Då, år tjuguhundratvå

Första gången vi träffades log hon, men ögonen var vassa och iaktagande. Hon höll sig på sin kant. På sin kant från oss. Men hon ägde allt runtomkring. Hon ägde det lilla slumområdet vi var i. Hon och de andra var Hijras. Kvinnor födda som män, som jag alltså. De bodde ihop. Men hon var bossen.

I norra Indien har de en religösbetydelse, i södra, där jag var, hade Hijras en sketen tillvara. De var vana vid att bli slagna, våldtagna och utan skydd från någonstans. Så de slog ihop sig i gäng, drog fram, körde på attack som försvar, och levde ofta som prostituerade ligister.

Men de här, som jag träffade då, den gången, år 2002, ville annat och hade fått chansen till annat.

Några veckor senare var vi tillbaka på besök, vi åkte till ett centrum för HiV information bland gay prostitutes och hijiras. Då satt hon i min bil. Min chaufför hade tidigare försökt tala mig ur mina bildfärder till dem, han var orolig för min skull och sin. En gång skulle vi ha köpt något till mig att äta, en klase bananer typ. Men jag hade glömt det. Han erbjöd sig att åka och köpa åt mig när han lämnat mig hos Hijiras. När jag sitter där med dem och dricker chai en stund senare kommer han inrusande, vettskrämd, lägger bananerna i min famn och rusar ut.

Jag tänkte "han skulle bara veta vem han kör omkring i sin bil om dagarna."

Tillbaka till bilfärden mot HIV-centrat. Hon och han munhuggs hela tiden, stämningen är vass och trevlig, för de skrattar, de skojar, tror jag. Hon ler mot mig, hon kan ingen engelska, men hon visar smyckena på sina händer, sina armar, sina öron och kring sin hals. Gold säger hon. I Only wear gold.

Hon vill att vi ska stanna vid en bank. Hon vill att jag ska följa med in. Allt stannar när vi kliver in på banken. Alla ser på oss. Vi stegar fram och en kort man från banken kommer oss till mötes. Hon pekar på mig, hon pratar, hon försvinner bakom kassan och kommer ut med en bunt pengar. I bilen säger hon om den korta bankmannen: he loves me.

och vår färd mot HIV-centrat fortsatte.