Han är min bäste vän. Tror jag. Vi hörs varje dag. Det passar mig bra, det där med telefonkontakt just nu. Han bor i stockholm. Och innan han bodde i stockholm var han ändå där jämt.

Vet inte när han blev min bäste vän. Det smög sig som på. Om det är ett år sen? ett halvår? Kanske mer, kanske mindre. Jag vet inte.

Han är som en film noirhjälte. Kantstött av livet, desillusionerad. Men han är också som en Woody Allen karaktär, en av de där som Woody spelar i sina filmer, hoppfull, sökande, naiv. Han är fin min kompis.

I helgen har jag saknat honom mycket.