Sylvie Vartan igen

Så här skrev jag om denna bild i höstas.

Idag gick jag in, stapplade snarare in på statsbibblo, skulle hitta en annan bok, men den fanns ej. Då mindes jag denna bild, att den finns i myggans nöjeslexikon, att det lexikonet finnas på bibblan. Det blev ett återseende efter kanske femtonår eller mer, eller mindre. Jag tog mina bilder. stapplade ut.

ps. läste om henne idag igen, nu i det gamla nöjeslexikonet, hon var så pass populär att hon designade egna kläder för ett eget märke, då på 1960-talet.

brödet

Igår var det rökta musslor på burk. Idag blev det konditoriköpt bröd. Alltså, det jag äter, det jag därför tänker. Danskt rågbröd.

pingo pongo

Bjorn Andresen Alla ricerca di Tadzio Death in Venice

Den vackra gossen provar för sin roll

Döden i venedig

Dirk bogarde strosar runt i venedig, han är döende, staden är döende och pesten drar fram. Dirk Bogarde ser en ung gosse och blir hänförd av hans ungdom och skönhet. I slutet när Dirk är som mest döende och som mest längtande efter gossen får han sitt hår färgat, sin hy målad. Sen stapplar han ut på stranden, i den ditmålade ungdomen, han svettas sina dödsvettningar och hårfärgen löses upp, svarta ilar rinner ner för hans ansikte, den vita och röda färgen i ansiktet geggas.

Så som den döende kände jag mig idag, på väg hem från arbetet, ja minus gosslängtan dårå.

Fy för mornar ibland. Denna känns tung och jag tänker att jag får sova när jag kommer hem igen. Vid 16:tiden. Det är bara nio timmar dit. Och nio timmar av arbete går fortare än nio timmar av väntan.

Äta no7

är åter smått ordlös. Kanske funderar jag inte så mycket nu. Bara är. Och mina tankar är det jag äter. Ikväll rökta musslor på burk.

Den lilla plåtöglan lossnade när jag skulle dra upp locket. så jag hackade med gaffeln och slet sedan upp med oljiga fingrar. Rätt lätt. Siameserna började jama och stå vid mina fötter, musseldoften hade nått dem och väckt en högljudd längtan. De fick varsin, varav Tyra åt upp båda.

Jossans kamera

Den smickrar så det står härliga till. Jag får mjuk hy, så ser det ut, den gör mig fin. Hon tog dessa på vår väg till grillningen i lördags.

louise, pekingesen, kungen

En svensk drottning, Louise, med hund och maken, gustav VI adolf, han var så klart kung. Bilden är från en sida med hundar och om deras kungliga hussar och mattar.

Tippi Hedren 1963

Tippi Hedren no2

Tippi i poolen med dottern Melanie Griffith. Hade dom det så här? Lek och bad och lejon.

Tippi Hedren

Hitchcock ville göra henne till en ny Grace Kelly, men hon blev det inte. Hon skött sitt eget öde och skaffade ett brinnande intresse för katter. Stora katter.

smart cheetah

Josephine Baker och hennes Cheetah

Tulpan

Kanske är tulpaner så stora, bara att jag inte sett det förr. Den hade gått av ute i mammas trädgård. När hon bar in den hade syster signe trott det varit en skalad mango. Kanske säger den snart: feed me. Och vi får höra om en meteroit som störtat ner i rabatten. Kanske är det bara en vanlig tulpan.

i Witness

Slöt upp med jossan på väg till grillningen. Vi skulle grilla samma. Laxen och portabellon. Vi gick ihop. Glada kamrater. Framme var det dags för grillning. Och jag blev nervös. Lite darr på handen och tafatt. Vi var några stycken och jag är mycket glad att vi var sist med vårt. För vårt tog eld. En eld spred sig över våra laxbitar, en eld som blossade upp i det av laxen som bränt fast i gallret. Fast det smakade bra, kanske till och med riktigt bra.

Det var Ylva som dragit ihop oss. Hon flyttar till Sthlm i dagarna. Hon var bara här någon månad efter år i mexico.

ser ni bilden med dörren, den platsen dyker upp här rätt ofta.

Grilla

Det ska jag göra ikväll, grilla det på bilderna.

Tvålen

Som jag längtat efter en riktigt tvål. En som inte luktar annat än tvål. Inga blommer, inget hav, inget mjölk och honung, inget drivved. Utan en vit tvål som ligger på handfatskanten och luktar enbart tvål. Som den här tvålen.

Natten är ovanligt mörk. Det är på grund av regnet. För luften är full av små små droppar som lägger sig på en.

Ravensburger no4

Tillslut fortsatte vi med pusslet, ett pussel jag glömt. Den vita himlen med svaga nyanser, utan tydlighet, det var den som var kvar, och är kvar än. Så liten del men så svår. Vi la i timmar, trodde vi skulle nå tröskeln som skulle få bitarna att falla på plats. Det gjorde vi inte. Vi gav upp och hoppas på nästa försök. Denna gång hade vi hjälp av Emma, som inte blivit stoppad av vulkanaskan.

melancholy baby

Mina pengar läggs på litervis med tomatjos. Lite för mig förvånande läggs mycket pengar också på kräftstjärtar.

Jag lägger ingen av min kraft på städning eller diskning.

Även om deppet i mig tagit paus, kanske till och med lämnat mig, låter jag deppet sköta hushållet.

Minns inte mina drömmar längre, om jag ens drömmer. Kanske sover jag djupt, gott och drömlöst. När något pågått mer än några dar, eller nätter, i mitt liv, känns det som en evighet, jag tar dagsläget för det förflutna och framtiden.

Irene Dunne

Tycker så bra om henne, fast hon sjöng opera och schlagers på de gällaste av sätt, men det ansågs väl flott då. Däremot är hon så rolig i the awful truth.

Hon var Katolik, en ganska hängiven sådan, med välgörenhet och mässbesök, precis som sin kompis Loretta Young. De både är himla bra. Kanske var det den där tron som gav dem något extra, det där fromma i blicken när de säger en vass replik, fast det gäller mer Irene, Loretta var from från öga och ut i mun.

Anna and the king of siam

Kungen är ett stort barn som lever efter sina egna lagar och bryter dem när så passar honom, ungefär så som kungar verkar vara överallt än idag. Och till hans rike kommer Anna Owens, anställd som guvernant för hans 67 barn och nästan lika många hustrur.

Hon läxar upp och uppfostrar alla, inklusive kungen. Allt i denna fantasi av Siam, studiouppbyggt, amerikanska skådespelare och någon engelsk klädda och sminkade till Thailändare, Små miljöer och med stora krinoliner på Anna.

Den blev en Musical tio år senare, the king and I. Och den blev film igen, ganska nyss, om tio-femton år sen räknas som nyss, Anna and the king.

nattmackorna

Och en virgin mary.

Liza Minnelli - Ring Them Bells

Då, år tjuguhundratvå no2

Fast det började år 2001. Den sommaren bodde jag i pappas tomma hus. Jag städade hotell och visste inte var jag skulle ta vägen. Jag läste De små tingens gud och hade körtelfeber på gång i kroppen.

I en tidning på tåget, en tidning jag bläddrat i otaliga gånger, men nu gömt mig bakom för att hösnuvan rann ur näsa och ögon, fann jag en annons för en folkhögskoleutbildning på sigtuna stiftelsen. En utbildning i foto, skrivande och bistånd. Jag sökte och började lite sent pga av att den där körtelfebern slog ut mig.

En skoldag då jag skolkat, vilket jag nästan aldrig gjorde, men krafterna var slut och jag stannade bara i sängen, lät skoldagen börja utan mig. Bläddrade åter i en tidning, en jag läst otaliga gånger och i den upptäckte jag en lite krönika om Paul Prakasm. en kristen präst i Chennai i Indien. Han arbetade delvis med en grupp Hijiras, hjälpa dem att bli respekterade och få respekt för sig själva.

När jag läste de orden och de sjunkit in började kyrkklockor slå. Man kan bli religiös för mindre alltså, fast jag blev det ändå inte. Och jag visste vart jag ville åka på nästa års praktik. För i utbildnigen ingick en två månaders praktik utomlands i anknytning till svenska kyrkan mission på något sätt.

läs Då, år tjugohundratvå

Liza with a Z/sockerruset

Igår, denna lediga dag då jag skulle plöjt filmer, gjorde jag ingenting. Jo, jag såg slutet på Alla Presidentens män, den sista kvart jag somnat ifrån. Och jag såg Liza with a Z. Jag har vinylskivan, nu har jag Dvd:n. Teveshow från 1972, hon och Bob Fosse. 51 min lång. Och jag drack en och en halv liter pepsi.

Liza With a Z fick mig att börja gråta. Det är en glad show, det dansas och sjungs och utan större djup. Så klart. Och jag blev tårögd av varje nummer. Tänkte att hon var så fin Liza minnelli, tänkte på hennes mamma Judy, tänkte på Liza i Sex and the city 2. Det är så, när hon sjunger All the singel ladies, som dagens generation känner Liza. Det är mycket olyckligt.

Liza skrider in på scen, i vit smoking, allt är präktigt och påklätt, utom för den vita skjortan utan knäppning, den slutar vidöppen i byxlinningen och ändå trillar aldrig ett bröst ut. Halston gjorde kläderna. Halston gjorde 70-talet glamoröst med sina kläder, djupa urringningar, utan mönster, bara tyg som draperade kroppen. Halston hade en pekingese (det är en liten hund).

Jag tror alla manliga dansare i showen hade mustach.

Så här i efterhand förstår jag att det var all pepsi som ställde till min dag, det var den som satte koncentrationen ur spel. Som gjorde att jag såg många börjor av filmer, men stoppade efter en fem min för att kolla något, höra en låt, jaga siameserna.

Catherine Deneuve - Chanel No. 5

Lilian Harvey

Lilian var stor stjärna i tyska filmoperetter under 1930-talet, filmer som Kärlek och Bensin, Kärleksvalsen, Wien dansar och ler eller I dansens virvlar. På sent 1940-tal kom till Sverige för ett engagemang, hon skulle sjunga och vara sådär förtjusande som hon var då, tio-femton år tidigare.

Stackars Lilian tjusade inte den svenska publiken som tyckte hennes röst var klen och undrade om inte de nytagna pr-bilderna av na var falsk marknadsföring, eftersom hon såg bra mycket äldre ut irl på scen.

Stackars Lilian Harvey, så blottad inför den kräsna publiken som låtit sig luras av de retucherade stillbilderna och mindes hennes ungdoms sprudlande stämma.

Det finns vissa människor som gillar att påpeka att ens fejkbränna är flammig, eller säger: vad brun du är, men den är inte äkta va?, eller att de ser ens foundation, eller frågar om man klippt, färgat eller blekt håret själv.

Undra vad det handlar om? är det att pika, att typ genom att små påpeka ens "fel" leda en bort från dem och in i det "rätta", är det att visa att man genomskådat, att säga: du lurar inte mig. Det blir ett sätt att visa sin makt över någon annan, över den fåfänga.

förövrigt gillar jag grått hemskt mycket. Det gjorde inte Kim Novak och därför klädde Hitchcock henne i den färgen i Vertigo.

Hoppas inte askan drar in och hindrar hennes flight från att ta sig hit. Det vore så tråkigt. För det vore så roligt att hinna ses. Om än så lite.

en utflykt i maj last year

I maj förra året drog ryssvärmen in. Några heta dar följde. En av de dagarna bestämde några av oss att åka på utflykt. Vi såg de svarta molen runt oss, vi hörde åskan. Men hoppades slippa. Först körde vi inåt landet, men där slog regnet ner kring oss i bilen, så pass att vi inte ens kunde köra för sikten blev förstörd av det täta skyfallet. Efter ett tag vände vi håll, åkte tillbaka, åter genom stan och ut mot havet.

Just efter täfteå svängde vi höger och kom till denna tall och sandhimlen. Vi gick över de små sanddynorna ner till havsviken. Vi fikade, regnet kom åter. Vi gick tillbaka över sanddynorna och drack lite kaffe och läste skvaller i bilen. Det klarnade, Vi gick ner till havstranden igen. Efter någon timme var vi redo för annat och åkte hem, spelade TP och drack te.

Så var det för lite mer än ett år sen, en dag i maj.