Helg i Sthlm.

Var i Sthlm. Flög ner igår, flög upp idag. Det var varmt och jag hade klätt mig fint för det kändes viktigt. I vita luftigt sköna byxor och toppar som inte andades drog jag gatorna fram. En väska över axeln, en resebag i handen. Ibland en hand i fickan. Alltid med solglasögon. Var där och repade en teatergrej. En cinemaoke. Scener om det queera i Bergmans filmer, ur ett queer perspektiv.

Träffade även Johannes. Men han vill inte synas på bild, så de bilder jag tog av honom fick jag lova att inte lägga ut någonstans. Vi strosade ner från Söder, balanserade på kullerstenarna förbi Maria trappgränd,   Vi pratade om Gösta och Hasse Ekman. Johannes hade drömt att Hasse dog, det här var många många år sen, när Johannes bodde i sin källare här uppe, en källare som var en stor sal med vit matta och vita draperier längs väggarna. En stor säng i mitten. Annars tomt. Men nog om källaren, för den har inget med det här att göra. Johannes hade alltså drömt att Hasse Ekman dött. Drömmen kändes stark, han kollade textv, men inget om att Hasse dött, inte först, sen kom nyheten. Hasse Ekman hade dött. Det oroade mig, för Johannes hade drömt om mig, inte min död, men att jag dykt upp hos honom och stängt in mig i ett rum, sjuk i Aids och dansande till sorgsen disco.

Vi fortsatte över till Riddarholmen, då hade vi bytt ämne till Marie Louise Ekman. Jag konstaterade att jag ändå var lika henne nu, med mitt röda hår och de flotta solglajorna. Johannes höll med. På riddarholmen var det öde. Kalt. Stenhus, breda gränder, kullersten och åter kullersten. Vi och turisterna. Ibland bara vi. Vi funderade på vilket land de andra turisterna trodde att vi kom i från. Jag blir ofta tagen för ryss, så vi lutade åt det. På centralen skildes vi åt. Han hoppade på röda linjen och jag tog mig ner, ner, ner till den blå linjen. Åkte till min faster. Åt god mat och pratade in i natten. Sov i en fin pyjamas, för jag ser till att äga fina pyjamaser nuförtin.