Sölet

Allt bara slaskar. Sprätter i väg. Det är jag som är orsaken. Min oförmåga. Som när jag river en morot eller ett äpple. Små rivbitar yr, hamnar på en vägg, under ett bord, på golvet, en skåpdörr. Inte ser jag det, eller jo, jag ser, torkar upp, men missar ändå, så hälften blir kvar, torkar fast, blir hård struktur mot den yta de en gång så saftiga landade på.

Allt detta söl. Som jag orsakar. Så förbannat less. Vissa drar en trasa över en yta och lämnar den sedan blankt ren. Jag vevar på med den där trasan, doppar, kramar ur, ser till att den är ren, men inte blir ytan ren eller torr. Små droppar formar sig, ligger där i prydliga ränder efter trasan. Pärldroppar i rader som torkar och blir grådass.

Sen det som rinner, diskvattnet, vattnet från kranen jag slog igång med för stor hast, så vattnet slår ner i den smutsiga yta jag önskar skölja och skvätter hit och rinner dit. Tar med sig av smutsen, fettet, geggan från den grej som träffas av den hårda strålen. Bildar torkade brungrå rännilar längs skåpet under diskbänken, spisluckan och kaklet vid hon.

Sen har jag min il, när jag sprayar luckorna med något jag köpt på lidl i en aggressivt neonig flaska. Sprayar och sprayar och torkar av och torkar av. Kryper runt längs listerna, löser upp de hundratals torkade små äppel och morotsflagor. De nästan impregnerade skåpluckorna, spisen, denna jädra spis. Där stekflott sprätt och tomatsåsdroppar hoppat ur kokande kärl. På en vecka blir det kaos, på en vecka behövs alla mina gnuggmuskler.