Äldreomsorgslyftet upphör till årsskiftet 23/24. Det är inte det sämsta av allt vår nya regering åstadkommit, t.ex deras planer på att upphäva permanenta uppehållstillstånd är många grader vidrigare. Men att äldreomsorgslyftet upphör är det som direkt påverkar mig, iaf om en vecka. Det betyder att jag och Jonna ska läsa 100% till USKA nu och samtidigt arbeta 50% med en heltidslön.
Var det inte jobbigt nog med 50% plugg och 50% arbete och en heltdislön. Jag tyckte det. Nu har jag vaknat med ont i magen två mornar i rad trots att det är en hel vecka kvar till kursstarter. Det är inget tvång att läsa 100%. Men med de löner vi har, den bostadsmarknaden som råder, den regeringen som älskar rika som vi har, måste jag få upp lönen.
Det är en chans. En möjlighet.
Jag ser det som ett straff. Det känns lättare då. Ett tidsbegränsat straff på ett år. Straff för min lathet. För min planlöshet. För min obegåvning. För att jag är en drömmare och not a doer. Dags att göra mödan för framtida löner. Dags att göra bot.
Sen blir jag bitter. Tänker: fanns det ens en möjlighet för mig? Var jag inte första transpersonen i en huvudroll i en svensk film, iofs i en kortfilm, och det först när jag var 34 år. Manus hade jag skrivit. Vilka hade jag fått se innan dess? Björn Kjellman som Candy Darling? Felicity Huffman? Åh, jag hade ju sett Antonia San Juan <3 som prostituerad i Allt om min mamma. Aleksa Lundberg fanns. Hon kämpade. Gick de vägar ingen gått. Hon gick scenskolan och var på scen i sthlm så då, 2012, hade jag aldrig sett henne spela en roll. Hon blev känd för sin aktivism. För att tv-program älskade på den tiden att ha transpersoner som gäster som ska berätta om sina liv. Jag fick frågan om att sitta i tv-soffor och berätta om mitt liv. Först med Ta av mig sa jag ja. Då hade jag redan blivit tillfrågad flera gånger. Mitt liv, mitt öde, skulle lära andra, mitt privata, min smärta, min sorg, skulle vara för andra, så sa de men med andra ord. Som att det skulle vara min plikt att undervisa, sprida ljuset över trans. 7-12 min i en soffa i tv. Sen över till matlagning eller nåt. I den karriären var vi önskvärda, där hade vi en väg, som berättande, föreläsande levnadsöden. Jag sa nej under de 15 år som var innan Ta av mig. Sen sa jag ja. Men höll på att backa ur, blev knepig och jobbig, vägrade svara på frågor m.m. kvällarna innan inspelningarna, det ringdes än hit än dit från producenter och researchers.
Nä, nu låter jag som ett offer. Men det var jag inte, jag fick ju vara i tv, de valde ett klipp där mitt bröst syntes och det var programmet jag var med i för att mormor alltid såg det så det kändes som att det backfired och hon sa inte ett ord om att hon sett. Och nu är jag glömd. Programmen glömda. Tio nio år har gått.
Äh, så lökig jag är. Jag är bara unken och slickar upp sår. Och ängsligt dramatisk inför att plugga 100% och jobba 50% och vilja göra film.
Bra dagar, typ de då jag får göra film, kan det kännas otroligt att just jag ändå fått vara med där jag fått vara med, teaterperformance i Sthlm och Visby, filmerna och festivalerna, blivit intervjuad i tv-soffor av Pekka Heino, Peter Jidhe och Tilde de Paula, fått bröstet visat i Go´kväll.
Nu ska jag se en film med Keira Knightly, finns det något så uddlöst som filmer med Keira Knightly.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar