Fick ett B på sista kursen. Oväntat. Jag hade känt mig sämst. Denna gång var jag säker på att jag skulle få en restuppgift. Nästan säker på en restuppgift. Iaf ju mer dagarna gick och ju kortare tid det fanns kvar att göra denna restuppgift på. Men jag klarade kursen. Ett B. Otroligt.
Jag låter ingen gratulera mig till avslutad utbildning. Väser tillbaka att jag lagt 2,5 år på att utbilda mig till USKA, en yrkeskategori med dåliga arbetstider och slit och uppgiva kollegor som sina lediga dagar inte orkar mer än andas och vila. Jag väser att kollegor gråter på arbetet. Jag väser att under dessa 2,5 åren hade jag kunnat göra film. Vännerna ska då hitta en peppande vinkling. Säger högre lön. Jag väser: så mycket bättre blir den inte. De säger att jag varit duktig och jag väser att vår kurslitteratur har bilder och stor text, att den är utformad så alla vi som jobbat som vårdbiträden, vilket vi i de flesta fall gör för att vi hade svårt i skolan och aldrig skulle våga oss på, eller redan har en misslyckad universitetsutbildning (jag) bakom oss, ska klar den. Att den är utformad så att de som inte kunde ett ord svenska för 3 år sen ska klara den. Så är jag verkligen duktig? Nja väser jag. Men med dina förutsättningar fyller de i. Era jävlar tänker jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar