Himlen blev aldrig svart i natt. Den lyste blått i det mörka. Snart kommer den inte ens bli mörk. Det blåste åter kalla vindar genom avdelningarna. En kvinna som bor där blev störd av den lilla flickan på stolen. Hon undrade vad jag skulle göra med na. Jag hade inget svar. Såg ingen flicka, såg inget som kunde tas för att vara en liten flicka. En annan kvinna vaknade förskräckt, såg bort mot något. Jag försökte få kontakt, men med öppen mun och redo att kravla iväg såg hon bara förbi mig, mot en och samma punkt. Tillslut bröts förtrollningen, vi fick kontakt och hon gick på toaletten. Hon frågade då vem det varit som skrek så hemskt? Hade inget svar igen, för inget skrik hade jag hört. Hon log, la huvudet rart på sne och ögonen blänkte.
Resten av natten flöt på. Inget konstigt. Bara en liten oro bland de boende, som att när det larmade så larmade tre. Och de där kalla vindarna, som svepande, virvlade runt mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar