äta

Bacon med spiskummin och tabasco. Vita böner i tomatsås. Tortilla stekt i olja. Stekt ägg. Två Virgin Marys.

The Clock

Deras möte, hon snubblar på honom och tappar en klack. Han har två dar i New York innan han ska ut i kriget.

Hon tar honom till central park, hon tar honom till Museum. De bestämmer träff för kvällen.

Han väntar under klockan på Astoria, han köper en blomma att sätta i hennes hår. Hon är sen.

I en park, han kastar stenar och går rastlöst fram och tillbaka och talar om ödet. Det är mörkt och gatlyktor göms i löven. Hon ligger på en filt. Hon får honom att lyssna till stadens ljud och bilar, tåg, sirener, röster, hörs. Så kommer kören och deras ansikten får ett öppet allvar. De omfamnar varann, sen kysses de.

Det är efter midnatt och de får lift med ett mjölkbud, de hjälper honom dela ut mjölken och dagen gryr.

Så kommer de ifrån varann i tunnelbaneträngseln. De söker och söker och söker. Med sorg i ögon. Men de finner varann, de bestämmer sig för att gifta sig och tiden går, klockan tickar, snart är hans två dar över, hans två dar innan han åker till europa och kriget.

Judy Garland och Robert Walker i Vincente Minnellis The Clock till tonerna av If i Had you.

Tom Jones dances like HELL! (Treat her right, 1968)

Jag vill ligga när han dansar så

slappdag no7

Så var jobbet över. Det blev tomt. Ute hade dimman blivit tjock. Luften var blöt och jag tog en buss hem. Somnade och sov i någon timme.

Åt mat åt godis drack te.

Nu tänker jag på Mars Attacks som jag inte ser, som går på tv och tv har jag inte.

Snart kommer jag sova igen.

en fest

Har inte sminkat av mig än, sitter i soffan, är trött. Tror jag tappat mina svarta höga handskar. De har en trasig tumme. De gick sönder när jag åkte pulka en gång.

Men idag klädde jag mig åter för fest. Senast var premiärfesten för två veckor sen. Innan dess minns jag inte.

Tog mörka läppar. På vägen till festen sa en kille jag mötte - scary! Precis efter det övade jag på scary miner, typ vampyr, miner ingen fick se.

Var nykter. Klarade det ganska bra. Blev uppsluppen och åt frukt. Vi uppmanades att äta av frukten.

Sen blev jag trött. Och då blev jag trött. Sa i en halvtimme - nä, nu ska jag gå hem. Kanske sa jag det i en timme. Eller i tre kvart. Var där i tre timmar. Nu är jag hemma.

förresten så fejk-ler jag på alla de följande bilderna, inte för att jag är ledsen, utan bara för att det kommer sig onaturligt för mig att le på en bild.

nattlampa

Det är fredag kväll. Jag har sovit. Jag ska på fest. Inte nu, först efter dusch och pimpning, efter middag. Låg i sängen. En lampa tänd. En lampa som fick mig att känna som barnet, mörkrädd igen, med lampa tänd i mörkret.

Varje gång jag vakna ur sömnen efter huvudvärk, när magen är varm, när nacken är varm, när värken släppt, innan ögonen öppnas tror jag att en lampa skiner på mig, ett mjukt varmt sken, ett tryggt sken, ett lampsken från barndommen, en sänglampa.

När jag öppnar ögonen så är ingen lampa tänd, det är bara mörker.

pudeln

Tycker mycket om pudlar. Och idag träffade jag en svart stor pudel. En vän är hundvakt. Vi tog en prommenad, hon, pudeln och jag. Vi åt lunch. Pudeln trippade så fint. Med sina höga ben. Kortklippt. Utan puffar. Jag älskar pudlar med puffar. Lejonklippta pudlar vill jag ha. En vit. En svart. En brun. Stora och pompösa, trippande.

en fika

vi var några stycken. vi diskuterade. vi raljerade. Vi åt bullar, någon en smörgås, en annan någon chokladgrej, det dracks kaffe och cola och vatten. fick höra att jag var egocentrisk men inte egoistisk, att när jag hämningslöst låter världen snurra runt mig, så låter jag även världen så smått snurra kring andra.

Eller nått sånt.

Det var fint och ärligt.

Hoppas jag.

en fin vän sa det, en som tycker att mina ögon sitter lika tätt som björn borgs, utan att jag blir ful.

När vi fikat klart regnade det. Kallt, mörkt och blåsigt. Dagens solsken var över.

slapp, slö och likgiltig

Så sa hon. Nyvaken. På eftermiddagen var hon borta. Så är det på mitt jobb. Därifrån kommer man död. Mitt jobb på äldreboendet.

Och hemma är allt än en röra.

trosan

Och jag blir så glad. Nyduschad. Fri. Hann tänka att nu blir det brun utan sol i två veckor, nu behöver inte min hy vara vit. Inte förrän i sundsvall.

Och trosorna. Imorgon, inte heller i övermorgon, eller dagen efter det, ska jag byta om bakom en skärm bakom en scen. Inte gå i slitna grå strumbyxor och bh. Mina trosor får vara de här, de mjukaste, de slappa, de jag har när jag drabbas av självömkan eller baksmälla eller sömnbrist. De trosor som är snäll mot mig.

De köptes i Indien. Jag har haft dem i åtta år. De har noppor. Men så mjuka de är. Och alltid har varit. De har en broderad fjäril mitt fram.

A Fine Romance - Fred Astaire and Ginger Rogers (Swing Time, 1936)

När jag var liten ville jag se ut som Ginger Rogers. Det vacklade lite när jag läst att hon var rödhårig, men jag behövde bara vänja mig och snart tyckte jag att rött var den finaste färg ett hår kunde ha.

Här faller snön, inte här hos mig, utan hos dem, hos Ginger och Fred. Här är den isig och tunn, snön alltså, hos dem är den fluffig och singlande.

Är så förtjust i snö, men inte har jag den för skidor eller andra äventyr, den är fin för drömmar, dagdrömmar och fantasier.

sista föreställningen

Så gjorde vi oss i ordning för sista gången i våran loge. Vi klädde oss, sminkade oss, vi tog på oss våra rockar, de vi måste ha över kostymen så det inte blir några fläckar. Vi gick ner vid sidan av scenen, hängde av oss skyddsrocken, tog på scenrocken. Sen satte vi oss. På våra platser på scen. Med ryggarna mot publiken. Vi var okoncentrerade och jag hörde viskade röster. Men så drog allt igång och skärpan fanns där och snart var det över. Kläderna hängdes av.

Så skildes vi åt.

Men om två veckor står vi åter ihop på scen. I sundsvall och Kiruna. Samma opera, samma personer. Sista i Umeå är gjord. Det var allt.

söndagsmorgon

Siamesen Tyra har lagt sig på siamesen Miss Jones. Miss Jones har lagt sig i täcket. Mellan påslakan och täcke. Solen skiner och det är egentligen inte morgon. Det är lunchtid. Men jag sov. Jag tryckte på knappen och sköt upp mitt vaknande i en timme och en halvtimme. Sen låg jag kvar en stund till.

Tappade en av mackorna med honung på. Den var alldeles gyllene. Jag åt dem med teet. Morgon teet. Dagens första stora kopp. Men mackan jag tappade, den var full av katthår när jag tog upp den.

Om en timme blir jag långa damen igen. Då sitter jag för sista gången i sminket i umeå på norrlandsoperan och får hårbollen fäst. Om två veckor blir det turné. Sundsvall och Kiruna.

Imorgon är det en vanlig vecka igen, så som de har varit sen artonde januari detta år.

cotton fluff

Hade druckit te hos Karin. Hon hade sett föreställningen ikväll. Hon började gråta. Vi köpte godis, jag köpte sockervadd. Sockervadd i en liten hink. Den fanns i rosa eller vitt. Köpte vitt.

Vi åt sockervadden och den var så god. Och särkilt god till te tycket vi.

På vägen hem, med raska steg i den begynnande lördagsnatten säger en ung man Hej sen ropar han. VILKA BEN! ÄLSKAR DINA BEN! ÅH, JAG ÄLSKAR HENNE! Jag pumpar segervisst med armen och skyndar vidare, bort från honom, han går med sina vänner bort från mig, en äng, en bäck, en dunge träd är snart mellan oss. Han ropar: SOFIEHEMSVÄGEN 28!! SES IKVÄLL!!! ler tacksamt för de komplimanger jag får, de jag får i mörkret, i förfestpeppfyllans mungång, i rörelse från varann.

födelsedan och snön

Vaknade tidigt, efter bara fyra timmars sömn. Klockan var strax efter sex och siameserna rusade över mig. Så gick morgonen. Sen somnade jag. Vid tio. Sov till ett.

Till mamma, snön började falla. Den yrde bara lite. Som kallt damm. Men det tilltog. Föll allt tätare. Sen blev allt vitt. Och tyst. Och Dämpat.

Mina systrar kom hem. Min bror tittade förbi med dottern sin och flickvännen. Vi åt en färggrann tårta. Vi drack te eller kaffe. Jag var glad. Så pepp. Kanske sockerhög. Eller så är det de här tabletterna jag tar. Sen dansade vi runt, jag och systrarna till Jag ber dig.

Hem med buss, i nya skorna, ett par uggskopior. Snön föll än tätt. I jeansen och av med tio kronors klänningen. Med turksjalen, uggsen, med snön och mössan och vantarna kände jag mig som en amerikansk filmstjärna på sundance filmfestival. Lekandes i snön vid pr-fotografering, lagom boho, lagom trettiplussnygg, lagom indipendent, lagom storstjärna.

Träffade Kattis. En Kattis som vurpat med cykeln i snön, med en bukett blommor till mig. Vi såg på snön utanför som föll och folk som gick från bion. Vi mindes låtar med Aaliya, Mariah, Toni, Dr Alban, Lou Bega, Outcast, R. Kelly, Britney, Shakira.

När Kattis gick ut för att röka följde jag med. Hon pekade mot det håll hon fallit, vi såg reklam för en film med ugglor, vi fotade, Hon rökte. Snön föll.

Vacker snö på min födelsedag. En solig höstdag blev vinter. Vinter och snö är sagor. Det är Gösta Berling som jagas av vargar, flickan som fryser ihjäl drömmandes tittandes in i svavelstickor, det är drottningen som alltid låter vintern råda men utan jul. Vinter och snö är magiskt, som disney men med faran ständigt lurande.

krystle no5

Återigen har Krystle orden. Orden jag känner. Alexis i all ära. Alexis och hennes skärpa, hennes sensualism, hennes ambition. Men Krystle och jag, där är hon som är lik mig. Inte bara bredaxlad. Utan tom. Tom och sårbar.

Alexis vs. Krystle

När orden inte räcker till. När det rinner över. Då blir det bildfrossa och slagsmål.