jag vore ledsen över världsläget, det vore väl fint. Men jag är bara ledsen över mig själv. Tror jag. Eller kanske en dröm jag inte minns. Kommer som upp ur sömnens mörker med min sorg, den följer med in i vaknandet. Eller välkomnar den mig när jag vaknar? Jag vet inte, borde ta tag i det där, för att gå runt och ha ont av ledsamhet känns ändå åtgärdsbart med terapi. Kanske KBT. Många tror ju på det.