Jag vaknade ledsen igen. Jag som varit sprudlande glad i 1 1/2 vecka, minst. Vaknade tidigt 07:30. En glipa i gardinen släppte in en stråle sol. Det var inte ljuset som smög sig in som väckte mig, det var ledsamheten. Låg kvar en stund. Låg kvar och våndades och i mitt våndande lyckades jag somna om. Kl 10:30 slog jag åter upp ögonen. Helt stum inombords. Ingen sorg, ingen glädje, ingen lättnad. Bara kompakt stumhet, inte en chans till någon klang. Stank också. Denna stank var tillbaka. Sa till Dante Kristin i fredags att jag slutat stinka. Att jag inte vaknat och fått kväljningar av min lukt, att jag kunnat gå in i sovrummet igen utan att vilja hålla andan, tvärtom, det hade luktat gott. Men nu stank jag alltså. Syrligt fadd kvalmigt tjockt os runtom mig. Ur mig. Är det så ledsamhet luktar? Den inte bara känns i en, den pyser ur en som simmig odör.
Klev upp. Tre mackor med ost. En kanna te. En till kanna te. Duschade. Skulle plugga men ledsamheten hade satt sig i blodet, fått det att rusa, fått blicken att flacka, fått mig att skippa efter luft. Drog på mig kläder. Fina kläder. Blåa luftiga manchester braller, vit blus som får mig att se 1910 ut. Vita marshmallowjackan. Pinnade ut. Ner till Bildmuseet. In och upp till våning 5. Såg utställning. Högtalare ropade ut att en guidad visning skulle ske kring två verk kl 14. Klockan var 13:50. Jag väntade. Guiden kom. Frågade två som lämnade lokalen om de ville delta, de sa nej. Hon frågade inte mig. Jag drog mig en stund. Det var bara hon och jag där. Jag tog mod till mig och frågade om hon ville hålla i visningen trots att det bara var hon och jag. Hon var rosig och grann, hon pratade om de två verken, om skogen som de handlar om, om skogsindustrin som just dessa handlade om. Jag tänkte att hon räddade min dag med sitt prat, med sin närvaro. Hon blev klar. Vi log mot varann, jag sa tack. Jag skickade ett meddelande till Mari om jag fick komma förbi på té.
Hos Mari fick jag bära en tung garderob med henne och två av hennes systrar. För stor för att komma in i hissen hasade vi den ner för tre trappor. För stor för att få plats i hennes förråd fick vi hitta en tillfällig lösning och så var det över. Tänkte att detta bärande, detta samarbete och trixande att få denna klumpeduns ner i källaren räddade min dag ytterligare lite.
På vägen hem, inne på Coop Östra, mötte jag Linnea, vi pratade, vi sa att vi borde ses, en AW och världen började ta form, saker började finnas bortom dagens ledsamheten.
Tog rulltrapporna hem. Inte pluggat något än.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar