Såg Mannen från Mallorca. Blev lite sentimental av att se ett postkontor, att de en gång fanns, att i dem satt jag med min kölapp och väntade på min tur. Hämtade paket och betalade mina första räkningar. Egentligen är det bättre nu. Men en gång fanns de och var en del av mitt liv och nu finns de ej och jag betalar räkningar med mobilen och hämtar paket på Ica.
Också det grå, lysrören, det vardagliga, var fint att se. Något som är borta nu i film. En produktion ska se dyr ut och miljöerna ljussätts och designas och allt blir en fantasivärld utan ens en tå i verkligheten. Här var det grådassig vardag i vinterns mulna dagsljus mellan biljakterna.
Så jag såg Mannen på taket. Dessa trötta poliser, små bitar som gavs men sen långt senare föll på plats. Och Gus Dahlström som en gång spelat 91:an Karlsson i ett gäng filmer var Mannen på takets pappa och Bellan Roos hans mamma.
Bellan Roos såg ut som Karl Alfreds flickvän Oliva som ung, med sitt svarta hår och magra gängliga kropp. Minns henne som rapp i de filmer från 30-40-talet som jag sett. I biroller. På wikipedia står det att Satkärring var hennes rollfack, men jag minns henne inte som en satkärring i nån av de filmerna. Bara som kvick och slagfärdig.
Född 1901 är hon 75 år när Mannen på taket har premiär. Hon verkar ha jobbat hela tiden sen 20-talet. Småroller i film och tv, radio och teater och revy, hon forsätter jobba så i några år till in på 80-talet. Och som Mannen på takets mamma är hon otrolig. Jag börjar gråta. Inte en falsk ton. Hur hon rodnar ilsket när poliserna stoppar henne från att snygga till i sonen rum. Hur hon och Gus som föräldrarna har en återhållen anklagande ton mot Beck och Rönn under den fika de bjuder på medan de frågas ut, den bara anas, finns där i små formuleringar, tonfall, blickar. För alla är så civiliserade. Att ha fått se det, att ha fått bli berörd av dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar