Escape-ism

Anna Karin och Nils kom samtidigt som jag till gallergrinden. Vi stod där och såg frågande ut, fanns ingen skylt, men visst var det här adressen. Jag kände på grinden. Fick inte upp den. Anna Karin sa att vi kan kolla baksidan, att det nog är där en går ner. Men på baksidan fanns inget heller. Vi gick tillbaka. Då hade någon ställt fram en skylt och vi fick upp grinden. Gick upp för en trapp till porten och nu var den låst. Vi som varit rädd att det varit rusning, att det skulle bli smockat och fullt direkt och att vi inte skulle släppas in insåg att vi var bland de första. Nils knackade på dörren. En lång ung man kom och öppnade och log, vi gick ner för trappor, kom till en källare, betalade hundra kronor var, fick ett grönt kryss på våra händer.

Maria stod och skar upp vattenmelon. Några skulpturer i trä i nästa rum, en videoprojektion rullade mot en vägg. I videon var det bara vackra människor. Vackra kvinnor. Vi uppfattade ord som revolution och kapitalism, men vi uppfattade inte så mycket mer. I ett annat rum satt folk på golvet, de hade med sig öl. Lou Reed och Velvet Underground hördes lite dämpat i en högtalare. 

Anna Karin och jag som inte setts på länge satte oss på bänken framför videoinstallationen. Vi såg de unga vackra och vi pratade peppat på. Vi pratade istället för att höra den första spelningen. Vi satte oss i en mjuk soffa och i pausen mellan första och andra spelningen strömmade publiken ut och  laddningen steg inför huvudnumret, det de flesta var där för att se, akt nummer tre, Escape-ism. 

Vi såg den andra spelningen. En man satt med något i handen, såg inte vad, för jag stod längst bak i ett annat rum och såg genom folk och dörröppningen han sitta där vid ett skrivbord med just något i handen som han höll blicken fäst vid. Musiken blippade ut. En ung kvinna vid ett bord i rummet jag stod i var helt inne i musiken. Hennes ansikte lyste upp i bland. Hon blundade. Huvudet gungade i takt. När hans akt var slut höjde han blicken från det han höll i sin hand, han log, såg plötsligt ut som ett barn som får applåder och bli lite generat. 

Nu trängde Anna Karin och jag oss in, vi ville se bandet, akt nummer tre, Escape-ism. Det var trångt och varmt. En liten replokal med förmurade fönster, med olika mattor som täckte golvet, med små lampor och ljusslingor. Konstungdomar och en klunga herrar som såg bandets frontfigur, Ian Svenonius, då i bandet The Make Up, på Umeå Open 1999. Förutom Ian så består bandet av Sandi Denton. Underskön, långt blankt år, rosiga kinder, hy som grädde och läppar som en svullen jordgubbe. I röda kostymer tågade de in. Röda kostymer med lite korta byxor och svarta scarfar knutna runt halsen. Som något Nico hade kunnat ha på sig när hon slog på tamburinen till Velvet Underground. Ian for runt, stort ruffsigt barr, färgat svart. Han skämtade, drog igång publiken, fick oss att skråla med. Sandi gungade i stadig takt och spelade bas. Ett litet leende och ögon jag ville se mer av. Ibland lutade hon sig fram till micken och sjöng som en ängel. Efteråt visste vi inte om hon var cool på riktigt eller om hennes överjordiska skönhet förtrollat oss bortom sanns och vett. 

Jag stod lutad mot väggen och ändå nära pga det lilla rummet. Det blev varmare och varmare. Ian röjde runt. Hade oss i sitt grepp. Jag blev varm. Alltså varm inombords. Att sånt här sker, att folk gör musik, konst, att andra kommer och ser och hör. Att ett band drar runt i norr och spelar i en källare i Umeå. Att nån ordnat det. Hur skriver en om den tacksamheten, den glädjen, utan att bli högtravande och fjompig? Eller varför ska jag försöka att vara något annat än högtravande och fjompig. 

Klockan 22 var spelningen över och vi gick upp och ut och hemåt. Det var ju ändå torsdag och vardag. Det var ljust ute. Det är ljust dygnet runt nu. Stan var full av liv. Alla som tagit studenten snurrade runt. Vita mössor, vita klänningar och mörka kostymer syntes åt alla håll. Cyklade hem. Solen  studsade bländande tillbaka från de nybyggda höghusen runt Östra station.