tunnare

Jag bara försvinner. Snart bara ben med skin kvar. Magen är konkav. Det har den blivit med ett ständigt sug. Sånt sug som kommer när spänningen stiger. För i min coolhet inför min scendebut, min statistroll, har magen och aptiten flygit sin kos. Mat har jag lämnat. Kännt hur munnen blivit full. Hur sväljförmågan övergett mig. Så har det hållt på. Inga bröst. Och skinkor som torra skinnflärpar.