Materiell bliss

 Är fortfarande i min materiella bliss. Så bekväm hemma att jag inte vill lämna, inte släppa in nån, jag vill bara vara här med mina grejer. Ostört. I min egen takt i min egen värld. Söka på pinterest på japandi och klicka mig vidare in i lunga inredningar, material som trä, linne, stora krukväxter, stora fönster med natur utanför. Bytte sängkläder igår. De orange/vita åkte i smutsen. Vita åkte på. Åter en bliss. En sån lugn bliss. Alldeles mjukt och ljust. Dimma idag. Regn idag. Alltså regn, vilken grej när en inte vill gå utanför dörren. Har stannat. Hoppas att det bara blir för en stund, för en kurs drog igång i måndags och jag har ännu inte gjort dess planering, bokat provtillfällen, bokat in de moment som kräver min fysiska närvaro. Jag har bara ägnat mig åt ägandet av vackra saker, helt och fullt och om det vore möjligt så hade jag så gärna stannat i det.

Två biobesök.

 Det föll snö igår. Vet inte när den föll, men när jag gick runt här hemma och släckte såg jag att den hårda smutsgrå snön blivit böljande mjuk och vit. I dag strålar det vita. Det är liksom ljusare än någonsin. Så känns det iaf. Vårsol och nysnö. 

Jag har varit gömd i några dagar. Eller bara igår. En dag av att vara gömd. Ville inget annat. Vill inget annat idag heller. Såg fyra filmer (Three Days of the Condor, Andra Akten, Cheri, Baba Yaga) Dammsög. Tränade. Duschade. Åt. Pratade i telefon med Mysan. 

Dagen innan var det filmfika. Vi var inte många, bara en ny. Men en ny är ju rätt bra. En ung aspirerande manusförfattare. När fikan var över skyndade Janne iväg för att hinna till Godzilla X Kong the new empire. Jag såg honom gå 150 m framför mig, såg honom röka en cigg, såg honom gå in på Filmstaden och jag tänkte då att jag vill också se den filmen, så jag följde efter. Tog en plats på samma rad som Janne, men två säten bort, mest av artighet, att jag inte skulle tränga mig på. Inne i salongen var det pappor med sina söner i åldrarna 8-12 år. Jag blev rörd ett antal gånger, en ensam jätteapa liksom, så relaterbart, som söker och söker. Och sen när Godzilla och Kong fann varann, dessa tidigare ärkefiender, de rusade fram i enad trupp och då hade jag kunnat börja gråta, det var nära, men gråten kom när ett barn valde sin mamma, alltså inte sin biologiska mamma, utan en kvinna som tagit hand om henne sen förra filmen. Jag har dock svårt att sammanfatta vad Godzilla x Kong handlade om, men MYCKET hände. 

Veckan innan såg Signe och jag äntligen Dune part 2. Vi som försökt se den två gånger tidigare, men med hinder varje gång. Nu var Signes vän Sebastian med. I två timmar tyckte jag att Dune part 2 var otrolig. MÄKTIG. Vyerna, sanden, ljuden, ansiktena. Men när slutstriden närmade sig tvärlessnade jag. Ville inte se en nyans av ockra nånsin mer, aldrig känna hur ljudet får ett biosätet att bullra och skälva. Ville inte att något någonsin mer skulle vara pampigt och ödesmättat. Jag var övermätt. Längtade efter regn i storstad och människor som pratar känslor på cafeer och barer.  Kommer ändå se fram mot part 3, för visst måste en sån komma? 

Littfest no2.

 Förra veckan, eller har det gått så långt att det blir förrförra veckan. I alla fall, vilken vecka det nu än var, så på den torsdagen gick Ingunn och jag på Pilgatan. Littfest drog igång med nummersläpp av Provins och poesiuppläsningar. Vi kom dit strax före kl 20, det var fullt. Två extra stolar ställdes fram liksom mitt i som vi kunde sätta oss på. Runt oss minglade folk som känner varann sen förr, som möttes i Umeå igen, folk som kan texter och ord, gamla umebor som återkommit för denna helg med de som stannat kvar. Bussarna som passerade på Skolgatan fick fönstren att vibrera. Nån sjöng, han som kompade på gitarr var barfota. Efter en timme ville jag ut, mest för att vi satt mitt i, liksom fångade i ett virrvarr av mingel vi inte var en del av. Hade vi suttit tryggt vid en vägg hade jag nog kunnat stanna en timma till. Ute var gatorna glashala av dagens fukt som blivit till is i mörkret. Vi tog oss försiktigt hem, med små väl genomtänkta steg som krävde något av hela kroppen.

På fredagen såg jag Edith Hammar och skrattade och fällde nån tår. Hen pratade om sin serieroman om en queer från 50-talets Finland som möter en queer från dagens Finland. När jag väl ställde mig i kö för att köpa hens bok var den slut. Kvällen var på Bildmuseet. Det myllrade och kryllade. Jag rann fram bland bekanta och vänner och kl 22 var jag så trött att jag kröp hem. 

Min lördag började med Tobi Lakmaker. Tror alla i Studion blev kär i han, där han satt på scen och drog händerna genom sitt hår så det blev stort och bedårande och sa rörande och kloka och roliga saker. Köpte hans bok, fick den signerad. Trodde han stavat mitt namn fel, till det att Tamara i veckan förklarade att det jag trodde var en bokstav var ett kommatecken och så såg jag att där står ju mitt namn. Hade fram till det att Tamara öppnade mina ögon för Tobi Lakmakers handstil tyckt att det var lite surt att det blev fel, att jag inte lyckats bokstavera på engelska, särskilt när det fanns en Jana i boken, särskilt som att det var första gången jag fick en bok signerad. 

Fortsatte med Karin Mamma Andersson och Cilla Neumann, men om det har jag redan skrivit. Kvällen var jag hemma. Köpte chips och dipp på vägen hem så jag förstod där och då, när chipspåsen och gräddfilen och hot holidaypåsen landade i min korg, att jag inte skulle gå på littfestfesten på kvällen, det är liksom inte det en fyller magen med om en tänker susa ut i natten. 

På söndagen mötte jag upp Mysan och Hardy på Västerbottens museum. Frida Johanssons musik skulle spelas i salen där Vera Friséns tavlor hänger. Stolar stod i rader. Solen sken in genom fördragna fönster så salen blev gul. Hardy somnade och sov i sin jacka på golvet. Även en femåring har dålig andedräkt när han vaknar. När de spelat klart åkte vi hem till Mysan. Antonia och Ida skulle dit på middag och jag bjöds med. Vi åt och pratade och jag önskade att fler kväller skedde runt en middagsbord med vänner. 

Materialist, javisst!

 Skulle ha klippt film igår och idag. Men blev hemma. Kände mig avslappnad. Liksom sjönk ner, lutade mig tillbaka och skippade mina planer. Bläddrade i tidningar. Såg avsnitt på avsnitt på avsnitt på avsnitt på avsnitt av serien Mom. Såg Whirlpool och The Mirror Crack'd. Och var så glad över allt jag har. Alltså allt jag äger. Alla prylar. Var full av materiell bliss. Strök över möbler, nä hungrigt klämde på mina möbler, tryckt min handflata så djupt ner i stoppningen det gick, kände dess bounce, dess struktur, till det att det tog emot och sen följde med, lät handen vandra mot och med tygets riktningar. Ville liksom skopa upp mina möbler, fylla handen med dom och äta upp, svälja fåtöljer, sittpuff och dagbädd, handfull för handfull. Hur skulle den guldbruna eller röda sammeten smaka? Den naturvita manchestern? Sittpuffens grova vita tyg med lite gult i?  

Dammtorkade även bord, puffade kuddar och kände fullkomlig pickande lycka. Kanske var där en liten törn i min harmoni, att jag ska sluta göra saker, sluta skapa, bara landa och stanna. För det hade ju just hänt, första luckan på länge att kunna klippa film och jag bara lät den va, fyllde den inte med mitt skapande, bara med mitt ägande. Kanske är ägande vägen till den sanna lyckan? Köpte iaf kuddar för 1500 kr, beställde, från nätet, på faktura, för de pengarna har jag inte så här långt bort från senaste löningen. Men alltså, ivern, det sprudlande pirret, detta köp och denna hittills ett dygns väntan på produkten inneburit är toppen. TOPPEN!! 

Minns inte sist jag hade så lite pengar som jag har nu.

Autografen.

 Jag fick ett brev. Det fanns även ett kollage med bilder av mig från filmer och från nätet. En av dessa bilder är en riktigt ful en, ett foto från VK från en massa år sen. Den bilden har ett hårt filter och jag ser mest bara grov och härjad ut. Som att jag har levt.  Den som skrivit brevet bad om en autograf. Kollade upp honom, på hans insta fanns bilder och bildkollage på alla från Margot Robbie till nån som hade en roll som någons kompis i en serie från 70-talet. 

Jag har en fruktansvärt ful handstil, näst intill oläslig. Eller den är helt oläslig. Nuförtiden blir jag svettigt nervös när jag ska skriva för hand och stilen blir än mer krampaktig. Så jag övade lite, skrev autograf på autograf på autograf. Försökte få den stor och svängig. Vid de få gånger då andra bett om min autograf har den blivit minimal och ynklig, som ett fult streck, utan joie de vivre, med noll habituede mondiale. Jag ville få den rätt nu och var väldigt smickrad. Smickrad över de fina bilder av mig han funnit och saxat ihop. Så jag övade på, fick till den, mjuk och böljande. Tog lappen med fotona och så skrev jag. Liten och krampaktig kom den ur min hand. Blev så ful så. Men nu var den nedklottrad och kunde inte göras om. La den i det medskickade kuvertet med porto. La kuvertet på lådan. 

Väntade på att min autograf skulle läggas ut på hans insta. Kollade nån gång per dag. Så en dag var den utlagd. Borta var de fina bilderna. Borta var kollaget. Kvar var den fula bilden från VK, den där jag ser kriminell ut. Under var mitt hämmade skrämda försökt till autograf. 

Zadie Smith bl.a.

 Såg Café Bambino idag. Zadie Smith var med. Hon såg vinterblek ut. Förstår inte hur det är möjligt. Vad för solkysst hud var det jag såg? Var det min fantasi om de framgångsrika som målade en solbränd lyster? Måste ha varit så. Eller flagnade brännan akut i den torra västerbottniska luften? Kanske. 

Tänkte igår på andras kändisglöd. På de tre par skor som kom gående under en reklamskylt på pendeltågsstationen i Solna. Bootsen i mitten var oemotståndliga. Kunde inte slita blicken från dom när de trampade fram. Svassade fram. Ville se hur en person som går så ser ut och när de kom fram bakom reklamskylten så var det Krister Pettersson flankerad av två lirare utan minsta utstrålning, iaf inte i denne kungs närvaro. 

En annan gång var det ett par bara fötter i ett par nätta sandaler. En varm septembernatt på söder i sthlm. Jag ville se vems fötter det var, för de hade också något, de kunde inte vara fötter på vem som helst. Så jag höjde blicken och där tornade Regina Lund upp sig. Detta var då Regina Lund hade långa blonda dreads. Hon såg koncentrerad ut. Hon förde ett samtal med någon. De spatserade iväg i den mörka natten. 

Sött är gött.

 Igår fick jag svar på senaste provet. Fick ett B. Hann inte skriva klart, så jag, som vanligt, väntade på en katastrof och omprov eller restuppgift. När jag sett att jag fick ett B kom huvudvärken. Avspänningen som ger värk. Så kan det tydligen vara. Så sa en sjukgymnast till mig efter att jag fått massage och akupunktur mot just huvudvärk. Räkna med huvudvärk imorgon. Minns inte hur det blev den gången, men har tänkt på det sen, när lugnet kommer, sysslolösheten, avslappningen ska få träda in, då slår musklerna runt skallen i högsta växeln och kramar sans och vett ur en. Igår tog musklerna inte i så mycket, de höll bara ett konstant jämt tryck och jag var så sötsugen att jag ville sluka hela burken med D-vitamin med jordgubbssmak, men jag lät bli, tog bara två st och tuggade dom ivrigt, lät dom smulas sönder och sög i mig den söta syrliga saliven som fått smak av de pulveriserade tabletterna. Vet inte vart mitt sötsug tog vägen sen, hur jag fick bukt med det, för jag åt inte något sött mer, åt gröt med lingonsylt på, iofs lite sött, åt bröd på deg med sirap och vetemjöl som jag stekte i stekpannan. Ser nu att jag stillade det med sött och vita kolhydrater, sötsuget fick sitt. 

Littfest.

 Vi började välla upp från Äpplet. Jag var bland de första. Hon stod utanför hissen, såg oss komma, jag hann se hennes ansikte innan hon vände sig bort och riktade blicken mot hissdörren och gömde sig för massorna som besteg trappen. Hon såg rik ut. Lyster från sol som kysst hud. Röda läppar. Fräknig. En ser när nån är framgångsrik och känd, det finns en glöd. Såg glöden hos Karin Mamma Andersson kvällen innan. Inte för att jag då visste att det var hon, att det var så hon såg ut, men där satt hon på bildmuseet i trängseln och jag ville liksom bara stirra på henne, för hon märktes fast hon inte gjorde något. Och nu hade jag fått en glimt av Zadie Smiths kändisglöd när hon rastlöst väntade på en hiss som var seg och kanske var rädd att vi skulle storma fram till henne innan den kom och tog henne från detta våningsplan. Men vi var alla målinriktade, vi ville ha en av de 1300 platser i Idun för att lyssna på Karin Mamma Andersson och Cilla Neumann. Under en halvtimme trängde vi oss in, fyllde varje plats. Karin och Cillas samtal om sorg och kreativitet var rörande och roligt och vi var alla saliga och upplyfta när vi tjattrade med varann på vägen ut efteråt. 

Vårljuset no3.

 Det hade börjat skymma när jag gick till Ålidhem centrum. Gick med ryggen mot solnedgången, såg bara att allt blev blåare och blåare. Handlade på Coop. När jag fyllt mina kassar och lämnat butiken såg jag upp mot fönstren ovanför Ica. Där utanför lyste himlen rosa. Gick ut från centrumet. Gatlysena hade tänts. Bar en tygkasse i vardera hand. Höll koll på mina steg då smältsnön fort blev till is. Ibland såg jag upp, upp från den grusiga isknögliga gatan, upp från marken som ännu är täckt av ett tjockt lager snö, snö grå och brun av grus och damm och avgaser. Himlen glödde åt det håll jag gick. Tallarnas långa raka stammar och buskiga kronor blev svarta och bakom dom var himlen rosa, röd, orange. Ovanför mig gick himlen från turkost till blått. Luften är en annan nu, en känner att sommarhalvåret väntar. En känner de allt ljusare dagarna i andetagen. Jag knatade på, höll balansen, andades, tänkte att något så vardagligt, något så grått, som att ha handlat på Coop och bära matkassarna hem, sker under en himmel så vacker. 

Vårljuset no2.

 Mellan nattpassen på torsdagen vaknade jag kl 14. Gick för att ge Jussi hennes ögondroppar. Mitt sovrum var mörklagt men i resten av lägenheten nådde en strålande solskensdag in. Blå himmel och gult solljus över snön på taken, över de gråbruna snöbergen på marken. Jag stod där och tog in. Kunde inte låta bli. Kunde inte värja mig. En dag pågick. En vacker vårvinterdag. Där ute var livet och inne hos mig var en sjuk katt med ögondroppar 6 ggr/dag. Kunde inte somna om. Oron/rastlösheten/ivern/andnöden var igång. Låg kvar i sängen ändå, hoppades på slummer. Blundade. Lyssnade på podd. Kl 17 gav jag upp. Nu var det skymning. Blåaste blå.

I natt, en ledig natt, första lediga natten efter de två arbetsnätterna, måste jag ha drömt om den stund jag såg solen i torsdags. För jag trodde att jag upplevt det igen. Men inget stämde. Klockan var 09. Jag hade inte varit uppe. Så jag hade inte gått ut från sovrummet och mötts av dagsljuset som bara välde in, som välde in och skapade känslomässig oro. Det var morgon, nästan förmiddag. Åtta timmars sömn hade jag fått och i sömnen återbesökt kl 14 i torsdags. En sån meningslös dröm. Så fantasilöst av mitt undermedvetna att fastna där, att dippa ner nån minut i ett kort då. 

Nu är det mörkt ute. Alla lampor i köket är tända. De tre taklamporna. Den över spisen. Lysröret över diskhon. Lampan i fönstret. Lampan på vitrinskåpet. Lampan på köksbordet. Om jag släcker bara en får jag oro. Griper tag om mig direkt. En tagg liksom. Ett gnag. Så alla står på. Jag som inte ens är i köket, jag som ser film nersjunken i vardagsrummet. Men går hit ibland, äter ljuset. Detta ljus som jagar så på dagen och som lugnar så på kvällen. Snart kommer kvällarna vara ljusa. Snart kommer natten vara ljus. Vad gör jag då?

Vårljuset.

 Mötte Mysan på universitet. Hon hade varit där och föreläst. Solen sken. Solen Gassade. Jag hade solglasögon, ingen mössa och en tunn jacka. Jag satt och väntade en stund, såg alla unga ansiktet runt mig, alla som satt vid bord och studerade. Så oväntat unga de såg ut. 

Mysan kom, vi gick till Lindellhallen. Allt var sig likt, förutom det att alla såg ut som barn och inte som jämnåriga. Vi köpte varsin Cola Zero. Jag pratade om en ung vän till mig, en vars värld tycks ligga öppen, allt kan ske. Hen är liksom redo. Vi, jag och Mysan kom fram till att vi aldrig varit redo, alltid rädda, alltid sökande efter trygghet, efter ett hem, att rota oss. Alla saker vi har, vill ha, samlar på oss. En sån begränsad längtan efter resor och äventyr. Vi sög fast vid varann, vi blev fulla och hade kul och levde för stunden, så var vår ungdom. Fanns ingen framtid. Inget byggande för en framtid. 

Hemma igen badade vardagsrummet i sol. Solen som varit borta i en evighet, som legat gömd i fuktig dimma, nu strålade den in. Jag la ut på instagram, som att det vore något härligt, all denna sol, att våren står för dörren, att det är gott och bra, att livet kommer åter. Men såklart tickar något nu med det naturliga ljuset återkomst, något rastlöst och missnöjt, något otillfredställt.

Jag som hela vintern tänt så många lampor som möjligt i mörkret.

Sommaren. . .

 Fick en längtan efter gröna löv och gator fria från is och snösörja. Efter asfalt som inte har snön hårt packad över sig.  Jag brukar så sällan längta efter sommarhalvåret. Så dumt att göra det i mars. Iaf här uppe. Vintern som kommer i oktober/november. Vintern som är borta i maj. Så dumt att längta efter något som är så långt bort och så kort. Men en sommar kan kännas evig här, det kan den när kroppen varit solvarm i veckor, när fötter glömt hur det är att gå på halt underlag eller hur armar inte längre minns hur en klär på sig lager av lager av varma ytterkläder, när ögonen inte upplevt ett ständigt mörker utan endast sett ljus i någon månad. Då är sommaren evig och det kalla vintermörkret anas bara som ett liv en en gång levt i en annan tid, som en annan person.

Strawberry blonde igen.

Färgade håret. I omgångar. Det blev fel nyans först, jag chansade, ville hitta en snabb lösning, utan en massa steg. Så det blev ett steg extra. I med färg. Bleka bort den. I med färg igen. Jag behöver alltid bleka innan jag färgar. Så hur mycket den där första färgningen slet på mitt hår och hur mycket dens fel det är att mitt hår nu är torrt och gummiaktigt elastiskt  och efter dusch och föning känns krispigt som tunna glastänger vet jag ej. 

Köket.

Har släckt i vardagsrummet, i hallen, står i sovrummet och drar på nya påslakan. När jag är klar går jag för att ge katterna mat och byta deras vatten. Det är tänt i köket, mörkt bakom fönstret, de tända lamporna speglas i dess glas, natten är här. Synen av det upplysta köket gör mig gråtmild. Så oväntade saker som gör mig gråtmild. Får gissa mig till vad det kan vara. 

På ett sätt är det mitt drömkök. Hela lägenheten är min drömlägenhet. Kommer aldrig få en bättre och kanske är det det, att här kommer jag stanna, det finns ingen tydlig rörelse härifrån, det finns inget framåt.

Får också en känsla av att jag flyttade hit för sent, den blev min för sent i livet. Hade det varit för 15-10 år sen hade jag haft hjälp av den, i att bygga min identitet, mitt självförtroende. En passande lägenhet för en singel i trettioårsåldern. En ändhållplats för nån 40+-

Tänker att jag vill bjuda på fler middagar i mitt kök.