Men jag lät bli. Och idag tog dem inte heller.
Jag hör alltid av mig till läkaren när själen orkar. Inte när jag behöver som mest. Så var det i höstas. Mådde bra, trött men glad, efter en sommar av själslig svärta. Och just när själen börjat lämna det svarta, då orkade jag kontakta läkare. SÅ kom pillren in i mitt liv och allt blev bara en torr mun och ångest.
Nu lät jag bli. Vill inte in i det igen. Inte nu. När jag orkar. När jag känner. Imorgon ska jag bekänna för den käre doktorn. Och mörkret* kommer alltid tillbaka över mig. Den tar sin plats och gör mig tom och matt, det kommet den göra igen. Och igen.
*med mörker menas här inte de sollösa årstiderna, utan det som sker inne i mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar