Det var som att alla balkongdörrar öppnades, ett svagt sorl kom. Ut för att se månen. Detta som händer ca en gång på 100 år. Månförmörkelsen, månen som färgas röd i skuggan av jorden.
Men jag blev inne, så matt idag, vakar av. Lätt riden av ängslan. Vill fly, in under täcket, med ansiktet mot väggen, tryckt nära. Blunda hårt.
Han som hörde av sig, han som ser söt ut. Blott 27 år. Han som nog vill ha sex och som jag chattade med när sträckan mellan oss var längre och jag i min trygga ensamhet i Docksta. Men jag orkar inte nu. Kåtheten kanske är bortskrämd av sårbarheten. Att inte orka komma ut, inte ta den grejen, att bli någon nån stillar sin nyfikenhet med eller att bli ett skämt att berätta för någon, eller inget alls, någon som tas bort och sen raderas ur minnet för att tanken på mig väcker en lätt genans.
Nu är det min trötthet som kraxar likt en olyckskorp, det är nog allt. Vill inte stå här, inför någons granskande blick, blicken som vill tyda vad som är vad, som letar ärr och delar upp mina drag i manliga och kvinnliga, inte vara med om det i min nu kattbajsluktande lilla varma lya. Tyra som bajsar mest hela tiden. Den dåliga magens orsaker orkar jag inte ens snudda vid, den avgrunden av mörker som tär på den lilla kattkroppen.
fredag 27 juli 2018
Nån natt sen.
Det har blivit svalare, det är inte längre 28 grader i det svalaste rummet på mitt arbete. Huset som är i sten eller betong, har samlat värmen i sig. Ohjälpligt upphettad. 28 grader som svalast, sen kommer du till korridorerna där luften tycks stå stilla och svetten bryter fram. Känns än varmare än där det nyss var 28. Nu är det 24 grader i det svalaste rummet, fortfarande varmt i korridorerna och tvättstugorna, men inte lika tryckande, ett hopp om ändring känns.
En av de första nätterna då svalkan kommit, men ännu bara höll sig utanför byggnaden, ännu inte lyckats jaga bort väggarnas hetta, så jobbade jag på i maklig takt, med stundvis svettdroppande panna och överläpp, en och annan rännil som tog sig loss, släppte nånstans i från och letade sig ner vid tinningen och över kind. Tog många pauser och stod vid ett öppet fönster och skippade efter luft och svalkan.
En av de boende behövde hjälp på sitt rum, jag bäddade ner hen i sängen, tog de blöta kläderna med mina vinylhandsklädda händer, ser mot hens soffa och helt oväntat sitter någon där, ler lite lätt, avslappnat och tillbakalutat. En arm upp på soffans ryggstöd, med ena foten uppe på det andra benets knä. Tänker att hen jag just hjälpt måste hunnit ur sängen i rysligt tempo, medan jag plockade ihop inne på clo. Så upplöses personen och soffan står tom och jag vänder mig om och där ligger den boende och sover i sin säng.
Tänker inte mer på det, kan säga att jag höll det glömt, till ett dygn senare, då nattpatrullen kom. Vi satt och pratade om något, om livet, om döden. Då kom föregående natts syn till mig. I sällskap kunde det luftats.
En av de första nätterna då svalkan kommit, men ännu bara höll sig utanför byggnaden, ännu inte lyckats jaga bort väggarnas hetta, så jobbade jag på i maklig takt, med stundvis svettdroppande panna och överläpp, en och annan rännil som tog sig loss, släppte nånstans i från och letade sig ner vid tinningen och över kind. Tog många pauser och stod vid ett öppet fönster och skippade efter luft och svalkan.
En av de boende behövde hjälp på sitt rum, jag bäddade ner hen i sängen, tog de blöta kläderna med mina vinylhandsklädda händer, ser mot hens soffa och helt oväntat sitter någon där, ler lite lätt, avslappnat och tillbakalutat. En arm upp på soffans ryggstöd, med ena foten uppe på det andra benets knä. Tänker att hen jag just hjälpt måste hunnit ur sängen i rysligt tempo, medan jag plockade ihop inne på clo. Så upplöses personen och soffan står tom och jag vänder mig om och där ligger den boende och sover i sin säng.
Tänker inte mer på det, kan säga att jag höll det glömt, till ett dygn senare, då nattpatrullen kom. Vi satt och pratade om något, om livet, om döden. Då kom föregående natts syn till mig. I sällskap kunde det luftats.
torsdag 26 juli 2018
Myror.
De kommer varje sommar. De vandrar in genom dörren från uteplatsen. De har en stig in i mitt kök. Upp på köksbänken. De kryllar runt där. Ibland när jag lyfter på något, en kopp, vattenkokaren, eller en tom kattmatsburk väller de ut, åt alla håll. En morgon när jag kom hem från jobbet var nektarinerna i fruktfatet täckta av svarta prickar, det var myrorna, de var överallt, lyfte en nektarin och de vällde ut ur ett hål i den. De hade ätit sig in i den, börjar göra gångar genom fruktköttet.
Deras stigar här hemma ändras lite under sommaren, från att ha gått rakt över golvet från dörren de kommer från, tar de nu en liten böj, som går nedanför min säng och jag snurrar som runt i min sömn, ibland faller ett täcke ner på golvet och när jag vaknat till och drar det upp igen så finns myrorna i täcket. Inte många, kanske fyra-fem stycken som klättrar över mig.
Ibland dödar jag dem, trycker fingret på dem, mosar så snabbt jag kan. Ibland tar jag en trasa med klorin och torkar upp dem i. De dör då. Får massor i ett svep. Men oftast knatar de på, fram och tillbaka, genom mitt hem. Tror de bor i min ena rosenbuske. Vill ha rosen kvar. Den har jag haft i snart tio år, den har frodats och blommat. I år var den vackrare än nånsin, blommor i överflöd, för att nu, under torkan, börjat se mer och mer ledsen ut.
Deras stigar här hemma ändras lite under sommaren, från att ha gått rakt över golvet från dörren de kommer från, tar de nu en liten böj, som går nedanför min säng och jag snurrar som runt i min sömn, ibland faller ett täcke ner på golvet och när jag vaknat till och drar det upp igen så finns myrorna i täcket. Inte många, kanske fyra-fem stycken som klättrar över mig.
Ibland dödar jag dem, trycker fingret på dem, mosar så snabbt jag kan. Ibland tar jag en trasa med klorin och torkar upp dem i. De dör då. Får massor i ett svep. Men oftast knatar de på, fram och tillbaka, genom mitt hem. Tror de bor i min ena rosenbuske. Vill ha rosen kvar. Den har jag haft i snart tio år, den har frodats och blommat. I år var den vackrare än nånsin, blommor i överflöd, för att nu, under torkan, börjat se mer och mer ledsen ut.
onsdag 25 juli 2018
Gryningar.
Nu gör jag så där igen, inte hänt nog många gånger för att vara en vana, men det har hänt några gånger. Att jag lämnar hettan här inne, i min pyjamas, denna gång den rosa blanka, den som vill se ut som en lyxig siden pyjamas, den jag hade första gången.
Först diskade jag. Natten har börjat och jag har ett berg av disk. Diskar inte allt och ibland skvätter vattnet så mycket att jag blir arg och därför medvetet skvätter än mer vatten kring mig, liksom tar i hårdare med borsten, häftigare rörelser, och diskvattnet landar på väggar långt bort, på golvet.
Medan jag borstar tänderna, medan jag känner svetten tränga in i pyjamastyget på ryggen, känna hur den luftiga pyjamasen börjar smeta sig mot kroppen, lägga sig liksom tungt över mina axlar, så lyssnar jag på spotifys förslag låtlista. Brukar vara många sydeuropeiska schlagers, poplåtar och rockballader. På latinska språk jag inte förstår. Men denna veckas börjar med Kate Bush, Wuthering Heights. Vilket är en överraskning. Jag lyssnar på den. Minns en dokumentär om na, om denna lilla genitjej som hon var. Vad var hon 17-18 när hon gjorde den låten. 18-19 när hon slog igenom. Först slutade hon göra intervjuer och live-framträdanden och kanske tio, femton år senare drog hon sig tillbaka nästan helt. Och nog är hon en legend, visst samlas folk varje år i röda kläder och dansar till just wuthering Heights.
Det får mig att åter tänka på Ingmar Bergman. På dokumentären jag såg, partiet om när Dick Cavett bygger upp sin studio i Sthlm. Dick Cavett som intervjuat USAs alla storheter. Raquel Welch, Janis Joplin, Gore Vidal, Norman Mailer, Gloria Swanson, Katherine Hepburn, Mae West, Bette Davis osv osv och ni förstår att han var stor, denne Dick. Och 1971 drar han till Sthlm för att intervjua Ingmar och Dick är nervös. Ingmar kanske också är det och de säger någon gång att det var ovanligt att Ingmar ställde upp på intervjuer, fast ändå finns det gott om intervju-material i dokumentären om honom.
Det leder till att jag lägger upp en plan, eller funderar på vad som är bäst, att om det visar sig att jag är ett geni och uppmärksamheten kommer, att ska jag då också inte göra intervjuer. Tänker där med svetten pyrande på ryggen, tandborsten fram och tillbaka i mun och Wuthering Heights i öronen att det verkar smart och smakfullt att hålla på integriteten. Mycket möjligt att jag nickar lite i samförstånd med mina tankar och med min ev briljans. Ev får jag även en liten nätt rysning av tanken på den framtida framgången. Så spottar jag, stänger av musiken och går ut genom balkongdörren.
Sätter mina bara fötter på de varma plattorna, kliver över häcken och gräset är fuktigt och svalt, tar det lilla steget ut på gatans trottoar som är varm under mina fötter. Kl är 2:47 och asfalten fortfarande varm, luften svalare än inne, men inte så att det ens är möjligt att frysa. Himlen glöder i rosa vid horisonten och tonas mot blått. Det ligger ett svagt dis i luften. Jag går en sväng, en man på cykel drar förbi, jag hör en enstaka bil. Går ner till den stora vägen, något hus bort, men just då är den öde. Så dyker ett ljus upp längts bort, en bil kommer, jag vänder tillbaka hem.
Först diskade jag. Natten har börjat och jag har ett berg av disk. Diskar inte allt och ibland skvätter vattnet så mycket att jag blir arg och därför medvetet skvätter än mer vatten kring mig, liksom tar i hårdare med borsten, häftigare rörelser, och diskvattnet landar på väggar långt bort, på golvet.
Medan jag borstar tänderna, medan jag känner svetten tränga in i pyjamastyget på ryggen, känna hur den luftiga pyjamasen börjar smeta sig mot kroppen, lägga sig liksom tungt över mina axlar, så lyssnar jag på spotifys förslag låtlista. Brukar vara många sydeuropeiska schlagers, poplåtar och rockballader. På latinska språk jag inte förstår. Men denna veckas börjar med Kate Bush, Wuthering Heights. Vilket är en överraskning. Jag lyssnar på den. Minns en dokumentär om na, om denna lilla genitjej som hon var. Vad var hon 17-18 när hon gjorde den låten. 18-19 när hon slog igenom. Först slutade hon göra intervjuer och live-framträdanden och kanske tio, femton år senare drog hon sig tillbaka nästan helt. Och nog är hon en legend, visst samlas folk varje år i röda kläder och dansar till just wuthering Heights.
Det får mig att åter tänka på Ingmar Bergman. På dokumentären jag såg, partiet om när Dick Cavett bygger upp sin studio i Sthlm. Dick Cavett som intervjuat USAs alla storheter. Raquel Welch, Janis Joplin, Gore Vidal, Norman Mailer, Gloria Swanson, Katherine Hepburn, Mae West, Bette Davis osv osv och ni förstår att han var stor, denne Dick. Och 1971 drar han till Sthlm för att intervjua Ingmar och Dick är nervös. Ingmar kanske också är det och de säger någon gång att det var ovanligt att Ingmar ställde upp på intervjuer, fast ändå finns det gott om intervju-material i dokumentären om honom.
Det leder till att jag lägger upp en plan, eller funderar på vad som är bäst, att om det visar sig att jag är ett geni och uppmärksamheten kommer, att ska jag då också inte göra intervjuer. Tänker där med svetten pyrande på ryggen, tandborsten fram och tillbaka i mun och Wuthering Heights i öronen att det verkar smart och smakfullt att hålla på integriteten. Mycket möjligt att jag nickar lite i samförstånd med mina tankar och med min ev briljans. Ev får jag även en liten nätt rysning av tanken på den framtida framgången. Så spottar jag, stänger av musiken och går ut genom balkongdörren.
Sätter mina bara fötter på de varma plattorna, kliver över häcken och gräset är fuktigt och svalt, tar det lilla steget ut på gatans trottoar som är varm under mina fötter. Kl är 2:47 och asfalten fortfarande varm, luften svalare än inne, men inte så att det ens är möjligt att frysa. Himlen glöder i rosa vid horisonten och tonas mot blått. Det ligger ett svagt dis i luften. Jag går en sväng, en man på cykel drar förbi, jag hör en enstaka bil. Går ner till den stora vägen, något hus bort, men just då är den öde. Så dyker ett ljus upp längts bort, en bil kommer, jag vänder tillbaka hem.
På Bio.
Kom inte ut idag, inte förrän på kvällen. Vaknade sent, för att jag var uppe sent. Vaknade i hettan. Tyra var hungrig. Hon gick fram och tillbaka över mig. Om och om igen. Först ville jag inte gå upp, sen kom jag på att om jag går upp får jag kaffe. Så jag gick upp, jag fick kaffe och Tyra fick mat.
Men jag hann göra något däremellan, kanske en liten slarvig dammsugning, så var det nog, eller var det igår? Vad var det idag då? Nåja, oviktigt.
Sen kom jag inte ut. Vad fanns där ute, sol? Hetta? Inget som lockade.
Christer hörde av sig, han ville sitta på en av restaurangbåtarna under kvällen med mig och Ida och tanken skrämde mig. Inte deras sällskap, utan alla dessa sommarmänniskor som skulle omge oss, som skulle dricka rosé eller Ipa och äta sweet potato fries. Jag skyggade tillbaka och sa att jag var skör och blir hemma. Men gick på bio. Tog en dusch, klädde mig fint, lite parfym, cyklade ner.
Såg en Dokumentär om Ingmar Bergman. Salongen var sval, nästan tom och mörk. Dokumentären var rolig. Bergman var ett as som det daltades med och ju mer det daltades desto asigare blev karln. En tar det utrymme en får antar jag. Blev förvånansvärt rörd, kanske tänkte jag att jag en dag kommer vara ett hyllat geni, dreams dont have deadlines, eller att någon annan jag jobbat med ska vara det och då sitter jag där, snyggt ljussatt och berättar anekdoter som ska visa på geniets väsen, dess lustar och längtan eller begåvning eller vad jag nu fått råka se och möta i hen. Kanske blir jag då rörd över det jag berättat och får fuktiga ögon som bedårar. Inte omöjligt.
Efter filmen gick jag på toa och sen strosade jag med cykeln längs älven, genom parkerna, där folk satt på gräset, vandrade i klungor, åt glass, cyklade förbi. Det var varmt fast kl var nio. Funderade över filmen jag ska spela in om en månad, om allt som saknas, om allt kommer lösa sig, om den ide jag just kom på är lysande eller omständig eller värdelös. Såg en arg kvinna med tre lekfulla stora hundar hon släppt lös. Efter en stund satte jag mig på cykeln och cyklade hem. Människor överallt, tillsammans, ute, slappa och loja och nöjda.
Men jag hann göra något däremellan, kanske en liten slarvig dammsugning, så var det nog, eller var det igår? Vad var det idag då? Nåja, oviktigt.
Sen kom jag inte ut. Vad fanns där ute, sol? Hetta? Inget som lockade.
Christer hörde av sig, han ville sitta på en av restaurangbåtarna under kvällen med mig och Ida och tanken skrämde mig. Inte deras sällskap, utan alla dessa sommarmänniskor som skulle omge oss, som skulle dricka rosé eller Ipa och äta sweet potato fries. Jag skyggade tillbaka och sa att jag var skör och blir hemma. Men gick på bio. Tog en dusch, klädde mig fint, lite parfym, cyklade ner.
Såg en Dokumentär om Ingmar Bergman. Salongen var sval, nästan tom och mörk. Dokumentären var rolig. Bergman var ett as som det daltades med och ju mer det daltades desto asigare blev karln. En tar det utrymme en får antar jag. Blev förvånansvärt rörd, kanske tänkte jag att jag en dag kommer vara ett hyllat geni, dreams dont have deadlines, eller att någon annan jag jobbat med ska vara det och då sitter jag där, snyggt ljussatt och berättar anekdoter som ska visa på geniets väsen, dess lustar och längtan eller begåvning eller vad jag nu fått råka se och möta i hen. Kanske blir jag då rörd över det jag berättat och får fuktiga ögon som bedårar. Inte omöjligt.
Efter filmen gick jag på toa och sen strosade jag med cykeln längs älven, genom parkerna, där folk satt på gräset, vandrade i klungor, åt glass, cyklade förbi. Det var varmt fast kl var nio. Funderade över filmen jag ska spela in om en månad, om allt som saknas, om allt kommer lösa sig, om den ide jag just kom på är lysande eller omständig eller värdelös. Såg en arg kvinna med tre lekfulla stora hundar hon släppt lös. Efter en stund satte jag mig på cykeln och cyklade hem. Människor överallt, tillsammans, ute, slappa och loja och nöjda.
tisdag 24 juli 2018
En vårafton då nån gång.
Tydligen var det år 2010. Känns mer nyss, inte åtta år sen. Det var nog i maj det året, för det känns som en av de kvällarna då ljuset känns evigt. Innan sommaren exploderat med sin grönska och allt fortfarande är kalt och grått, med en himlen som lyser rosa och blå. Att värmen anats på dagen, men kvällen och natten är kylig.
Ett fönster kan stå öppet i Annas lilla lägenhet. Ut mot gården. Hon ska spela en låt för mig. Förr när jag bodde med Anna och hennes son Simon, i en större lägenhet än denna enrummare, så såg de båda till att spela den senaste musiken för mig. För jag har aldrig lyssnat på den senaste musiken, om inte den senaste musiken är Britney Spears.
När Anna spelar musik för mig, eller ett klipp, som hon tycker är bra, så sitter vi ofta nära datorn, hon sätter igång musiken/klippet, sen titta hon på mig, för att se hur jag reagerar, om jag också dras med. Gör jag det börjar hon le. Hon spelade en gång Zarah Leanders Ensamhet, ett klipp då Zarah röker och lyssnar på sin egen skiva. Hon visade Etta James och Dr John som sjunger I rather go blind. Då fick vi båda gåshud, hon blundar då, eller skrattar till, kan vifta med händerna. Svär lite. Kanske fick vi båda en tår i ögat.
Denna kväll, eller afton. Afton känns som ett passande ord. Vårafton. Vårkväll. Ska hon spela en singel som just släppts. Kanske på Spotify. Vi sitter vid datorn, bakom henne är de stora fönstren, var av ett kanske är öppet och ljuden av en gård når in, av barn som skrattar en bit bort, fötter eller cykelhjul mot asfalt fortfarande täckt av vinterns ännu inte bortsopade grus, bakom hennes syns vårens ljusa himmel, den i ljust rosa och blått. Hon sätter igång låten, ser på mig, hon väntar på min reaktion. Det är Oskar Linnros Ack, Sundbyberg. Hon börjar le stort, hon blundar, hon njuter så av den. Jag ler, nickar med, säger att den är bra. Just då betyder den inget för mig. Vill tycka om den för att hon just då älskar den.
Nu betyder den något för mig. Nu kan jag lyssna på Ack, Sundbyberg och minnas denna afton. Känslan av att vintern är över, en har överlevt dammiga odrägliga April, sommaren står för dörren. Anna och den kvällen. Tror vi satte oss på en buss till Mariehem sen, upp till hennes vänner Filipa och Jerker. En känsla av ungdom, fast igen av oss var särskilt ung, på hösten skulle jag fylla 32 och hon, som är född dagen efter Marilyn Monroes död, 48. Nåt sånt, nåt oklart av bitterljuvt och alldeles underbart.
Ett fönster kan stå öppet i Annas lilla lägenhet. Ut mot gården. Hon ska spela en låt för mig. Förr när jag bodde med Anna och hennes son Simon, i en större lägenhet än denna enrummare, så såg de båda till att spela den senaste musiken för mig. För jag har aldrig lyssnat på den senaste musiken, om inte den senaste musiken är Britney Spears.
När Anna spelar musik för mig, eller ett klipp, som hon tycker är bra, så sitter vi ofta nära datorn, hon sätter igång musiken/klippet, sen titta hon på mig, för att se hur jag reagerar, om jag också dras med. Gör jag det börjar hon le. Hon spelade en gång Zarah Leanders Ensamhet, ett klipp då Zarah röker och lyssnar på sin egen skiva. Hon visade Etta James och Dr John som sjunger I rather go blind. Då fick vi båda gåshud, hon blundar då, eller skrattar till, kan vifta med händerna. Svär lite. Kanske fick vi båda en tår i ögat.
Denna kväll, eller afton. Afton känns som ett passande ord. Vårafton. Vårkväll. Ska hon spela en singel som just släppts. Kanske på Spotify. Vi sitter vid datorn, bakom henne är de stora fönstren, var av ett kanske är öppet och ljuden av en gård når in, av barn som skrattar en bit bort, fötter eller cykelhjul mot asfalt fortfarande täckt av vinterns ännu inte bortsopade grus, bakom hennes syns vårens ljusa himmel, den i ljust rosa och blått. Hon sätter igång låten, ser på mig, hon väntar på min reaktion. Det är Oskar Linnros Ack, Sundbyberg. Hon börjar le stort, hon blundar, hon njuter så av den. Jag ler, nickar med, säger att den är bra. Just då betyder den inget för mig. Vill tycka om den för att hon just då älskar den.
Nu betyder den något för mig. Nu kan jag lyssna på Ack, Sundbyberg och minnas denna afton. Känslan av att vintern är över, en har överlevt dammiga odrägliga April, sommaren står för dörren. Anna och den kvällen. Tror vi satte oss på en buss till Mariehem sen, upp till hennes vänner Filipa och Jerker. En känsla av ungdom, fast igen av oss var särskilt ung, på hösten skulle jag fylla 32 och hon, som är född dagen efter Marilyn Monroes död, 48. Nåt sånt, nåt oklart av bitterljuvt och alldeles underbart.
måndag 23 juli 2018
Svetten.
Det rinner om mig. Inte först, inte när jag cyklar ner mot stan, inte när jag klivit av cykeln och leder den över torgen och längs gågatan bort mot affären som säljer kattsand. Gör så för att kjolen jag har på är fin, för att den är nog lång för att riskera åka in i cykelhjulet och får jag inte visa upp den så var den ett meningslöst, på gränsen till besvärligt, val. Så jag låter kjolen vaja med i vinden, lätta lite lätt, så just ovan knät skymtar, går gågatan fram, över de båda torgen, fram till den stora vägen, som en gång var E4:an. Väntar på grönt, nu cyklar jag över, svänger direkt till djurbutiken, går in. Då kommer svetten, känner överläppen fuktas, droppar bildas på pannan. Inte orimligt mycket, helt hanterbart, helt rimligt. Ändå är butiken sval.
Lämnar butiken och sätter de tio kilon kattsand på pakethållaren. Leder cykeln tillbaka, gågatan fram, över de två torgen. Låter vinden och gången få kjolen i rörelse. Kommer till Nygatan, efter att ha svängt och gått uppför rådhusesplanaden en bit. Där sätter jag mig på cykeln och trampar hemåt. Det känns skönt, tar backarna upp till mig i ett svep, utan att gå av, rullar lätt gatan fram, kommer till min port. Kliver av, letar nyckeln i väskan, svetten forsar som till nu. Känner hur den kommer ur alla porer, att ingen yta av huden på min kropp tycks fri från vätskeutsläpp. Får fram nyckeln, går in, solglasögonen börjar glida ner längs näsan av all vätska som strömmar fram. Kommer in i min lägenhet. Klär av mig. Står naken med en rännil mellan brösten, ner över naveln och vidare. Fläktar med ett magasin. Men inget får svetten att stanna av.
Vill inte lägga mig ner, vill inte blöta ner soffan och sängen. Blir stående. Messar med en vän, vi ska bada. Svetten bara fortsätter. messar att när denna svettfors lugnat sig så kan jag klä mig, då kan vi cykla till sjön. Men den lugnar sig inte. Det bara rinner på. I en kvart, tjugu minuter. Dricker vatten. Så stannar den. Möter upp min vän. Vi tar oss upp till Mariehem, hon köper burgare på Burger King och i kön kommer svetten åter över mig. Ställer mig ute, väntar på na i den fläktande vinden. Googlar om det finns faror med detta svettande, men google lugnar, vilket i sig var en överraskning.
Lämnar butiken och sätter de tio kilon kattsand på pakethållaren. Leder cykeln tillbaka, gågatan fram, över de två torgen. Låter vinden och gången få kjolen i rörelse. Kommer till Nygatan, efter att ha svängt och gått uppför rådhusesplanaden en bit. Där sätter jag mig på cykeln och trampar hemåt. Det känns skönt, tar backarna upp till mig i ett svep, utan att gå av, rullar lätt gatan fram, kommer till min port. Kliver av, letar nyckeln i väskan, svetten forsar som till nu. Känner hur den kommer ur alla porer, att ingen yta av huden på min kropp tycks fri från vätskeutsläpp. Får fram nyckeln, går in, solglasögonen börjar glida ner längs näsan av all vätska som strömmar fram. Kommer in i min lägenhet. Klär av mig. Står naken med en rännil mellan brösten, ner över naveln och vidare. Fläktar med ett magasin. Men inget får svetten att stanna av.
Vill inte lägga mig ner, vill inte blöta ner soffan och sängen. Blir stående. Messar med en vän, vi ska bada. Svetten bara fortsätter. messar att när denna svettfors lugnat sig så kan jag klä mig, då kan vi cykla till sjön. Men den lugnar sig inte. Det bara rinner på. I en kvart, tjugu minuter. Dricker vatten. Så stannar den. Möter upp min vän. Vi tar oss upp till Mariehem, hon köper burgare på Burger King och i kön kommer svetten åter över mig. Ställer mig ute, väntar på na i den fläktande vinden. Googlar om det finns faror med detta svettande, men google lugnar, vilket i sig var en överraskning.
Morgondopp.
Efter nattens arbete, en arbetsnatt då svetten rann över hela mig, i den stilla luften inne på avdelningarna, är som att huset laddats med värme, att väggarna är övermättade av den och istället alstra hetta, låg stundvis nära ett öppet fönster, då var luften sval, nere på 24 grader, tänkte jag ta ett morgondopp.
Kvällen innan hade jag packat bikinin och en handduk. Nere i omklädningsrummet satte jag bikinin på och drop på mig mina kläder över. Morgonen var grå, fuktig och kvav. Fukten kom både ur mina porer och från luften, fick håret att frizza sig. Cyklade mot älven, mot en brygga jag sett ut, sett andra doppa sig från, nedanför Östra station.
Åskan började mullra, samla ihop sig, få molnen att svartna. Skyndade på, för om åskan rappade sig lite så skulle ett dopp vara uteslutet. Fantiserade om hur det svala vattnet skulle sluta sig kring mig, göra mitt hår blött, min kropp tyngdlös. Såg folk ute med sina hundar, hoppades att inga efterfestande drullar skulle ha fått för sig att avsluta natten med ett morgondopp och tagit över bryggan. Bryggan var tom, öde, förutom några måsar och nån tärna. Gick med iver ut på den, så nära nu, snart skulle jag ner i vattnet. Då kom en av tärnorna. Rakt mot mig. Den skränade och flaxade och dök. Jag höll påsen med handduk och badkläder över huvudet som skydd.
För tjugo år sen hade lokaltidningen en artikel om ett gäng aggressiva tärnor som höll till nära Ica Maxi. Hur en stackare fått sitt huvud blodigt av den huggande näbben. Så jag blir rädd, vänder tillbaka från bryggan, upp på land. Ser mot vattnet, funderar på hur de som har båtar gör, kan de gå ut till dem, eller har dessa tärnor tagit över bryggan helt. Åskan kommer närmare, ser en blixt. Måste få mitt dopp nu, snart är ovädret över mig. Går ut igen. Tärnan lika aggressiv, jag står kvar, kanske ger den sig. Men den lilla strömlinjeformade fågeln får mig att känna mig maktlös. Den vinner. Jag cyklar hem. Cyklar med åskan allt närmare, får ett pirr i mina fingrar, ser blixten, hör strax efter mullret. Små droppar finns i luften.
Hemma somnar jag. När jag vaknar ser jag rapporter om störtregn, en stor skur som inte den torra marken kunde ta emot, som inte direkt trängde igenom, som fick vägar att svämma över, bussar att fyllas med vatten, bilar halvt nere under ytan.
Kvällen innan hade jag packat bikinin och en handduk. Nere i omklädningsrummet satte jag bikinin på och drop på mig mina kläder över. Morgonen var grå, fuktig och kvav. Fukten kom både ur mina porer och från luften, fick håret att frizza sig. Cyklade mot älven, mot en brygga jag sett ut, sett andra doppa sig från, nedanför Östra station.
Åskan började mullra, samla ihop sig, få molnen att svartna. Skyndade på, för om åskan rappade sig lite så skulle ett dopp vara uteslutet. Fantiserade om hur det svala vattnet skulle sluta sig kring mig, göra mitt hår blött, min kropp tyngdlös. Såg folk ute med sina hundar, hoppades att inga efterfestande drullar skulle ha fått för sig att avsluta natten med ett morgondopp och tagit över bryggan. Bryggan var tom, öde, förutom några måsar och nån tärna. Gick med iver ut på den, så nära nu, snart skulle jag ner i vattnet. Då kom en av tärnorna. Rakt mot mig. Den skränade och flaxade och dök. Jag höll påsen med handduk och badkläder över huvudet som skydd.
För tjugo år sen hade lokaltidningen en artikel om ett gäng aggressiva tärnor som höll till nära Ica Maxi. Hur en stackare fått sitt huvud blodigt av den huggande näbben. Så jag blir rädd, vänder tillbaka från bryggan, upp på land. Ser mot vattnet, funderar på hur de som har båtar gör, kan de gå ut till dem, eller har dessa tärnor tagit över bryggan helt. Åskan kommer närmare, ser en blixt. Måste få mitt dopp nu, snart är ovädret över mig. Går ut igen. Tärnan lika aggressiv, jag står kvar, kanske ger den sig. Men den lilla strömlinjeformade fågeln får mig att känna mig maktlös. Den vinner. Jag cyklar hem. Cyklar med åskan allt närmare, får ett pirr i mina fingrar, ser blixten, hör strax efter mullret. Små droppar finns i luften.
Hemma somnar jag. När jag vaknar ser jag rapporter om störtregn, en stor skur som inte den torra marken kunde ta emot, som inte direkt trängde igenom, som fick vägar att svämma över, bussar att fyllas med vatten, bilar halvt nere under ytan.
söndag 22 juli 2018
Sommarnattens leende.
Är på jobbet, öppnat fönstret till rummet mellan avdelningarna. Lagt mig på golvet då min rygg ömmar. Gjort några övningar för ryggen, läser i en bok mellan larmen. Natten är blå och mörkare än igår. Huset är varmt, hett, bara två meter ifrån mig, dit den svala nattluften från det öppna fönstret inte når, är det kvävande varmt. I korridorerna. På de boendes rum. Där har luften stannat. Där ligger den ogenomträngligt tjock.
Det är lördag. Natten mot söndag. Snart drar de som festat hem, hör vissa av dem här utanför, tjej och grabbgäng. På cyklar, gåendes, i taxi. Hör dem in, röster som passerar, bara ljuden, inte orden, cykelhjul och pedaltramp når mig, en skateboard. I natt åker vissa hem tillsammans. Ligger på golvet och minns det pirret, när något mer uppstått, en spänning som tycktes ömsesidig, darret i magen och kyssar som följde. Eller de missade chanserna, ens vackre väns trevande hand in i min och jag som släppte och rusade vidare.
Vissa av dem som följer varann hem i natt blir kära. Det känns fint.
Nu släcktes gatljusen, nu har gryningen börjat.
Det är lördag. Natten mot söndag. Snart drar de som festat hem, hör vissa av dem här utanför, tjej och grabbgäng. På cyklar, gåendes, i taxi. Hör dem in, röster som passerar, bara ljuden, inte orden, cykelhjul och pedaltramp når mig, en skateboard. I natt åker vissa hem tillsammans. Ligger på golvet och minns det pirret, när något mer uppstått, en spänning som tycktes ömsesidig, darret i magen och kyssar som följde. Eller de missade chanserna, ens vackre väns trevande hand in i min och jag som släppte och rusade vidare.
Vissa av dem som följer varann hem i natt blir kära. Det känns fint.
Nu släcktes gatljusen, nu har gryningen börjat.
fredag 20 juli 2018
Hårfärgen del 2.
Prokrastinerar. Kan nog inte stava till det ordet, men vet vad det betyder, lärde mig ordet sent, men konsten har jag alltid kunnat. Tar bilder på webbcammen, försöker ha en annan min än den med sug i blicken och neutralt/sexy bitch face, men lyckas inte, tänker att den röda hårfärgen gör att jag kommer undan med att vara blek. Att nu tar alla förgivet att det är blek jag borde vara.
Lyssnar på Charlene.
Oh I've been to Nice and the isle of Greece
While I sipped champagne on a yacht
I moved like Harlow in Monte Carlo and showed 'em what I've got
I've been undressed by kings and I've seen some things
That a woman ain't s'posed to see
I've been to paradise, but I've never been to me
Lyssnar på Charlene.
Oh I've been to Nice and the isle of Greece
While I sipped champagne on a yacht
I moved like Harlow in Monte Carlo and showed 'em what I've got
I've been undressed by kings and I've seen some things
That a woman ain't s'posed to see
I've been to paradise, but I've never been to me
Och tänker på Victoria Silvstedts sommarprat.
Docksta 16/7
Blev kvar en dag till. Åker alltså imorgon. Bokat biljett för tisdag den 17/7 kl 17:17. Idag var jag mest kåt och det resulterade i färre dopp och en evig väntan på snubbar på snap. En som nappade, som var peppad, men som var på sitt jobb. Så kåtheten blev oförlöst, bara uppsamlad och sen utebbad.
Nu känns det nästan mörkt ute. Förvånad över mörkret som lagt sig. Himlen är ljus, men träden, marken, husen, är mörka. Känns mycket mörkare än igår och nätterna före. Ser långtradare lysa tydligt på andra sidan fjärden, där skogen inte skymmer E4:an.
Fantiserar ännu om gryningsdoppet. Om S hör av sig på snap, så kanske han håller mig vaken till ljuset spricker fram och jag kan avsluta det hela med ett dopp.
Docksta 15/7 del 2.
Går ner för ett kvällsdopp strax före kl nio. Har den tunna kimonon öppen över bikinin. När jag kommer ner har värmen gjort mig svettig. Vår plats här uppe, plätten mellan husen, ligger i skugga. Kvällssolen överrumplar mig, den är fortfarande het. Jag går ner i vattnet, det är svalt. Doppar mig. Simmar några tag. Ser då att det finns folk längre bort, en kvinna som vadar runt vid en brygga och en man som sitter på den. När jag klivit upp, min kropp blöt, fryser jag inte, hålls varm av solen. Tänker att det är overkligt. Denna värme. Denna hetta. Går ner i vattnet igen. Simmar, men undviker att åka för långt ut över den mörka kanten, ut över det djupa.
Uppe i husen igen. Lyssnar på musik, sitter ute, i bara kimonon nu. Fönster och dörrar står ännu vidöppna. Men ingen vind drar fram, ingen svalka tycks finnas annat än i havet. Börjar se en film, en svalka kommer, en fukt i luften och jag stänger dörren, stänger fönstren. Ett av fönstren, ett vi sällan öppnat, som vi fått banka upp, bara lite lätt, ett krafttag för att få det att gå upp, tidigare idag, stänger jag nu. På fönsterbrädet ligger en hög gröna och gula larver. Jag hajar till, ser att det i karmen finns fler, som i hyllor, de ligger där, matta och livlösa. Jag tar ett stämjärn, skrapar bort dem, puttar ner dem på däcket, tänker att det var dem, deras bo, som gjort detta fönster så svåröppnat.
Docksta 15/7.
De bestämde att åka tidigare på dagen. Åka innan matchen och inte efter. Jag vill vara kvar så länge det går, jag vill inte in till stan och svettas. Kollar bussar och tåg hem för imorgon, bestämmer att jag åker imorgon kväll. Mina systrar och Anton åkte idag, kl 14. Nu är kl 19:00. Rätt så precist så, eller kl är faktiskt 18:58. Jag dricker kaffe och äter sorbet. Har varit ensam i fem timmar. Har solat lite, har ätit, badat två gånger, pratat med Johannes, lyssnat på Bergmanpodden och Sommar. Behövt prat. Inte musik. Med detta lock för örat, det som kom när vågen i havet under badet igår slog till, med denna stilla hetta och att jag verkar ensam kvar bland stugorna här, skapar det en underlig känsla, kanske känslan av att vara övergiven, känsla av dröm, instängd. En känsla som prat bryter.
Varför är inga människor kvar i stugorna? Är inte stugor gjorda för dessa dagar? Dessa heta dagar. Att det inte badas här nedanför? Att jag inte ser någon/något röra sig när jag spanar mot de andra husen. Går branten ner till vattnet två gånger, över det torra grästet, de förtorkade hallonsnåren. Det knastrar under fötterna. Går i bara bikini och solglasögon. Inga skor, ingen handduk. Kliver ner i vattnet, doppar mig, tar simtag hit, tar simtag dit. I säkert avstånd från det mörka djupet. Så rädd jag är för detta djup. 104 meter som djupast, längst ut i fjärden, där Docksta fjärden möter Ullångersfjädern. Just där vattnet når överst på låret börjar första branten, ner i mörker utan synlig botten. Igår så åkte Anton ner, han höll för sin näsa med en hand och sträckte den andra rakt upp. Sen åkte han ner tills den uppsträckta inte syntes och sen kom han upp. Han sa att han inte hade orkat ta sig ner till botten. Detta djup skrämmer mig. Att något djävulskt lurar där nere, som iakttar min sprattlande kropp, gör sig redo att dra mig ner. Ibland vågar jag mig ut en bit, ivrig av mitt mod plaskar jag helt plötsligt lite tafatt och skyndar in till det grunda igen.
När jag går upp igen, efter mina dopp, de jag gått ner till i bara bikini och solglasögon, utan handduk, skor eller ombyte, med droppar från det svala havet över mig, kommer svetten fort, uppe vid huset blandas havsvattnet med svetten.
Tänker på Gunnel Broström i Jag är Nyfiken Blå. Skådespelerska med hatt som gör Lena fascinerad. Eller är hon banal. Minns inte. Såg den för kanske 20 år sen. Men Minns Gunnel Broström. Minns henne som ensam och mystisk, vacker och ointaglig, i en svensk sommaridyll. Hennes kortklippta hår. Hon måste ha varit 45 plus, men inte än femtio år. Hon spelar sig själv, eller iaf spelar hon en skådespelerska som Lena känner igen. Jag är skådespelerska ju. Eller jag är nog ett vårdbiträde, men om du googlar mig så står det Skådespelare. Och jag gör ju roller. I små filmer, nyss på en teater i Visby. Under mitt ensamma dygn här kommer jag kanske vara som henne. Som Gunnel. Ensam och mystisk och skrapar du på ytan, självupptagen och banal. Men ingen här vet att jag är en skådespelerska, för dem är jag min mormors och morfars barnbarn. För de på Ica, som jobbat här länge nog, som varit med om att jag kommit ner och handlat och gjort ärenden åt mot mormor. Bett om hennes kort, som legat i kassan. Ingen har har nog sett mig på film eller scen. Lite synd.
Ser bilar nu, vid de andra husen, men allt känns fortfarande öde. Ser en katt en bit ner, den spanar ut över fjärden. Klockan har hunnit bli 19:39.
Docksta 14/7 - Ulvön.
Vi åker till Ulvön. Kl 10:15 går båten och det är kö på och sedan knökfullt. Båten åker ut ur Dockstafjärden, ut i Ullångerfjärden och sedan mot Ulvön. Var bara grinig där, lite för trött, lite för varmt. Låter mina systrar och Anton dra ifrån mig, de rusar genom skogen mot en sjö, för har en betalt 225 spänn vill en se mer än lotstugan och Ulvöhamn med dess rosor och hus. Jag hamnar också vid sjön, mest för att jag inte vet var jag ska bli av och tiden har stannat. Den kvart det tar från det att vi skilts åt, till det att vi möts igen, av en slump, när de kommit ut ur skogen, sett sjön och börjat gå mot ulvöhamn och jag som sakta makat mig ner för lotsberget och sett kyrkan, dess gröna glasfönster och träden som vajade där bakom och börjat gå en väg uppför, där vi möts, de på väg från sjön, och jag inser att jag går mot sjön. Går vidare mot den, ser den, vänder tillbaka. Går och spanar in kapellet, ser noggrant, den bruna byggnaden, de vita väggarna där inne som är täckta av målade figurer och växter och gud vet vad. För jag ser inte så noga, försöker bara röra mig långsamt. Lyckas fördriva ännu en kvart och går sedan och väntar vid båten. Sitt och dinglar med benen, för jag har hamnat på en hög bänk som går runt ett träd. Sitter i skuggan. Väntar. Systrarna och Anton kommer. De ställer sig i kön som snabbt bildas vid båten, jag kommer efter.
Båten åker åter ut i Docksta fjärden. Vi sitter ute och vinden tar i. Varma, heta vindar. Solen mot mitt ansikte, mot mina bara ben, glöder. Ser in mot land, det höga landet, alla små berg, öar och uddar. Som vilande elefanter, rosagrå i grunden, med vassa tallar som står som stubb. Denna karga kust som jag sällan ser, för inne i vår fjärd, in mot land, böljar det grönt, ängar med sädeslag eller kor, kuperat, dalar och branter, skogar och åter skogar. Visst syns de rosa klipporna även här, skiner igenom, reser sig över en, bara inte insett dess vidd förr.
Vi slänger i oss mackor när vi kommit hem. Systrarna somnar, även jag en stund, ute på gräset. Kvällen är över oss men hettan råder än. När jag vaknat så gör Anton och jag oss redo för att bada. Agnes följer med. Vinden har fått till vågor och vattnet tycks ljust grönt. Från en bit ut i fjärden och in mot land är det gröna. Där längst ut ser det svart och mörkt ut. Vi badar i vågorna, vi slänger oss mot dem, vi låter dem ta oss upp och ner. Anton är den modigaste. Han simmar ut en bit. Vi andra håller oss på kanten till djupet, som nu inte syns lika tydligt, som brukar synas, hur botten brukar synas i det klara vattnet, den sandiga mjuka botten, för att sedan störta ner i mörkret. Men nu är allt ogenomträngligt av det ljusgröna. Jag får en våg i örat, det slår lock.
Docksta 13/7
Det är så torrt. Marken krasar under våra fötter. Gräset har på sina ställen nötts bort, är grå dammig jord. Även trädens blad har börjat gulna på sina ställen.
Vi sitter ute, ätit vår frukost. Vi är i Docksta just nu, min syster, hennes pojkvän och jag. Åskan har mullrat och grannen kör hårt med en maskin som brummar. Ett konstant brummande, några enstaka pauser, i varje paus hoppas vi att han ska vara klar, men snart fortsätter brummandet.
Först lägger sig en tunn hinna moln för solen, den blir tjockare, skuggorna försvinner. En katt kommer, en stor härlig fet katt. Spräcklig med svart svans. Som en ödla och katt i ett. Som ett litet välgött lejon, med alldeles för litet huvud, går den över vår gård. Från skogen, förbi äppelträdet, upp för den vilda stentrappan till uteplatsen i slänten, den som håller på att falla samman, den som en gång hade en damm nedanför sig, där vattnet porlade och små fiskar simmade. Små fiskar, som en annan katt, från en annan generation, brukade norpa, vilket störde morfar.
Vi sitter på däcket, ser på katten. Katten som lägger sig på den blå träsoffan där uppe. Som sträcker ut sig. Min systers pojkvän går upp, katten kommer honom tillmötes, den åmar sig för hans händer, den gnider som mot stolparna, den lägger sig i gruset och vänder magen mot honom.
En vind tar i, den slår igen ett fönster, den får med sig gula blad från träden som regnar ner över pojkvännen och katten uppe i slänten. Med vinden kommer en doft av rök. Pojkvännen går ner och jag går upp. Katten har hoppat upp på en sten, en bit från den blå soffan, från uteplatsen i slänten. Den ser på mig med sina runda ögon i sitt runda ansikte, den jamar ljust, den höjer sina små kinder, så de blir fluffiga runda bollar ovanför de små vassa tänderna. Den kråmar sig lite till, gnider sig mot stenen den sitter på. Men jag når inte fram till katten.
Runt oss hörs ett svagt prassel. Från alla håll. Glesa tunga vattendroppar som landar mot den torra marken, på torra löv. Det tar en bra stund innan den första droppen träffar mig. Katten hoppar vidare uppför slänten, jag vänder ner mot huset. Sakta blir trädäcket som omger huset prickigt.
Nu har grannens maskin tystnat och solen skiner åter. Kl 13 idag ska regnet komma på riktigt, enligt smhi.
tisdag 10 juli 2018
Värmebölja
Det har varit sommar i en evighet nu. Nu är den väldigt varm, 27 grader och gräset är gult. Idag tornade mörka moln på himlen och vi pratade om att åskan var på väg. Men de mörka molnen höll sig över inlandet och nådde aldrig hit. Solen fortsatte gassa.
Ändå är badvattnet inte riktigt varmt än. Varken det hav jag plaskade runt i nere på Gotland, eller Nydalasjön, i vilken jag tog ett morgondopp i söndags.
Vaknar svettig och klibbig. Vaknade denna morgon och ville ha luft, klockan var nio och ute var det redan hett, så hett att den hetta jag tyckte rådde här inne tycktes sval när jag vände tillbaka in. Lät dörren förbli stängd och de mörka gardinerna hänga kvar, som skydd mot solgasset.
Ändå är badvattnet inte riktigt varmt än. Varken det hav jag plaskade runt i nere på Gotland, eller Nydalasjön, i vilken jag tog ett morgondopp i söndags.
Vaknar svettig och klibbig. Vaknade denna morgon och ville ha luft, klockan var nio och ute var det redan hett, så hett att den hetta jag tyckte rådde här inne tycktes sval när jag vände tillbaka in. Lät dörren förbli stängd och de mörka gardinerna hänga kvar, som skydd mot solgasset.
fredag 6 juli 2018
Visby
Har sand över kroppen. Från badet idag, på Gotland. Nu är jag hemma. Kanske smakar min hud salt från havet. Att vara på den stranden var det sista jag gjorde på Gotland. Sista innan jag åkte till flyget och allt som hör borda ett plan till.
Mysan hämtade mig när jag landat.
Men idag strosade vi, Eva och jag genom Visby. Det var förmiddag och allt var så lugnt. Vi hade en timma fri mellan kl 11 och kl 12, innan vi skulle till stranden. Ulrika hade hämtat oss ute i husen vi bott i under spelperioden. Eva och jag kvar, nyss var husen fulla, men igår och under natten åkte de andra hem.
Visby har varit knökfullt, Almedalsveckan har varit igång och idag hade den börjat ebba ut. Vi sa att det var så skönt att gå de snirklande gatorna fram idag, att veckans stress var borta, trängseln och jäkten hade försvunnit och nu var bara en härlig sömning småstad kvar. Bland rosorna, alla dessa rosor. De låga husen. Gatorna som svänger än hit och än dit.
Jag som fantiserat om en söt crepe, en med glass och slisk, vi som försökt två gånger tidigare få bord, sent framåt natten, på creperiet, som ligger strax efter Surfers, bara en bit upp för en gata som sneddar upp för en brant. Nu var vi först där och solen skiner över oss. Vi säger något om att mannen som jobbar där har en sådan vänlig och vacker röst. Vi pratar om Liz Taylor och Michael Jackson. Vi säger igen hur skönt det är, med lugnet, solen, fåglarna som hörs kvittra. Fler fyller borden kring oss, vi sitter på den lilla uteserveringen. Vi ser Camilla Kvartoft och blir lite starstruck.
Dagen innan var vår första lediga dag, då hade vi irrat ner till en stening lång strand mellan två klippor nära husen där vi bodde. Branta tallklädda sluttningar ner mot havet. De vita stenarna som var mjuka och varma att ligga på. Havet som var blått och klart. Vi pratar om det denna förmiddag på creperiets uteservering inne i Visby. Vi pratar om missödet med att vi gått fel när vi gått ner till havet, att vi glömt vårt vatten. Om de där varma mjuka stenarna. Om hur blått havet var.
Vi är avslappnade och nöjda, lite vemodiga över att behöva lämna.
Då stelnar Eva till. Hon säger: Nu är dom här. Först kopplar jag inte. Tänker att det är Bianca och Tiffany som vi såg tidigare utanför ett cafe på väg hit. Att de dykt upp bakom mig. Men bakom mig står fem-tio nazister. De har kommit gående och sen ställt sig helt stilla. De stod där en stund. Sen går de vidare. De har vita t-shirts, är nästan bara män. En ung kvinna.
Vi har vetat att de funnits där under veckan. Vi har fått rapporter om vad som hänt, om folk som mött dem och blivit rädda, om de som blivit nedslagna. De tilläts att ha ett bord på Söder torg, nära RFSLs lokaler. Det har sagts att vi inte ska gå själva. Men jag har gått själv, själv till bussar, själv till kulturhuset vi spelat i. Själv till ett mingel och själv hem från krönet kvällen innan, där jag ätit rökta räkor med Alica, Joakim, Vilde och Vildes partner. Det var en varm kväll och jag hade den blommiga klänningen. Då solens sken nådde oss med glödande färg, då solen var på väg ner i havet.
Jag har inte velat vara rädd.
Nazisterna går vidare. De som stod uppställda bakom min rygg i vägskälet. Eva blir skakig och jag börjar babbla. Något om att jag inte tänker låta dem förstöra min dag. Det fina vi just hade. Men jag darrar lite.
Då sneddar en man med rullator hastigt fram, han följs av två unga män. Mannen med rullatorn har en SD-keps. Jag skämtar med Eva om hur illa det kommer bli för honom om partiet han tycks stödja vinner. Vi skrattar ett litet nervöst skratt. För det var ett av samtalen under rep och speltiden här i Visby. Vad gör vi efter valet. Flyttar vi till Canada innan det är försent. Ett samtal då någon sagt att det är möjligt i ett eller två år till. Sen kommer det nog inte gå längre. En som säger att hen måste tänka värsta scenariot för att göra sig redo ifall SD hamnar i regering. En annan som säger att hen inte klarar av att tänka så, att hen måste tänka att allt kommer bli bra.
Eva börjar gråta. Tårar rinner fram under solglasögonen och vi fortsätter äta våra crepes. Hon äter en Monsieur, tomat, ost skinka, och jag en med limoncello de tänt eld på och en stor kula glass.
Sen betalar vi. Mannen med den vänliga vackra rösten säger vad vi ska betala och för vad. Vi trycker in summa och kod och får våra kvitton som vi glömmer på bordet. Vi går gatan ner mot Stortorget och handlar på Ica Kassen. Köper Loka. Vi går ut genom en annan dörr än den vi kom in genom, vi vrider våra huvuden ner mot Gutekällaren, för att slippa se mannen med SD-keps och rullator och hans två unga polare som stod nära dörren vi gick in genom. Vi går ner till Kulturhuset. Där är Ulrika och Annika. Vi får varsin salt kola av Ulrika. Vi sätter oss i den otroligt varma bilen och får en hysteriskt snabb vägbeskrivning av GPS:en. Åker till havet där Karin redan är, Vi badar, vi lyssnar på musik - på Julio Iglesias och Alla Pugachova.
Det är där, medan jag smörjer in mig med solskyddsfaktor som sanden klippar fast över hela min kropp, den sand som fortfarande är här med mig, hemma i Umeå. I mina skor, på mitt golv. I min väska.
Mysan hämtade mig när jag landat.
Men idag strosade vi, Eva och jag genom Visby. Det var förmiddag och allt var så lugnt. Vi hade en timma fri mellan kl 11 och kl 12, innan vi skulle till stranden. Ulrika hade hämtat oss ute i husen vi bott i under spelperioden. Eva och jag kvar, nyss var husen fulla, men igår och under natten åkte de andra hem.
Visby har varit knökfullt, Almedalsveckan har varit igång och idag hade den börjat ebba ut. Vi sa att det var så skönt att gå de snirklande gatorna fram idag, att veckans stress var borta, trängseln och jäkten hade försvunnit och nu var bara en härlig sömning småstad kvar. Bland rosorna, alla dessa rosor. De låga husen. Gatorna som svänger än hit och än dit.
Jag som fantiserat om en söt crepe, en med glass och slisk, vi som försökt två gånger tidigare få bord, sent framåt natten, på creperiet, som ligger strax efter Surfers, bara en bit upp för en gata som sneddar upp för en brant. Nu var vi först där och solen skiner över oss. Vi säger något om att mannen som jobbar där har en sådan vänlig och vacker röst. Vi pratar om Liz Taylor och Michael Jackson. Vi säger igen hur skönt det är, med lugnet, solen, fåglarna som hörs kvittra. Fler fyller borden kring oss, vi sitter på den lilla uteserveringen. Vi ser Camilla Kvartoft och blir lite starstruck.
Dagen innan var vår första lediga dag, då hade vi irrat ner till en stening lång strand mellan två klippor nära husen där vi bodde. Branta tallklädda sluttningar ner mot havet. De vita stenarna som var mjuka och varma att ligga på. Havet som var blått och klart. Vi pratar om det denna förmiddag på creperiets uteservering inne i Visby. Vi pratar om missödet med att vi gått fel när vi gått ner till havet, att vi glömt vårt vatten. Om de där varma mjuka stenarna. Om hur blått havet var.
Vi är avslappnade och nöjda, lite vemodiga över att behöva lämna.
Då stelnar Eva till. Hon säger: Nu är dom här. Först kopplar jag inte. Tänker att det är Bianca och Tiffany som vi såg tidigare utanför ett cafe på väg hit. Att de dykt upp bakom mig. Men bakom mig står fem-tio nazister. De har kommit gående och sen ställt sig helt stilla. De stod där en stund. Sen går de vidare. De har vita t-shirts, är nästan bara män. En ung kvinna.
Vi har vetat att de funnits där under veckan. Vi har fått rapporter om vad som hänt, om folk som mött dem och blivit rädda, om de som blivit nedslagna. De tilläts att ha ett bord på Söder torg, nära RFSLs lokaler. Det har sagts att vi inte ska gå själva. Men jag har gått själv, själv till bussar, själv till kulturhuset vi spelat i. Själv till ett mingel och själv hem från krönet kvällen innan, där jag ätit rökta räkor med Alica, Joakim, Vilde och Vildes partner. Det var en varm kväll och jag hade den blommiga klänningen. Då solens sken nådde oss med glödande färg, då solen var på väg ner i havet.
Jag har inte velat vara rädd.
Nazisterna går vidare. De som stod uppställda bakom min rygg i vägskälet. Eva blir skakig och jag börjar babbla. Något om att jag inte tänker låta dem förstöra min dag. Det fina vi just hade. Men jag darrar lite.
Då sneddar en man med rullator hastigt fram, han följs av två unga män. Mannen med rullatorn har en SD-keps. Jag skämtar med Eva om hur illa det kommer bli för honom om partiet han tycks stödja vinner. Vi skrattar ett litet nervöst skratt. För det var ett av samtalen under rep och speltiden här i Visby. Vad gör vi efter valet. Flyttar vi till Canada innan det är försent. Ett samtal då någon sagt att det är möjligt i ett eller två år till. Sen kommer det nog inte gå längre. En som säger att hen måste tänka värsta scenariot för att göra sig redo ifall SD hamnar i regering. En annan som säger att hen inte klarar av att tänka så, att hen måste tänka att allt kommer bli bra.
Eva börjar gråta. Tårar rinner fram under solglasögonen och vi fortsätter äta våra crepes. Hon äter en Monsieur, tomat, ost skinka, och jag en med limoncello de tänt eld på och en stor kula glass.
Sen betalar vi. Mannen med den vänliga vackra rösten säger vad vi ska betala och för vad. Vi trycker in summa och kod och får våra kvitton som vi glömmer på bordet. Vi går gatan ner mot Stortorget och handlar på Ica Kassen. Köper Loka. Vi går ut genom en annan dörr än den vi kom in genom, vi vrider våra huvuden ner mot Gutekällaren, för att slippa se mannen med SD-keps och rullator och hans två unga polare som stod nära dörren vi gick in genom. Vi går ner till Kulturhuset. Där är Ulrika och Annika. Vi får varsin salt kola av Ulrika. Vi sätter oss i den otroligt varma bilen och får en hysteriskt snabb vägbeskrivning av GPS:en. Åker till havet där Karin redan är, Vi badar, vi lyssnar på musik - på Julio Iglesias och Alla Pugachova.
Det är där, medan jag smörjer in mig med solskyddsfaktor som sanden klippar fast över hela min kropp, den sand som fortfarande är här med mig, hemma i Umeå. I mina skor, på mitt golv. I min väska.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)