jogging no8

Denna gång var skogen fylld av fågelsång. Det var en iver i den fågelsången, det kvittrades från alla håll, hela tiden. Det var det enda som hördes. Allt annat var tyst. Mina steg, de jag mötte, bilarnas brummande, nådde inte över fågelsången.

Det var ungdomar i skogen också, förutom de vanliga hundarna, medelålders motionärerna. Det var unga killar med orienteringskartor. De såg alla vilsna ut. En kort var vältränad på det sätt som får armarna att stå ut från kroppen i små bågar, när han såg sig om vred han på hela överkroppen, inte bara hals och huvud. Två andra var nertyngda av svarta kläder ej gjorde för motion. Med färgat mörkt hår över blek hy stod de där, i skuggigaste delen av skogen. Det fanns fler ungdomar med orienteringskartor, men de gjorde inget intryck på mig.

När jag var klar med joggandet värmde blodet mina kinder från insidan och solen från utsidan. Jag gick på de tomma gatorna, det var tyst. När jag närmade mig en skola hördes ett barns gråt. Sen hördes en cykel. så var jag hemma.