Dessa espressos

Beställer nästan alltid en espresso. Det har jag nämnt här upprepade gånger. Efter mitt år av sus och dus, då 2013, på filmfestivaler i Berlin, Tel Aviv, Lissabon, Zurich. När framgångsvågen ebbat ut, då kom vinterhalvårets mörker. Arbetande på äldreboendet. Tidiga mornar eller sena kvällar. Vandra i kulverten mellan avdelning och omklädningsrum.  Googla sig själv, finna spår av framgången, de porrsidor som tagit nakna screenshots ur filmen och listat mig som en kändis, i bokstavsordning följande nakenbilder av Kate Bosworth.  En kort stund var jag skärrad, sen blev jag upplivad. Där gick jag i mörkret, det limbo en stressad arbetsplats, ett oregelbundet schema, arbetshelger varannan helg, då en jobbar 27 timmar på tre dar, vänner jag inte orkade träffa, fester jag stannade hemma från och någon, kanske bara en person, ute i Europa trodde att jag var känd, ett bevis på att jag fanns, att jag gjort ett intryck.

Men för att behålla känslan av världsvan, för att det var allt jag mäktade med, tog jag med mig en bok, gick till ett cafe, beställde espresso, läste boken. Utan sällskap. Som en pretentiös tonåring på 34 år. Åren gick och jag slutade gå ensam på café, livet fick upp fart igen, orken kom tillbaka. Men espresso fortsatt jag beställa. Inte för att jag dricker den världsvant. Inte i ett svep, en hastig hutt. Nej, jag dricker den som en dricker vanligt kaffe, sakta, små små klunkar, kan få den lilla koppen att vara allt bra länge.