I torsdags kom nästan alla, först var Signe och jag på middag med mostrarna och deras män på en restaurang i stan. Efter middagen kom kusinerna Zeke och Mimmi. Det ringde på dörren, tror min bror Peje ringde på dörren, för det var busigt hårt, han hade hämtat dem på flyget, de alla tre stod i trappen när jag öppnade dörren. Vi var alla glada att ses. Peje och Zeke åkte sen hem till Peje, Mimmi skulle sova här hos mig.
Dagen efter gick Mimmi och jag upp tidigt. Vi valde våra kläder, vi bytte och ändrade och så var vi klara. Nu var vi klädda helt i svart, jag i den skjortklänning jag haft så många gånger i år, Mimmi i en lite söt sak och med en liten söt hatt. Vi gick till buss nr 5 som skulle gå kl 09:12. På Vasaplan klev mina systrar och min moster Åsa och Klasse på.
Bussen rusade fram, den skakade och skallrade och vi klev av på isiga gator. Vi hasade oss fram, klättrade i en snövall för att slippa plurra i en pöl täckt av tunn i is, vi hasade vidare. När vi kom till Kapellet möttes vi i dörren av brorsbarnen Alma och Tea. Det blev ett glatt kramkalas med alla släktingar, med kusinen Anton som tagit nattåget upp, hans syster Emilia hade fått flunsan och var kvar i Jakobsberg.
Vi tyckte alla att kapellet var vackert. Det var stramt. På kistan låg färgglada blommor som kändes som mormor. Vi försökte sjunga med i Psalmerna. Vi la rosa rosor på kistan. Min styvfars skor föll sönder och lämnade ett spår. Det gräts, saknaden kom över oss. Vi blev kvar en stund, kramade om varann.
I omgångar åkte vi till Druidgården där vi skulle äta. Vi åt, barnen lekte, de drog iväg oss, visade oss baren och figurer, vi spanade på alla grejer som fanns där, försökte förstå vad en druid är.
Vi åkte vidare, i omgångar även nu, i två bilar som åkte och lämnade och åkte och hämtade oss. Vi åkte hem till mamma, vi tog med oss maten. Åt av den igen på kvällen och det delades upp mellan oss för att tas med. Lotta och Matte flög hem. Vi andra dröjde kvar. Vi lekte kurragömma med Alma och Tea. Vi var glada, vi var uppsluppna och våra svarta kläder fanns som en påminnelse om varför vi sågs.
Efter kl 20 tog vi bussen till Östra station, där hoppade vi av för nu skulle vi vinka av Anton som tog nattåget tillbaka. Vi hängde en stund och väntade, tåget var något försenat, när tåget kom och Anton klivit på fick Mimmi en ung konduktör att blåsa extra i en visselpipa för Anton. Vi vinkade efter tåget som försvann bort.
På lördagen så träffades vi på NK och fikade. Åsa, Klasse, Signe, Agnes, Mimmi och jag. Vi fick ett långbord mitt i. När vi var klara åkte vi bussen till Peje och hans familj och Zeke. Vi beställde mat och la pussel och åkte hemåt så vi var hemma efter ett på natten. Vi ville ha platsen längst bak på bussen, det var ett gemensamt mål för oss alla, Agnes skrek glatt ut att VI FICK DEN!!!. En partystinn ung man svarade YES NI FICK DEN!!! Han pratade en stund med oss, berömde Klasses halsduk, Mimmi sa att det var hon som köpt den.
På söndagsförmiddan så skyndade Mimmi och jag till kyrkan, snön föll blöt och tung och såg ut som något konstgjort i en gammal Hollywoodfilm. Vi mötte upp de andra som var kvar. Vi satt längst bak. Mässan hade glada psalmer som Pärleporten och O hur saligt att få vandra. Mässan hölls på finska och svenska och en massa präster var där, det firades att finska kyrkan i Umeå fyller 40 år. Mormors namn lästes upp. Anna Hillevi Bringlöv. Det var en stund jag hade velat stanna i, återkomma till. Som att hon fanns med igen, att avskedet fick fortsätta. När mässan var slut tände vi alla varsitt ljus för henne.
Klasse och Åsa tog tåget hem till sthlm. Mimmi och jag tog hennes packning med hem till mamma. Snön fortsatte falla överdrivet, den smälte och rann längs min sida in under jackan när vi satt på bussen. Vi åt varma mackor till middag innan Mimmi fick skjuts till sitt flyg och vi sa hejdå.
När jag gick hemåt såg min vän Karin mig genom sitt fönster, hon kom ut och vi gick ihop en bit och pratade.
Hemma igen var jag glad, det var fint att få vara hela storfamiljen igen, så som vi var ibland förr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar