natten

I drömmen. En blå himmel över en soldränkt stad, husen är gulaktiga, terraccotta, gröna träd och berg. Allt är gammalt. Över himmlen far böljande svarta tygmassor, högst upp sitter en lika svart ryttare, han är liten i jämförelse över det mörka böljande tyg han rider på.

I en ljus sal, jag springer, klädd i ljustblå empirklänning, mitt hår är lockigt och mörkt, har två lika lockiga barn klädda i brunt, en flicka, en pojke, framför mig. Vi springer över salens trägolv mot en liten dörr. Vi skyndar oss och de böljande tygerna närmar sig över himlen, vi öppnar dörren och ner för en brant trappa. Så når långa tygremsor in genom fönstren, de letar sig ner genom dörren, vi, jag och barnen, vet att de och dess ryttar behöver sol för att existera så vi försöker ta oss så långt in, ner i mörkret som möjligt. Men vi har en tygremsa strax bakom oss. På nära håll ser vi att den inte är av tyg utan är som en stor svart snigel, en levande slemmig organism.

Den tar barn. Det vet vi också. Och jag är satt att vakta de här barnen. Vi har våra runda kinder, mjuka sluttande axlar, vi är som klivna ur en målning, jag, flickan och pojken.

Sen springer vi vidare på gatorna, stan är idyllisk, gamla hus, teaterar, en teater eller en träbio, vi springer in, vi söker skydd för snart ska onskan fara över himlen igen. Där inne är det mörkt, svart, lite rött glimmar till från en mask en gycklare bär, det finns stegar och draperier.

Jag vaknar, vaknar mycket denna natt. Alltid med oro, vill inte öppna ögonen för jag vet att drömmens ryttare vakar över mig, står med armarna hängade vid sina sidor, sitt korphuvud på sned,bredvid sängen.