Gryningen

Hänger upp mörkare gardiner över de jag har varje gång jag går i säng. Gjorde inte så förr, inte innan jag började jobba natt. Då såg jag sommarhalvårets ljus, min lägenhet blev sällan mörk. Sover med en sovmask, så ljuset störde mig sällan. Men för att inte vakna till liv och lockas av en stigande sol gör jag så här nu, för att vagga in mig i den trötthet mörkret kan ge. Upp med de köttrosa, över de skira blommiga.

Har blivit överrumplad lediga nätter av gryningen som helt plötsligt skiner igenom, som obemärkt smugit sig på.  Där i mitt mörker är det ständig natt, utan skiftning. Så ser jag den grå morgonen skina in genom en glipa, eller nere ditt det köttrosa tyget inte når.

En natt som blivit morgon, en natt med sällskap som skulle gå hem, förstod vi båda till vår förvåning att dagsljus rådde ute. Han hade kommit till mig i nattens svärta. Natten hade varit evig, timmar som gick utan ände. Vi låg och pratade nakna i sängen, nyfikna på varann men utan laddning. Båda i tron att det rådde mörker utanför. Kall natt. Inte att gryningen kommit och blivit strålande morgon. Ingen stor sak, inget livsomvälvande, bara en rubbning av var i tid vi trodde vi var.