nattlig no2

Det bara högg till. Oron. Rastlöshet. Natten kom. Sen högg det. Dagen var inte sund. Gick inte utanför dörren, lät mig vila. Såg så klart dynastin. Pratade i telefon. Åt. Inte åt jag bra men åt ändå.

Men jag kände något i kroppen, något i halsen. Något väldigt likt en begynnande förkylning.

Just därför stannade jag hemma. Hemma i lugnet.

Men så kom obehaget över mig. Missnöjet och självkritiken. Hur allt blir klart för en, hur jag ser andras syn på mig, av mig.

Då vill jag aldrig lämna mitt hem. Min borg. Mina siameser. Min snälla webbcam. Min så försonande webbcam. Här är där jag styr, styr bilden av mig, orden jag väljer. utan röst. Utan rörelser. Utan de stora trollfötterna, de fötter som aldrig ska komma på bild. Bara skrivna ord utan lukten från min andedräkt och de snälla bilderna. Utan tafattheten i min blick.