Sen kom spökena. Som vårt samtalsämne. Den svårpratade Johannes led av värsta ordflödet, historia på historia rann ur honom. Nästan alla hade med hans farföräldrahem och barndomshem, i ett samhälle i norra ångermanland fast södra västerbottens län, att göra. Jag hade hängt med ett tag där i början, sagt saker och sånt. Men rädslan tog över mig allt mer, tyckte det var jobbigt att se, som att synen höll på att upplösas och vilja bli något annat, som att min vana verklighet gav tapp och försvann. Jag kämpade emot, jag försökte tysta Johannes, men han var igång, sa att denna var den sista, men den sista väckte hela tiden minnen av andra händelser.
När vi la på ljusnade det för fullt. En ljusnande natt är mer kuslig än en mörk.
Men jag somnade och sov så gott, en timme eller två, då sken solen in, då sken den över mitt anikte, jag vände mig om, la huvudet i fotändan, sov så gott igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar