Om en pläd.

En pläd jag köpt levererades snabbt. En för mig dyr pläd. En pläd som vi som arbetar inom äldreomsorgen inte ska lägga våra pengar på. Köpet kändes självklart härligt, uppiggande och gastkramande på samma gång. 

Idag kom den, skulle hämtas på Ålidhems centrum. Jag gick dit. Solen sken.  Ljuset var vitt och gult. Himlen alldeles blå. Inga solglasögon behövdes trots gasset, för solen är ännu inte så högt på himlen att den kan blända, träd och hus finnas alltid i vägen i stan. I februari kanske det blir dags.

Jag visade appen och han bakom kassan läste av den. Han gick och hämta paketet. Paketet var prickigt och med stora bokstäver stod namnet på märket. Jag drabbades av skam, så skyltat och vräkigt. Jag slet det åt mig, såg ner, såg inte på mannen i kassan, jag ville bara därifrån utan att bli sedd. Med sänkt blick skyndade jag mig ut, höll leveransen i famnen, hårt, omslutet så ingen text skulle synas. Kände mig så dum, i detta område lyxa med en sån pläd. Från det märket. Ingen här tjänar pengar. Varför var den inte inslagen anonymt? Varför så här? Prickar och stora bokstäver. Kände mig som en sellout. Såklart kan inte en som går på en hype och köper en vara av ett märke som syns överallt vara en sellout, det var bara det att jag tyckte det syntes att jag var lurad. Paketet i den miljön visade att jag var lurad, att jag varit för mycket på sociala medier, ville ha det jag sett mycket av, gått på något och ville vara någon jag inte har råd att vara. 

Jag måste få sova lite, jag känner tröttheten bakom ögonen. Känslorna drabbar mig oresonligt och små saker blir stora. Jag borde även diska. 

När jag läser.

Läser Händelser vid vatten. Sträckläser. Bingeläser. Det känns sundare att slukas av en bok än av en serie. Det är sunt förnuft att läsa är bättre än att se serier. Men sunt förnuft är bedrägligt, sunt förnuft kan vara helt bäng.

Jag läser långsamt, att läsa en bok är ett commitment under lång tid. Få böcker blir lästa. Få böcker kommer bli lästa. Några sidor innan jag somnar. Inte när jag jobbat natt, inte när jag ska sova på morgonen, allt jag läser då är glömt när jag vaknar. Min stissiga kropp och ryckiga blick får se nåt på datorn, nåt klipp eller program eller nåt. Då slocknar jag fort. Då tar sömnen snabbt över, svart, tung, muntorr och svettig. 

Men nu slukas jag alltså av Händelser vid vatten. Läser när jag lägger mig, ca kl 00:00. Läser till kl 02. Ofta till kl 02:15. Sen vaknar jag nervös mellan 05:30 och 07:30. Varje morgon nu fyra mornar i rad. Vaknar trött. Känner tröttheten bakom ögonen. Men kroppen är stressad, kaninhjärtat pinnar på, magen molar, tänker på plugget, på hur jag ska hinna och vet att om jag inte får sova några timmar till så kommer jag inte kunna fokusera. Så jag läser åter  i Händelser vid vatten. Jag läser i två-tre timmar och sen tar sömnen äntligen mig och när larmet går kl 12 snoozar jag hjälplöst. In och ut ur drömmar. Så snabbt en dröm tar över, de nio minutrarna blir till evigheter, ibland tänker jag i drömmen att nu borde väl larmet gå igen, nu borde jag ryckas upp och jag vaknar och ser att det är fyra minuter kvar av snoozen. Så håller det på till kl 13. Sen ligger jag vaken kvar, tänker att krukväxterna behöver ljus och jag borde ta bort mörkläggningen. Men jag ligger kvar. När jag så stiger upp, då vet jag att magsyran kommer kittla halsen till kväljningar, så står jag där hulkande, sväljer magsyran ner igen, skyndar att få vatten i mig, sen kokar jag te, värmer bröd, tar min medicin, ger katterna mat.

Idag, i morse, somnade jag inte om. Jag vaknade kl 07:30, jag hade släckt kl 02:30.  Ikväll ska jag lämna in uppgift nr 2 på den andra av de två kurser jag läser. 

Infantil.

 I ett radioprogram, en panel har läst saker, sett något, som de reflekterar över. En har läst att om du känner dig yngre så är din kropp yngre. Mer hjärna och sånt. Bättre hälsa. Att inte känna sig som sin ålder är bra.

Jag känner mig ung. Inte ung som i kraftfull och stark. Inte ung som i en ljusnande framtid är vår. Jag känner mig snarare infantil. Infantil när jag sitter med mina studieböcker med bilder och korta kapitel och tycker att det är kämpigt. Infantil när jag spontanköper dyra vackra saker. Infantil när jag var på sjukhuset och de skulle in med en kamera i min blåsa och jag började gråta och sköterskan höll min hand och fick mig att tänka på andningen. 

Att sköterskan hade ett sånt tålamod. 

Nån annan i det programmet talade om hjärnan hos genier, hos de kreativa. Att de kan se saker i tanken, de kan se och förstå. Det kan såklart inte jag. När jag gör mina filmer måste jag se, se, se och se. Sen tänker jag på allt jag sett och så tänker jag om och behöver se, se, se och se igen. Det är därför jag gör film så sakta. Det är därför jag tar om scener med veckors mellanrum. Iaf nu sist. Förra sommaren. The Lonely Cougar and The Heartbroken Stud. Sen klipper jag i evigheter.

Appropå den filmen, så verkar den ha chans på premiär om några veckor bara. Som en solglimt i det slaskgrå ringde Linus och berättade. Fast jag älskar ju slasktgrått, så det var en dålig liknelse . .  metafor? Som något oväntat i det monotona. 

Annars vill jag ha pengar och köpa lägenhet på Västra Ersboda, en med 17kvm balkong och kök utan fönster. Konstigt nog är det köket som lockar mest. Ett sånt fult kök, original i beigegrått (ordet greige är för modernt för den nyans dessa skåpluckor har) från 1981, som väckte ett oväntat habegär. 

Fågelkvitter.

 Kl 06 gick jag ut med soporna. Tre säckar. Två fulla, en halvfull. Himlen var svart. Isen blöt och grå och grusig. Snöhögar som hårmousse som säckat ihop. Det kändes milt, svalt. Kanske för att jag var varm av nattens stress. Fåglar kvittrade. På vintern kvittrar fåglar. På soliga dagar sa Jonna och jag tänkte inte på det när jag en mulen dag gick till Maxi, jag lyssnade inte och när jag gick hem hade solen tittat fram och fåglar sjöng och kråkor kraxade, då hade jag börjat lyssna. Men denna morgon kl 06, i en svart morgon då gryningen känns avlägsen kvittrade småfåglarna. 

Aningar av vår.

 Det snöar i mängder, det regnar sen lite lätt. Minusgrader och plusgrader. Mest moln, nån dag med sol. Snön ser blank och hård ut, som maräng som böljar fram, men idag trotsar den sin yta och var tung och blöt.

Himlen ljusnar lite när jag går hem på mornarna. Det är beckmörkt när jag vaknar sent på eftermiddagen. Natten är ännu svart. Vi är mitt i vintern, mitt i mörkaste vintern.

Imorse när jag gick hem, omgiven av de upplogade snöbergen som låg där som vispad grädde, blåste det milt. Det var någon plusgrad och luften sa vår, en vår som är på väg, som en fin dag i slutet av mars, då ljuset kommit, då dagar kan vara brännande solglass mot en lävägg, då kvällen inte blir mörk längre, utan är en färgsprakande skymning. Men morgonen var mörk. Gatlysen tända, bussar som bländade. En turkos himmel vid horisonten framför mig, en turkos som blev allt mer rosa. En nattblå himmel bakom mig. Ljuset var midvinterns, vinden var vårens. 

En vecka i januari.

 Veckan var rolig, det var kurs i självförsvar men med ett annat ord, ett annat sätt, ett sätt som inte skadar den som angriper. Det var om att ta sig ur våldsamma situationer på arbetet, lirka sig ur hårda grepp, om att se situationen innan den sker, att ständigt jobba med att parera och hindra oron, rädslan och ilskan hos de vi är anställda att ta hand om innan den bryter fram. Om att lära sig reflektera, se vad som kan ha gått snett.

Vi var 8 st från 4 olika boenden. Det var tre lärare, alla USKOR i grunden, men som nu tagit sig vidare. Vi fick smörgås på förmiddagen och vi fick kaka på eftermiddagen. Jag fick gå kursen med Jonna. Tisdag till Torsdag. På fredagen kom Jonna till mig och vi körde igång med vårterminen på USKA-utbildningen. Jag fortsatte plugga efter att hon gått. Jag satt hela kvällen. Fick klar min första inlämningsuppgift. 

Att sitta en fredagskväll och plugga kändes varken tråkigt eller roligt. Det kändes nödvändigt och nyttigt. Som att äta havre. 

Igår fick jag sovmorgon, inget att göra förrän min vändejt med Tamara på Västerbottens museum kl 14. Vi såg utställningarna. Vi fikade. Det skymde utanför. Himlen blev rosa över träden. Snön var sprakande fluffig i kylan. Det blev blåare och blåare utanför, gulare och gulare inne. När Museet stängde var fönstret en spegel mot svart mörker men när vi klev ut var det ännu blått, en djup mörk blå som nästan var lila. Hennes buss kom och vi sa att vi måste ses snart igen.

Jag handlade mat på Coop på Ålidhem. Det var fullt av liv runt Ålidhem, universitetets termin har startat och studenter samlas åter, såg två utklädda, en till Yoda och en till  Luke, stå frusna och vilsna och få vägbeskrivning i telefon. Såg andra som stod i klunga och skrek GUUUUUNDE GUUUUNDE SWAAAAAAAN åt de som skyndade runt på längskidor mellan husen. Såg några med kundvagnar och bylsiga kläder hälla upp sprit i små glas placerade i snön. Mellan husen ekade tjoandet. Jag bar mina kassar med fryst kyckling och grönsaker. Mötte Jeanette utanför hennes hus och hon bjöd mig till sin 40-års fest i helgen. 

Hemma igen lagade jag mat i timmar. Passivt lagade jag mat. Kycklingen kördes in i ugnen. Sen satt jag på huk framför glaset och såg kycklingen bli mat. Sakta sakta puttrandes, kokandes i sin egna framtinade saft och juicen från apelsinerna jag skivat och slängt på. 20:30 ansåg jag det hela vara klart, då hade min hunger blivit till törst jag förbannade att jag inte köpt litervis med cola zero när jag handlat. 

Min films öde.

 I torsdags ska ett möte ha varit som är avgörande för en av mina filmers framtid. Nu är det fredag kväll och vi har inte hört något. Goda nyheter kommer snabbt, dåliga tar tid på sig. Redan i torsdags eftermiddag minskade mitt hopp. Idag är det nästan slut, så klart vrider och vänder ett litet larvliknande hopp i mig, det är inte dött förrän vi har det svart på vitt att filmen får hitta andra vägar.

Tänkte i onsdags att veckan är för bra, för rolig, för lekfull och spännande för att en god nyhet ska komma om filmen, att denna vecka fick jag för att kunna ta en motgång, att det finns någon vänlig kraft som verkar just för mig i denna stund, så jag ska orka ta ett nej. 

Mormors begravning

 I torsdags kom nästan alla, först var Signe och jag på middag med mostrarna och deras män på en restaurang i stan. Efter middagen kom kusinerna Zeke och Mimmi. Det ringde på dörren, tror min bror Peje ringde på dörren, för det var busigt hårt, han hade hämtat dem på flyget, de alla tre stod i trappen när jag öppnade dörren. Vi var alla glada att ses. Peje och Zeke åkte sen hem till Peje, Mimmi skulle sova här hos mig.

Dagen efter gick Mimmi och jag upp tidigt. Vi valde våra kläder, vi bytte och ändrade och så var vi klara. Nu var vi klädda helt  i svart, jag i den skjortklänning jag haft så många gånger i år, Mimmi i en lite söt sak och med en liten söt hatt. Vi gick till buss nr 5 som skulle gå kl 09:12. På Vasaplan klev mina systrar och min moster Åsa och Klasse på. 

Bussen rusade fram, den skakade och skallrade och vi klev av på isiga gator. Vi hasade oss fram, klättrade i en snövall för att slippa plurra i en pöl täckt av tunn i is, vi hasade vidare. När vi kom till Kapellet möttes vi i dörren av brorsbarnen Alma och Tea. Det blev ett glatt kramkalas med alla släktingar, med kusinen Anton som tagit nattåget upp, hans syster Emilia hade fått flunsan och var kvar i Jakobsberg.

Vi tyckte alla att kapellet var vackert. Det var stramt. På kistan låg färgglada blommor som kändes som mormor. Vi försökte sjunga med i Psalmerna. Vi la rosa rosor på kistan. Min styvfars skor föll sönder och lämnade ett spår. Det gräts, saknaden kom över oss. Vi blev kvar en stund, kramade om varann. 

I omgångar åkte vi till Druidgården där vi skulle äta. Vi åt, barnen lekte, de drog iväg oss, visade oss baren och figurer, vi spanade på alla grejer som fanns där, försökte förstå vad en druid är.  

Vi åkte vidare, i omgångar även nu, i två bilar som åkte och lämnade och åkte och hämtade oss. Vi åkte hem till mamma, vi tog med oss maten. Åt av den igen på kvällen och det delades upp mellan oss för att tas med. Lotta och Matte flög hem. Vi andra dröjde kvar. Vi lekte kurragömma med Alma och Tea. Vi var glada, vi var uppsluppna och våra svarta kläder fanns som en påminnelse om varför vi sågs. 

Efter kl 20 tog vi bussen till Östra station, där hoppade vi av för nu skulle vi vinka av Anton som tog nattåget tillbaka. Vi hängde en stund och väntade, tåget var något försenat, när tåget kom och Anton klivit på fick Mimmi en ung konduktör att blåsa extra i en visselpipa för Anton. Vi vinkade efter tåget som försvann bort.

På lördagen så träffades vi på NK och fikade. Åsa, Klasse, Signe, Agnes, Mimmi och jag. Vi fick ett långbord mitt i. När vi var klara åkte vi bussen till Peje och hans familj och Zeke. Vi beställde mat och la pussel och åkte hemåt så vi var hemma efter ett på natten. Vi ville ha platsen längst bak på bussen, det var ett gemensamt mål för oss alla, Agnes skrek glatt ut att VI FICK DEN!!!. En partystinn ung man svarade YES NI FICK DEN!!! Han pratade en stund med oss, berömde Klasses halsduk, Mimmi sa att det var hon som köpt den. 

På söndagsförmiddan så skyndade Mimmi och jag till kyrkan, snön föll blöt och tung och såg ut som något konstgjort i en gammal Hollywoodfilm. Vi mötte upp de andra som var kvar. Vi satt längst bak. Mässan hade glada psalmer som Pärleporten och O hur saligt att få vandra. Mässan hölls på finska och svenska och en massa präster var där, det firades att finska kyrkan i Umeå fyller 40 år. Mormors namn lästes upp. Anna Hillevi Bringlöv.  Det var en stund jag hade velat stanna i, återkomma till. Som att hon fanns med igen, att avskedet fick fortsätta. När mässan var slut tände vi alla varsitt ljus för henne. 

Klasse och Åsa tog tåget hem till sthlm. Mimmi och jag tog hennes packning med hem till mamma. Snön fortsatte falla överdrivet, den smälte och rann längs min sida in under jackan när vi satt på bussen. Vi åt varma mackor till middag innan Mimmi fick skjuts till sitt flyg och vi sa hejdå. 

När jag gick hemåt såg min vän Karin mig genom sitt fönster, hon kom ut och vi gick ihop en bit och pratade. 

Hemma igen var jag glad, det var fint att få vara hela storfamiljen igen, så som vi var ibland förr. 

Ogifta par.

Köpte Ogifta par, en film som skiljer sig, för att jag började tänka på den i och med att mormor dog. Att hon och jag och kanske morfar, minns inte om han var med, rent logiskt så skulle han inte vara med, det känns inte som nåt sånt han gjorde, men nu har mitt minne satt dit honom, bredvid oss i biosalongen, var och såg den på bio då när den kom 97/98 nån gång. Att mormor skrattat så hon grät åt en scen med Suzanne Reuter med bettskena och Johan Ulveson med nån grej i näsan, när de ska sova, och de pratar allvar. Så nu såg jag om den. Scenen kom och jag grät lite, kändes som jag öppnat en port till Sandrews vid Vasaplan och ett biomörker för 25 år sen. Jag såg henne tydligare bredvid mig, hur hon skrattade och tårarna och hur generad hon var över skrattet som tagit över henne, hur hon torkade skrattårarna från kinden. Och morfar otydlig en bit ifrån. Eller var det kanske mormors vän Viola, eller Svea? 

Äldreomsorgslyftet.

 Äldreomsorgslyftet upphör till årsskiftet 23/24. Det är inte det sämsta av allt vår nya regering åstadkommit, t.ex deras planer på att upphäva permanenta uppehållstillstånd är många grader vidrigare. Men att äldreomsorgslyftet upphör är det som direkt påverkar mig, iaf om en vecka. Det betyder att jag och Jonna ska läsa 100% till USKA nu och samtidigt arbeta 50% med en heltidslön.

Var det inte jobbigt nog med 50% plugg och 50% arbete och en heltdislön. Jag tyckte det. Nu har jag vaknat med ont i magen två mornar i rad trots att det är en hel vecka kvar till kursstarter. Det är inget tvång att läsa 100%. Men med de löner vi har, den bostadsmarknaden som råder, den regeringen som älskar rika som vi har, måste jag få upp lönen. 

Det är en chans. En möjlighet.

Jag ser det som ett straff. Det känns lättare då. Ett tidsbegränsat straff på ett år. Straff för min lathet. För min planlöshet. För min obegåvning. För att jag är en drömmare och not a doer.  Dags att göra mödan för framtida löner. Dags att göra bot.

Sen blir jag bitter. Tänker: fanns det ens en möjlighet för mig? Var jag inte första transpersonen i en huvudroll i en svensk film, iofs i en kortfilm, och det först när jag var 34 år. Manus hade jag skrivit. Vilka hade jag fått se innan dess? Björn Kjellman som Candy Darling? Felicity Huffman? Åh, jag hade ju sett Antonia San Juan  <3 som prostituerad i Allt om min mamma. Aleksa Lundberg fanns. Hon kämpade. Gick de vägar ingen gått. Hon gick scenskolan och var på scen i sthlm så då, 2012, hade jag aldrig sett henne spela en roll. Hon blev känd för sin aktivism. För att tv-program älskade på den tiden att ha transpersoner som gäster som ska berätta om sina liv. Jag fick frågan om att sitta i tv-soffor och berätta om mitt liv. Först med Ta av mig sa jag ja. Då hade jag redan blivit tillfrågad flera gånger. Mitt liv, mitt öde, skulle lära andra, mitt privata, min smärta, min sorg, skulle vara för andra, så sa de men med andra ord. Som att det skulle vara min plikt att undervisa, sprida ljuset över trans. 7-12 min i en soffa i tv. Sen över till matlagning eller nåt. I den karriären var vi önskvärda, där hade vi en väg, som berättande, föreläsande levnadsöden. Jag sa nej under de 15 år som var innan Ta av mig. Sen sa jag ja. Men höll på att backa ur, blev knepig och jobbig, vägrade svara på frågor m.m. kvällarna  innan inspelningarna, det ringdes än hit än dit från producenter och researchers.

Nä, nu låter jag som ett offer. Men det var jag inte, jag fick ju vara i tv, de valde ett klipp där mitt bröst syntes och det var programmet jag var med i för att mormor alltid såg det så det kändes som att det backfired och hon sa inte ett ord om att hon sett. Och nu är jag glömd. Programmen glömda. Tio nio år har gått. 

Äh, så lökig jag är. Jag är bara unken och slickar upp sår. Och ängsligt dramatisk inför att plugga 100% och jobba 50% och vilja göra film. 

Bra dagar, typ de då jag får göra film, kan det kännas otroligt att just jag ändå fått vara med där jag fått vara med, teaterperformance i Sthlm och Visby, filmerna och festivalerna, blivit intervjuad i tv-soffor av Pekka Heino, Peter Jidhe och Tilde de Paula, fått bröstet visat i Go´kväll.

Nu ska jag se en film med Keira Knightly, finns det något så uddlöst som filmer med Keira Knightly. 

I det pågående snöfallet.

 Mina läppar har blivit så torra att de smakar järn. Det händer på kvällarna, när jag inte bättrat på färgen på ett tag, då blir de till skrovligt järnsmakande fnas. 

Det har snöat sen igår morse, natten mot igår? Minns inte. Vi blir inbäddade. Gick en promenad till strömpilen och sen mamma igår, fick glögg och den torra frukt och nötkakan som hör julen till, gick till Ålidhem centrum idag. Hostade när de stora snöflingorna letade sig in i mitt svalg. Slirade med termostövlarna i den nyfallna snön. På sina ställen var det plogat, där var snön hårt packad och blank. Det ska snöa i flera dar till, för att i slutet av veckan bli till regn. 

Hade tvättid idag. Vinkade genom tvättstugefönstren åt en grannes mamma som är en gammal vän.

Min hud har blivit knottrig och kliar efter alla blodapelsiner jag trycker i mig. Är allergisk, detta är ett årligt återkommande problem, men jag vill inte sluta äta blodapelsin under dess korta säsong.

I veckan ska jag laga löksoppa.

Bilder av mig, rödmosig och blodfylld efter att ha pulsat genom snön och sen gnuggat ögonen. 

Dagsljus.

 Jag somnade, flera gånger. Dröm och verklighet flöt ihop i korta stunder. Sen väcktes jag. Igen och igen. Av katterna. De var rastlösa och lekfulla och jag förbannade dem högt och nu är jag klarvaken och de sover så lugnt. 

Har inte varit ute i dagsljus på evigheter. Igår, eller förrgår har det nu blivit, då Signe och jag gick på en tidig bio, kl 15:30, då hade det redan blivit mörkt när jag gick mot stan ca kl 14:45. Idag, det som redan blivit igår, sov jag i tio timmar, till kl 13. Det skymde medan jag åt frukost. Dagarna innan sov jag för att jag arbetade om nätterna. Och andra dagar har det knappt blivit ljust alls, bara moln och dis. 

Nu sitter jag trött i mitt kök. Rastlös och trött under en tänd lampa som hänger över köksbordet. Lampor som hänger tända över köksbord har något. Jag vill läsa läxan eller lägga pussel och inte vara vuxen. Eller att nån som sitter där inte är vuxen och läser läxan och lägger pussel. Jag vill bjuda på te och rostbröd med marmelad när någon anlänt sent en mörk kväll efter en resa.  

Ska tillbaka till sängen nu. Lyssna vidare på En Vintersaga inspelad 1938 med Harriet Bosse, Anders de Wahl, Hjördis Pettersson och Signe Hasso. Brukar somna så fort till dramaklassikerna på SR. Men denna gång är det bara rörig. Vill som ändå höra Hassos och Bosses röster innan jag slocknar, för de har jag inte hört än. Anders bryr jag mig inte om, Hjördis har gastat argt och bestämt. 

Trettondagen.

 Gick på bio själv ikväll. Kl 17 började filmen. Kl 19 var den slut. Valde plats längst bak upp i hörnet. Plats nr 100. Sa till Yuliya som stod i kassan att den platsen känns trygg. En får liksom överblick över hela salongen och entrén. Folk satt i par. Det var bara jag och en till som satt själva.

Jag sneglade ibland mot han som också satt själv. Jag tänkte att vi borde ha en connection av något slag. Vi en och en bland alla dessa två och två. Han satt några rader framför mig, hann aldrig se hans ansikte, när han gick ut hade han dragit upp den blanka svarta jackans kapuschong och jag kunde inte se hans profil.

När filmen var slut gick jag mot Coop city. Skulle köpa blodapelsin, stjälkselleri, earl grey och yoghurt. När jag gick utanför Coop city, vilken har stora fönster ut mot gatan, såg jag in. Där inne såg det ut att vara helt öde. Rad efter rad av hyllor som blottade en tomhet i mellanrummen. Ett tag tänkte jag att det var stängt, men en elektronisk skylt i ett av fönstren visade att de har öppet 08-20 alla dar. När jag kom in på Coop var det fullt av liv. Egentligen var det tre-fyra unga män som gav affären liv. De fyllde lokalen. De verkade glada. De luktade parfym eller rakvatten. Det fanns även par, gråa små par, som handlade tillsammans. Hon i kassan var ung och lyste, det hetta om mina öron när jag mötte hennes blick efter att ha betalat. Jag packade mina varor i en medhavd tygkasse och gick hem. 

typ nyårslöften.

 Inför 2023 ska jag nog åter ta till den plan jag haft för andra år, de innan pandemin och nattjobb, att bli mer fåfäng. Saknar en stil. Stora tröjor, stora jeans. Förr hade jag klänning och kjol och på vintern trippla strumpbyxor och tjocka sockar i snygga stövlar och stora sjalar i flera lager över kappan. Kanske inte så snyggt, men ändå så mycket roligare än de termostövlar och den förståndiga vinterjackan jag har nu. 

Ska även åka mer lokaltrafik. Så som jag uppskattat att sitta på en buss de senaste veckorna. 

Måste styra upp mitt sociala liv. 

Urinprovet.

Efter en halv kanna te och två små smörgåsar tog jag en dusch. Satte upp håret och lät bli att skölja igenom det. När jag klivit ut från duschen, torkat mig, så släppte jag ut håret. Lukten av hårbotten sänkte sig över mig, dränkte doften av tvål och rentvättad. Klädde mig. Gick hemifrån när jag blivit kissnödig. Gick ner för backen, genom parken, förbi psyk och akuten. Gick in på NUS genom västra entren, gick till receptionen, betalade 200kr. Frågade i Informationen vart jag skulle då kvinnan i receptionen inte var pratglad alls, hon utstrålade stängd och kvinnan i Informationen utstrålade öppen. Hon sken upp och berättade vart jag skulle. Det hostades och skakades bland de i väntrummet. Jag var yngst med råge trots att jag är 40+. Jag fann var munskydden var. Kvinnan från informationen kom med en rullstol för att hämta en kvinna som lämnat sitt/sina prov. Kvinnan från Informationen lät så glad och kvinnan som väntat på henne lät lika glad. De försvann. Det blev min tur och USKAn som hjälpte mig såg ut att le bakom munskyddet och sa med pondus att jag skulle få en lapp så jag slapp betala för urinprovet. Hon väntade utanför provtagningstoaletten där jag sprinklat ner min hand med kiss när jag försökt hitta av burken i blindo nere i toan. Jag försökte se efter, men såg då hur oberäknelig min stråle var, hur många den blev, hur det rann än hit och än dit. Tvättade händerna och torkade upp droppar från golvet, droppar som droppat ner från min kissköljda hand. USKAn gav mig lappen och jag gick åter till recepetionen. Fick tillbaka mina pengar av en annan kvinna, en som log. Gick hem. Var mycket hungrig. 

Under en promenad med Mysan.

 Dagen före nyårsafton gick vi en liten runda med stappliga steg rädda för att halka. Det hade inte blivit ljust, det skulle inte bli ljust. Molnen lågt tjocka och lågt. Gråblå isiga plusgrader. Vi gick förbi Ålidhems centrum där jag hämtade ut de julstjärnor jag köpt på annandagen. Fick panik över att jag inte lyckats köpa dem till den jul som varit, tänkte överlista mig själv och styra upp det redan nu, så inte samma sak skulle upprepas även nästa jul. När de var uthämtade gick vi hem till mig och drack té, åt marmeladkulor och den choklad från Anton Berg som Linda haft med sig. 

Mellandagarna.

 Var med mina systrar. Vi fikade på stan, handlade så vi kunde laga burgare, såg en film ihop hemma hos Signe. Jag skrattade så jag grät medan vi åt. Linda kom på besök, hon sov över, första kvällen åt vi pizza jag lagat, vi pratade och pratade. Andra dagen, innan hon åkte hem, hann vi till Lidl och förbi universitetet för Linda ville minnas hur det var när hon pluggade där och vi åt indiskt på stan och sen till Bildmuseet och efter det Västerbottens museum för en fika och en snabb runda genom Stig Lindbergs utställningen och en ny om yrken som använder kroppen, som mitt jobb, fanns flera bilder av en och samma USKA, samt av hennes kollegor. Linda åkte hem till Knaften kring kl 14. Då var dagen disigt blå. Jag vilade en stund, sen till mamma på middag, vi åt tacos, då, ungefär när vi åt, kom snöstormen som senare blåste mig hem.

Nyårshelgen.

 Det har mest varit en massa väder de senaste dagarna. Snöstormen som blåste in och blåste mig hem efter en middag hos mamma. De två följande dagarna av regn och regn och regn. Den nyss fallna snön blev kompakt och på sina ställen glasklar och hal. Idag var det sol och minusgrader. Jag handlade mat, gick hem från affären, solen låg lågt, färgade snön på taken aprikos. Det kändes som de första ljusa kvällarna, antagligen för att snön blivit en annan än vinterns, att den fått vårvinterns form. Klockan var bara ca 13, så varken kväll eller i slutet av mars. 

Det var nyår. Jag var ledig men firade inte. Fann ingen pepp. Ville inte be om att bli bjuden, ville inte höra mig för efter middag eller fest. 2022 var året jag tappade vänner. Året jag kände mig skör och drog mig undan. 

På nyårsafton såg jag filmer. Från morgon till kväll. Tog en dusch. Såg Grevinnan och betjänten. Måste väl ha sett den sen vi lämnade 1900-talet, men minns inte, den kändes som nåt från farmor och farfars tv en trappa ner i huset på Vidholmsbackarna i Hässelby. Jag skrattade när betjänten blev full och började sluddra, mitt skratt förvånade mig. Vid tolvslaget lyste fyrverkerier upp mitt hem, de sågs bakom taket på huset mittemot. Katterna var oberörda av smällarna. Släckte och såg ut. Såg att en klunga samlats där en ser himlen över stan bäst. Kl 01:52 släckte jag. Kl 07:56 såg jag på klockan igen. Kunde inte somna om. Kände mig sorgsen, men det gick över. Pratat i telefon med Signe och mamma under dagen. SMS.ade med Mysan. Såg mer film.