Jag såg honom igår, han kom gående mot mig, i täten av ett killgäng. Blev glad över att jag skulle få säga hej, vi som inte setts på riktigt på så länge. Bara chattat och snappat lite. Men när han kommer upp nära mig så är det inte han. Jag tänker att jag såg fel, ser ändå igenom hela gänget, kanske han bytt plats, i skydd bakom solglasögonen noterar jag snabbt varje skalle av killarna, nu ser jag honom längst bak, eftersläntrar, talandes i mobilen. Han lunkar sakta fram, kommer närmare, jag gör mig redo för mitt hej. Men nu ser jag att även denna inte är han.
Han blir i mina tankar.
Idag när vi nästan är klara, en sminkning av en teatergrupp kvar, skyndar jag upp mot logerna, ser hastigt i ögonvrån någon som kan vara han. Sittandes i en röd soffa med en tjej. Vi sminkar klart, vi rör oss ut, vi pratar och skrattar och börjar ta avsked. Nu ser jag honom sitta med den där tjejen i ett annat rum, när jag hastigt och med fokus på en annan går förbi. Vi blir kvar, för i värsta fall ses vi inte förrän nästa år och då blir hejdån utdragna. När min kollega tagit en rök på baksidan, vi gått in, kommer han och tjejen ner för trappen. Det var inte alls han. Bara en liten likhet. Läpparna.
Vi cyklar hemåt tillsammans, kollegan och jag. Vi cyklar längs älven och solen är varm. Idag var en sommardag med enstaka isflak som flöt genom älven, folk som flockades i parker och mot husväggar. Fartvinden är ljummen trots att det är kväll, solen ligger låg i våra ryggar. Så kommer han ännu en gång gående. Denna gång tänker jag direkt att det var lustigt, alla dessa som liknat han, men inte är han. Vi kommer närmare, likheten består. Mitt hjärta hoppar förvånat till. Det är han. Hela han är upplyst av varmt solsken, jag kommer med motljus, ler stort, vinkar hastigt och säger hej. Han kisar mot mig, ler, svarar: hej. Jag cyklar vidare. Hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar