Köpte en burk småskorpor igår. De ser ut och smakar som kakor. Socker och kardemumma. Äter och äter dem. Tar en, tar en till, tar en till, tar en till, tar tre till osv. Nu mår jag illa, mådde illa igår kväll med. Ska äta upp dem så fort som möjligt så jag slippar lockas av dem mer.
tisdag 31 augusti 2010
måndag 30 augusti 2010
självporträtt
Min välmåendevinkel? Ser ut som jag lagt på mig lite, det har jag inte, men kan från en dag till en annan fastna olika på kort. Från utmärglad 35 årigslitensmåbarnsmamma-looken till insjunknakinderanorerektikern eller snyggsomfantjejen till det här rundsmåpluffsig och nöjd. Låter mig ofta fastna på kort, kanske en last jag har eller en besatthet eller en pervesion. Tycker bäst om de bilder där jag är snygg som fan eller inte ser ut som mig. Som de här, rund, välmående, nöjd.
fredag 27 augusti 2010
frukosten
Mangon var mogen, den lyfte min frukost. Välling och te ger en skvalpig mage. Helgen börjar, morgonen är mörk, som november i augusti. Så här ser helgens arbetstider ut:
Fredag: 15:30 - 20:30
Lördag: 7:30 - 20:45
Söndag: 6:45 - 16:15
Måndag: 7:30 - 12:30
ps. filmen från förra inlägget heter Den mystiska blondinen, allt det andra var rätt, den är från 1965 med Tony Randall som Hercule Poirot. Jag har inte sett den.
Fredag: 15:30 - 20:30
Lördag: 7:30 - 20:45
Söndag: 6:45 - 16:15
Måndag: 7:30 - 12:30
ps. filmen från förra inlägget heter Den mystiska blondinen, allt det andra var rätt, den är från 1965 med Tony Randall som Hercule Poirot. Jag har inte sett den.
torsdag 26 augusti 2010
blondinen bar svart
papegoja no3
Så här står det i Annette Wolters bok Papegojor om gojans första tid hos en:
Gå inte fram till buren om du till exempel har på dig en stor svart hatt eller har papiljotter i håret. Papegojan kan bli rädd om den inte känner igen dig, även ett uppspänt paraply kan skrämma den.
Nu har jag fått en bild av papegojägaren, fast kanske inte så riktig, boken är 20 år gammal.
Gå inte fram till buren om du till exempel har på dig en stor svart hatt eller har papiljotter i håret. Papegojan kan bli rädd om den inte känner igen dig, även ett uppspänt paraply kan skrämma den.
Nu har jag fått en bild av papegojägaren, fast kanske inte så riktig, boken är 20 år gammal.
onsdag 25 augusti 2010
drömmar no2
Hade en dröm natten till idag. Först tänkte jag inte skriva om den, den kändes lite för avslöjande, utlämnande. Men nu verkar jag ha ändrat mig
Drömde att jag såg ut som Megan Fox, med böljande svart hår, hennes särade röda läppar, en röd klänning och bröst som mjuka kullar upp ur urringningen. Låg på vit mjuk luddig mark, omkring mig är buskar, lika vita och luddiga som marken, och träd fulla av ludd, vitt ludd på stammar, från grenar. Himlen, om det är himlen, är också den vit. Mjukt varmt vitt överallt.
Men händer, gamla tunnhudade händer i blålilarosahud drar bort det vita luddet, det som omger och skyddar mig, händer från alla hörn, från ovan, från under, från sidan.
Då vaknade jag, inte rädd, bara trött.
Drömde att jag såg ut som Megan Fox, med böljande svart hår, hennes särade röda läppar, en röd klänning och bröst som mjuka kullar upp ur urringningen. Låg på vit mjuk luddig mark, omkring mig är buskar, lika vita och luddiga som marken, och träd fulla av ludd, vitt ludd på stammar, från grenar. Himlen, om det är himlen, är också den vit. Mjukt varmt vitt överallt.
Men händer, gamla tunnhudade händer i blålilarosahud drar bort det vita luddet, det som omger och skyddar mig, händer från alla hörn, från ovan, från under, från sidan.
Då vaknade jag, inte rädd, bara trött.
papegoja no2
Tog mig till biblioteket, kollade först filmer, men fann ingen jag ville se, kollade sen burfågelböcker. Det var rätt tunt, fanns däremot många böcker om ciklider, vilket är en akvariefisk. Lånade en om papegojor, en om nymfparakiter, en om katter, och tänkte låna en om prydnadsfasaner - men jag lät bli.
Ute regnade det, ett lätt regn som inte gjorde en blötare än dagg, men ibland tog vinden i och luftens blöta blev täta droppar.
Nu är allt tyst, hemma bakom fördragna ljusa gardiner, siameserna sover och jag dricker te.
Ute regnade det, ett lätt regn som inte gjorde en blötare än dagg, men ibland tog vinden i och luftens blöta blev täta droppar.
Nu är allt tyst, hemma bakom fördragna ljusa gardiner, siameserna sover och jag dricker te.
papegoja
vill ha en papegoja, en som sitter på min axel, säger fina saker med konstig röst, som lever i en evighet.
Men katterna kanske tar den, eller så hackar gojan ut deras ögon, mitt hem blir en blodig plats för liv och död, vilda jakter mellan väggar, rädsla och spänning.
Vissa gojor dör utan den andre, de måste leva i par.
Ska vänta, inte köpa burfågel nu, vänta tills det blir läge.
Men katterna kanske tar den, eller så hackar gojan ut deras ögon, mitt hem blir en blodig plats för liv och död, vilda jakter mellan väggar, rädsla och spänning.
Vissa gojor dör utan den andre, de måste leva i par.
Ska vänta, inte köpa burfågel nu, vänta tills det blir läge.
tisdag 24 augusti 2010
gästabudet
Den kom idag, Naima wifstrands uppläsning av Karen Blixen Babettes Gästabud. Jag är lite ivrig, mycket förväntansfull och har en anings prestationsångest (är det rätt ord?). Hur ska jag lyssna på den, ja jag vet i cd eller på datorn, men jag menar runt omkring, ska den bli min belöning efter en arbetsdag, eller ska den bli min stund ledighet innan en arbetskväll, ska jag ha scoones eller skorpor med tee till, eller godis, ska jag lyssna på hela 1 1/2 timmen, eller dela upp?
Så här blir jag, vissa saker får stort utrymme, blir en massa tankar, krångel, oro, pepp, rastlöshet, när de bara borde vara.
Så här blir jag, vissa saker får stort utrymme, blir en massa tankar, krångel, oro, pepp, rastlöshet, när de bara borde vara.
måndag 23 augusti 2010
ont och trött
Tog en bild av mig nu. Tänkte det skulle vara fint med en av mig från morgonen, när min dag började och med en från dagens slut. Men jag ändrade mig. Vill inte se, visa mig så trött, så trött, så trött, som jag är. Visar mig bara nyss uppstigen efter en rastlös natt med aningar om en trött dag.
Än en gång har jag ont i huvudet. Nacken bultar och ögonen vill bara blunda, men där under slutna lock rör de sig rastlös i små små ivriga rörelser. Jag ska lägga mig och sova nu. Jag ska sluta se in i den ljusa dataskärmen, jag ska skriva kort, bara några ord, jag ska sluta skriva nu.
Än en gång har jag ont i huvudet. Nacken bultar och ögonen vill bara blunda, men där under slutna lock rör de sig rastlös i små små ivriga rörelser. Jag ska lägga mig och sova nu. Jag ska sluta se in i den ljusa dataskärmen, jag ska skriva kort, bara några ord, jag ska sluta skriva nu.
söndag 22 augusti 2010
natten
I drömmen. En blå himmel över en soldränkt stad, husen är gulaktiga, terraccotta, gröna träd och berg. Allt är gammalt. Över himmlen far böljande svarta tygmassor, högst upp sitter en lika svart ryttare, han är liten i jämförelse över det mörka böljande tyg han rider på.
I en ljus sal, jag springer, klädd i ljustblå empirklänning, mitt hår är lockigt och mörkt, har två lika lockiga barn klädda i brunt, en flicka, en pojke, framför mig. Vi springer över salens trägolv mot en liten dörr. Vi skyndar oss och de böljande tygerna närmar sig över himlen, vi öppnar dörren och ner för en brant trappa. Så når långa tygremsor in genom fönstren, de letar sig ner genom dörren, vi, jag och barnen, vet att de och dess ryttar behöver sol för att existera så vi försöker ta oss så långt in, ner i mörkret som möjligt. Men vi har en tygremsa strax bakom oss. På nära håll ser vi att den inte är av tyg utan är som en stor svart snigel, en levande slemmig organism.
Den tar barn. Det vet vi också. Och jag är satt att vakta de här barnen. Vi har våra runda kinder, mjuka sluttande axlar, vi är som klivna ur en målning, jag, flickan och pojken.
Sen springer vi vidare på gatorna, stan är idyllisk, gamla hus, teaterar, en teater eller en träbio, vi springer in, vi söker skydd för snart ska onskan fara över himlen igen. Där inne är det mörkt, svart, lite rött glimmar till från en mask en gycklare bär, det finns stegar och draperier.
Jag vaknar, vaknar mycket denna natt. Alltid med oro, vill inte öppna ögonen för jag vet att drömmens ryttare vakar över mig, står med armarna hängade vid sina sidor, sitt korphuvud på sned,bredvid sängen.
I en ljus sal, jag springer, klädd i ljustblå empirklänning, mitt hår är lockigt och mörkt, har två lika lockiga barn klädda i brunt, en flicka, en pojke, framför mig. Vi springer över salens trägolv mot en liten dörr. Vi skyndar oss och de böljande tygerna närmar sig över himlen, vi öppnar dörren och ner för en brant trappa. Så når långa tygremsor in genom fönstren, de letar sig ner genom dörren, vi, jag och barnen, vet att de och dess ryttar behöver sol för att existera så vi försöker ta oss så långt in, ner i mörkret som möjligt. Men vi har en tygremsa strax bakom oss. På nära håll ser vi att den inte är av tyg utan är som en stor svart snigel, en levande slemmig organism.
Den tar barn. Det vet vi också. Och jag är satt att vakta de här barnen. Vi har våra runda kinder, mjuka sluttande axlar, vi är som klivna ur en målning, jag, flickan och pojken.
Sen springer vi vidare på gatorna, stan är idyllisk, gamla hus, teaterar, en teater eller en träbio, vi springer in, vi söker skydd för snart ska onskan fara över himlen igen. Där inne är det mörkt, svart, lite rött glimmar till från en mask en gycklare bär, det finns stegar och draperier.
Jag vaknar, vaknar mycket denna natt. Alltid med oro, vill inte öppna ögonen för jag vet att drömmens ryttare vakar över mig, står med armarna hängade vid sina sidor, sitt korphuvud på sned,bredvid sängen.
lördag 21 augusti 2010
spetsboleron no2
på bloggen är jag osminkad, inte alltid, men oftare än vad jag är när jag köper mjölk på Ica. En gång, det har så klart hänt fler, men en gång som jag minns, skulle jag springa ner och köpa frukost för morrondagen, hade redan hunnit tvätta av mig ansiktets färg. Jag försökte klä mig rätt, så att jag skulle slippa sminka mig, det tog tid. Jag klädde mig tillslut, drog på mig ett par loppisglasögon med styrka. Jag fick anstränga mig för att se, backa från kortmaskinen för att kunna slå koden. Allt besvär för att vara osminkad. Jag kan ju lägga ner mina nojor, eller så kan jag sminka mig och leva betydligt smidigare.
spetsboleron no1
fredag 20 augusti 2010
photoshoot
Igår när solen sken kall över oss sminkade jag för ett modereportage till en lokal tidning. Jag fick en spetsbolero för besväret. Vi var på universitetet, i ett sommartomt bibliotek. Vi var också utanför och luften var höst. Det vattnades nyutrullat gräs, det byggdes om.
Idag sken solen varm. Gick mot stan, fick boleron, hade spanat in den förr. Den gör mig lycklig nu, kanske inte om ett år, eller kanske även då.
Sen fikade jag hos en vän, vi drack te, åt croissanter och jag öste ur min oro, försökte låta sansad och förståndig. Hon lyssnade. Sen öste hon ur om plastikopererade, fillersförvandlade varelser. Det var trevligt. hade en tröja på mig som inte är min, den följde mig hem efter en kall utflykt vid havet i våras, den är fin, fick beröm för den, den borde jag lämna tillbaka.
Nu vill siameserna mig nått men jag förstår inte dem.
Idag sken solen varm. Gick mot stan, fick boleron, hade spanat in den förr. Den gör mig lycklig nu, kanske inte om ett år, eller kanske även då.
Sen fikade jag hos en vän, vi drack te, åt croissanter och jag öste ur min oro, försökte låta sansad och förståndig. Hon lyssnade. Sen öste hon ur om plastikopererade, fillersförvandlade varelser. Det var trevligt. hade en tröja på mig som inte är min, den följde mig hem efter en kall utflykt vid havet i våras, den är fin, fick beröm för den, den borde jag lämna tillbaka.
Nu vill siameserna mig nått men jag förstår inte dem.
grå
torsdag 19 augusti 2010
väskan
Den ligger i hallen framför dörren. Den ligger i vägen. Väskan från kirunaresan. Nu finns tre väskor utspridda på mina 28m2. Har inte ställt undan lilla resväskan från östersundresan i början av sommaren, inte heller ryggsäcken från dockstahelgen och nu ligger kirunapackningen i hallen framför dörren.
Den väskan är inte uppackad. Den är full än, men mest av smutstvätt. Så blev det, det dygn, det ett och ett halvt dygn jag var borta, inför den packade jag smutstvätt. Som paniklösningar till filmkostym ville regissören att jag skulle ta med tees ( det är t-shirts fick jag lära mig) och trasiga jeans. Jag skulle ta med en blank svart blus och mitt smink - två nessesärer. Inget användes utom sminket. Jag kom och reste i samma kläder.
Nu sitter katterna på väskan, de verkar trivas på den. Imorgon kanske jag packar upp. Kanske diskar jag också.
Den väskan är inte uppackad. Den är full än, men mest av smutstvätt. Så blev det, det dygn, det ett och ett halvt dygn jag var borta, inför den packade jag smutstvätt. Som paniklösningar till filmkostym ville regissören att jag skulle ta med tees ( det är t-shirts fick jag lära mig) och trasiga jeans. Jag skulle ta med en blank svart blus och mitt smink - två nessesärer. Inget användes utom sminket. Jag kom och reste i samma kläder.
Nu sitter katterna på väskan, de verkar trivas på den. Imorgon kanske jag packar upp. Kanske diskar jag också.
eyebryn
i filmen skulle jag inte ha några ögonbryn, eller de jag har skulle vara blonda och likaså håret. Men det gick inge vidare med blonderingen, jag fick lite ljusare, lite varmare mer färgad hårfärg.
Men tanken på blondare hår, blondare ögonbryn växer i mig. Min döskalle under huden skulle komma fram mer är jag rädd, med inga ögonbryn. Mina djupa ögonhålor bli djupare. Men tänk att åter få vara blond. Blond är som dimmridåer. Män ser blont sen ser de inget mer. Nu generaliserar jag, men en gång i mina highdays of blondering visslades det efter mig, ropades fräsch brud, visst jag var yngre och det kommer inte ske idag, men fräsch var jag inte, håret var som ett nystan av gummiaktigt fluff. En annan gång pratade jag med en av min brors vänner. Efter ett tag förstod jag att han inte visste vem jag var, han limmade järnet och trodde sig ha halva inne. Vi hade träffats ett år tidigare men då var jag naturlig till hårfärgen, nu var jag blonderad.
Nu vill jag bli någon annan, någon finare, någon magisk. Med ljusa ögonbryn, blonda kalla lockar och drypande läppglans, kanske det blir så, kanske blir det inte så, kanske blir det utväxt, mörk och påminnande, kanske blir det döskallen och utsuddad blekhet. Men drömmen är att bli en tilda swinton och pamela anderson förenad i en och samma blondin
Men tanken på blondare hår, blondare ögonbryn växer i mig. Min döskalle under huden skulle komma fram mer är jag rädd, med inga ögonbryn. Mina djupa ögonhålor bli djupare. Men tänk att åter få vara blond. Blond är som dimmridåer. Män ser blont sen ser de inget mer. Nu generaliserar jag, men en gång i mina highdays of blondering visslades det efter mig, ropades fräsch brud, visst jag var yngre och det kommer inte ske idag, men fräsch var jag inte, håret var som ett nystan av gummiaktigt fluff. En annan gång pratade jag med en av min brors vänner. Efter ett tag förstod jag att han inte visste vem jag var, han limmade järnet och trodde sig ha halva inne. Vi hade träffats ett år tidigare men då var jag naturlig till hårfärgen, nu var jag blonderad.
Nu vill jag bli någon annan, någon finare, någon magisk. Med ljusa ögonbryn, blonda kalla lockar och drypande läppglans, kanske det blir så, kanske blir det inte så, kanske blir det utväxt, mörk och påminnande, kanske blir det döskallen och utsuddad blekhet. Men drömmen är att bli en tilda swinton och pamela anderson förenad i en och samma blondin
onsdag 18 augusti 2010
förändring
Funderar på en ny näsa, kanske nya läppar. Blont hår? Eller mörk brunett? Helst vill jag bli någon annan, någon som inte är trött. För jag är trött. Nu hemskt trött. Och håret är som en proggtrolldrottnings. Nytt hår är billigast, ny färg. Ny näsa är dyrt. Nya läppar är kanske lika knepigt som nytt hår, några tusen så plutar de, för några tusen är håret klippt och förlängt, fått ny färg. Att bli någon annan, särkilt någon annan som inte är trött är det knepiga. Och om det skulle lyckas, skulle säkert tröttheten en dag komma smygande. En ny näsa består.
tisdag 17 augusti 2010
måltiderhålltider
Sköter mig inte. Inte idag iaf. Trötthet jag motar bort med chips och pepsi, tidigare med lakritstänger. Nu har chipsen gjort små sår i munnen och pepsin är avslagen. Min ömma mun kommer antagligen inte tugga något vettigt denna kväll. Frukost blev det, sen lunch, en kopp kaffe och flera koppar vatten, på arbetet dricker jag vatten ur koppar, så har det blivit.
Ska nog dricka te nu. Rensa efter chipsen salta vassa kanter, efter pepsin sötma. Laga mat för morgondagens lunch. Detta att ligga steget före, det är inte min grej. Men jag försöker. Och ska försöka äta riktigt mat hela morgondagen. Frukostlunchmiddag.
Ska nog dricka te nu. Rensa efter chipsen salta vassa kanter, efter pepsin sötma. Laga mat för morgondagens lunch. Detta att ligga steget före, det är inte min grej. Men jag försöker. Och ska försöka äta riktigt mat hela morgondagen. Frukostlunchmiddag.
måndag 16 augusti 2010
kiruna
Minns fler bilder som försvunnit. Minns korten jag tog av kirunas fjällbjörkar, de som står spröda i stan istället för de stora som växer här nere. Kortet av bussen också, av läderklädd pimphörnsoffa längst bak i bussen mellan järvägstation i vännes och umeå. Borta. Och så korten från träkyrkan, med allt mörkt, ödesmättat stort, så lungt med solen utanför och Ann sittande i en av bänkarna. Oskar som står. Kanske kommer jag minnas allt bättre nu, bevara minnet och inte låta det bli bara ett foto av något, eller glömmer jag?
naima & karen
Karen Blixen är en favoritförfattare. Karen har de vackraste texter, historier. Hon var mager och dramatisk med vinthund, och alldeles till sig över att möte Marilyn Monroe, de båda dog ungefär samtidigt också, medans Marilyn var ung när hon dog, dog Karen som gammal.
Naima är bara intressant, det där ansiktet, stora ansiktet med stora ögon, stora näsborrar i stor näsa, stor mun och säkert stora tänder. Hon var primadonna innan 30-talet, som störst och sthlms favorit på 1910-talet. Hon spelade som gammal i filmer, det är så jag minns henne, nerbäddad med volanger i Sommarnattens leende. Jag är ingen expert på Naima Wifstrand, men hon hamnade på min kyl, bilder av henne ur DN, för att hon är vacker.
Så läste jag på en blogg jag länkat mig vidare in på, att en inspelning av Naima som läser Karens Babettes gästabud fanns att köpa. Jag köpte, eller beställde, nu väntar jag. Har redan läst historien, har den i Ödets Lekar. Men jag vill ha den med Naimas röst. Min första ljudbok, heter det så?, blir det.
Naima är bara intressant, det där ansiktet, stora ansiktet med stora ögon, stora näsborrar i stor näsa, stor mun och säkert stora tänder. Hon var primadonna innan 30-talet, som störst och sthlms favorit på 1910-talet. Hon spelade som gammal i filmer, det är så jag minns henne, nerbäddad med volanger i Sommarnattens leende. Jag är ingen expert på Naima Wifstrand, men hon hamnade på min kyl, bilder av henne ur DN, för att hon är vacker.
Så läste jag på en blogg jag länkat mig vidare in på, att en inspelning av Naima som läser Karens Babettes gästabud fanns att köpa. Jag köpte, eller beställde, nu väntar jag. Har redan läst historien, har den i Ödets Lekar. Men jag vill ha den med Naimas röst. Min första ljudbok, heter det så?, blir det.
morgon
Bilder försvann. Mellan kameran och datorn försvann de. De foton jag tog i träkyrkan i Kiruna är borta, likt de jag tog nyss, med en vän ute i solen, drickandes te och rökande cigarrill efter ett försök till powerwalk i motionspåret. Vill inte att bilderna ska vara borta. Förstår inte hur det gick till. Och varför just de, varför alla från träkyrkan, inte de innan eller de efter, utan just krykan? De som togs nyss kan jag förstå, det känns rimligt att de man senast tog försvinner.
söndag 15 augusti 2010
tyst no2
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)