bäcken

Vi gick längs kolbäcken. Det var alldeles tyst inne bland träden, där bäcken flyter nästan stilla. Solen sken och dit solen nådde var det varmt. Men snön fanns, den fanns kvar sen den dag den kom. I torsdags tror jag det var. Ett tunt krispigt lager som bröts när man klev på den. Vi vände hem och bäcken fick liv och bilar börjades höras. Vi drack te och hennes dotter, rundkindade pudan, lät med sin hesaste stämma, en stämma som skrämmer andra barn. Men pudan var nöjd.