I ett radioprogram, en panel har läst saker, sett något, som de reflekterar över. En har läst att om du känner dig yngre så är din kropp yngre. Mer hjärna och sånt. Bättre hälsa. Att inte känna sig som sin ålder är bra.
Jag känner mig ung. Inte ung som i kraftfull och stark. Inte ung som i en ljusnande framtid är vår. Jag känner mig snarare infantil. Infantil när jag sitter med mina studieböcker med bilder och korta kapitel och tycker att det är kämpigt. Infantil när jag spontanköper dyra vackra saker. Infantil när jag var på sjukhuset och de skulle in med en kamera i min blåsa och jag började gråta och sköterskan höll min hand och fick mig att tänka på andningen.
Att sköterskan hade ett sånt tålamod.
Nån annan i det programmet talade om hjärnan hos genier, hos de kreativa. Att de kan se saker i tanken, de kan se och förstå. Det kan såklart inte jag. När jag gör mina filmer måste jag se, se, se och se. Sen tänker jag på allt jag sett och så tänker jag om och behöver se, se, se och se igen. Det är därför jag gör film så sakta. Det är därför jag tar om scener med veckors mellanrum. Iaf nu sist. Förra sommaren. The Lonely Cougar and The Heartbroken Stud. Sen klipper jag i evigheter.
Appropå den filmen, så verkar den ha chans på premiär om några veckor bara. Som en solglimt i det slaskgrå ringde Linus och berättade. Fast jag älskar ju slasktgrått, så det var en dålig liknelse . . metafor? Som något oväntat i det monotona.
Annars vill jag ha pengar och köpa lägenhet på Västra Ersboda, en med 17kvm balkong och kök utan fönster. Konstigt nog är det köket som lockar mest. Ett sånt fult kök, original i beigegrått (ordet greige är för modernt för den nyans dessa skåpluckor har) från 1981, som väckte ett oväntat habegär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar