nattsamtal

Med Johannes. Som vanligt. ("Som vanligt" här utan innebörden av tråkigt grå vardag). Johannes är som en sagofigur. Eller en i en film. Ofta när jag ser eller läser något som är hemskt romantiskt och ödestyngt och fullt av sagors ondska, tänker jag mig Johannes som den manlige hjälten. I film noiren, i stråkförsedda dramer om sjuka herrar eller sjuka damer, typ Camille, eller som Nosferatu, tyngd av det förflutnas vrede och hat, full av längtan, helt bortom denna värld.

Vet inte vad vi pratade om i natt. Vet att jag jämförde honom med James Masons Hendrik van der Zee i Pandora and the flying Dutchman. Sen jämförde jag honom med Elliot Golds Philip Marlowe i Robert Altmans The Long Goodbye.