Stranden, som är omgiven av utbyggda sommarstugor, har fin sand som lätt yr med i vinden. Vi sökte skydd bakom en sandbank. Vattnet var brunt, vilket förvånade mig. Om det är så om våren kanske, allt smältvatten som forsat fram, dragit med sig jord och annat? Vattnet var isande kallt och vi stretade ut i det långgrunda. Mina ben sved. Jag kippade efter andan när jag hastigt doppat mig och sedan skyndat upp. Han och jag doppade oss två gånger innan vi åkte därifrån.
Sanden hade letat sig in på oss, in mot vår hud, i vårt hår, i våra kläder. Sanden hamnade i hans säng. Hans lakan blev som sandpapper. Våra kroppar sträva. I duschen försökte vi spolar bort sanden, men även efter dök den upp, gömd i örat, i ögonvrån.
Andra lördagen åkte vi lite norrut. Till en fjärd. Där brukade jag bada som barn. Där sträcker sig sanden från vägen, en grövre sand, det finns tallar lite här och där, knotiga tallar, inte raka och höga som i skogen. Gyllene barr blandas med sanden. Nere vid vattnet finns en remsa blandskog, många gröna blad, genom en öppning kommer en ut på en smal strandremsa. Där ser en fjärden, ser ut som en sjö och som vanligt luktar inte havet mycket hav här uppe.
I vattnet är botten sumpig och vi vadar ut. Vattnet är klarare nu. Gult som sund urin. Vattnet är fortfarande kallt. Och efter doppet vadar vi vidare, mot en udde vi blivit nyfikna på. Då plaskar det till nära oss. Vi ser något komma mot oss under ytan. Något stort. Det plaskar till än en gång. Nu väldigt nära och vi flyr upp på land. Sen pratar vi ivrigt om det var en säl, en fisk, en orm, ett odjur, en okänd kvarleva från mörkare tider.
Efter att ha balanserat fram längs den småsteniga strandremsan ut på den lilla udden, efter att ha sjunkit ner i svart dy och gått över mjukt gräs solar vi en stund. Vi äter något. Vi åker hem. Vi är glada, tror jag, fast vi kan lika väl vara ledsna under våra leenden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar