Dasen

kl 20:40 går jag ut, ska till jobbet. Varit inne hela dagen, sovit och lagat mat. Missat den uppladdning som skett. Hur sommaren tagit i. Det hördes även i tystnaden på gården att det var rörelse. Människor som cyklade i klunga, klirr av flaskor, prat och grillar som osade. Klädda i shorts. När jag cyklar genom villaområdet just innan mitt arbete ser jag barn som spelar brännboll på en gräsmatta, en grabb som dragit ut ett mål i vägen och med klubba skjuter en boll i det, en flicka, kanske hans syster, sittandes bredvid på en stol sminkandes sig med mobilen som spegel.

På arbetet, när mörkret fallit, hör en kille av sig på Tinder. Han leder chatten mot sin snopp. Han vill berätta om den och jag ställer inga frågor som gör honom nöjd. Till slut säger han det själv, rakt ut, att den är mycket stor. Han berättar längd i slakt tillstånd, 20 cm, och i erigerat, 29 cm. Han frågar om jag har Snap och om jag vill se den. Jag svarar Ja. En bil drar förbi utanför, den spelar musik så högt att det får fönstren på avdelningen att darra.

Han inleder vår snap med att skriva att jag är het. Tack säger jag. Han frågar om hur läget är. Bra svarar jag. Känner nu att vi upprepar våra inledande fraser på Tinder från tio minuter bak i tiden. Funderar på när jag ska få se denna stora snopp. Då frågar han om jag vill se den. Snoppen. Eller kuken skriver han. Ja svarar jag. Han ber mig vänta, han ska styra upp ett fest-trick. Nu kommer en väntan. Viker tvätt i tvättstugan, styr upp risgrynsgröten som ska kokas inför morgonen, börjar tömma diskmaskinen. Bilen med den höga musiken drar förbi igen. Basen går dovt genom allt, rätt in i min skalle, känns som även jag darrar.

Tillslut kommer filmsnutten. Den ser ut att vara filmad i ett badrum och i dagsljus. Här uppe i Umeå är det mörkt. Det borde vara mörkt där han är också, Sthlm har han sagt att det är, men vad vet jag. Filmsnutten har bara hans nakna kropp, från axlar ner till just under knät. Låren håller han ihop, så snoppen inte syns. Han särar på låren och den långa snoppen dyker upp. Som en snabel, en anaconda. Jag skriver det i chatten. Oj så stor. Eller den är ju enorm. Han svarar som ett tredje ben. Jag skriver att den såg ut att nå till knäna. Ser att mina kommentarer behålls, att de inte försvinner som de vanligen gör i Snap. Han frågar om jag vill se mer, svarar att jag är nöjd. Han frågar om jag vill se den hård. Jag tackar, att det räcker gott med det jag fått se. Han skickar en emoji som har en ledsen tår på sin kind. Fortfarande är mina kommentarer om snoppens storlek kvar, men inte mina nya, de försvinner när han läst dem. Vi avslutar vår chatt och lite besviken är jag över att han inte ville se något av mig.

Natten går, morgonen kommer. Jag gör som andra nätter, öppnar dörren till balkongen och går ut i gryningen. Lyssnar på fåglarna och de andra ljuden, tåg och någon bil, avlägsna röster. När det är 45 minuter kvar till det att morgonpersonalen kommer brygger jag kaffe. Dricker några klunkar och väntar. Cyklar hem på öde gator, bredvid tomma parker, i en sovande stad. Solen bländar, 2:ans buss drar förbi, tidningsbud på elcykel trampar fort om mig.