satanskräcken

För något år sen. Vi gick, jag och två till. De pratade om en vän, en producent. De sa att han brukade få låna utrustning gratis eller till billig hyra av någon snubbe, pga av de dåliga budgeterna en kortfilmsproduktion eller en liten teatergrupps uppsättningar nästan alltid har.

Nu hade producenten fått ett jobb med bättre budget. Med utrymme för att betala hyra för grejerna. Men producenten nämnde inte det till utlånarsnubben och fick därför ner en kostnad för utlånarsnubben tog förgivet att det var riktigt snävt även denna gång.

Mina rosenkindade vänner skrockade nöjt, dunkade varann i ryggen, på det sätt som rosenkindade gossar gör, inte särkilt bröligt eller matcho, utan mjukt, lite fint, men mycket nöjt. De tyckte producenten var smart.

Ångrar att jag inte sa något då.

Varför är smart alltid att spara pengar, eller göra vinst? Varför är inte smart att tänka större, att tänka på andra än sig själv? Eller tänka på sig själv som en del i något större?

Nu har åren gott och det de berättade kanske var fel, eller feltolkat av mig, eller så är mitt minne och min fantasi ute på villovägar. Det kan finnas fler dimensioner till producentens handlande. Producenten kanske inte ens gjorde så.

Men jag kom att tänka på det igår. En vän pratade om satanism. Jag trodde det var folk i kåpor, bleka, dansande och offrandes kattungar på kyrkogårdar. Men vännen sa att det är en tro på Jaget, på egot. På människan utan Gud, utan mening. Utan ordning. En människa som följer sina begär och handlar efter sitt eget vinnande, för sitt eget bästa. Det handlar om Jag Jag Jag. Inte vi.