Årets längsta dag, årets kortaste natt no 2.

Drog isär gardinerna och blev förvånad av ljuset där ute. Öppnade dörren och klev ut. Ställde mig just framför den nerklippta häcken. En man passerade. Jag tittade inte så noga mot honom, jag stod där i min rosa pyjamas och ville vara osynligt och han kom gående just framför mig på vägen. Hade jag klivit över häcken och ner på vägen hade vi stått så nära. Han ser mot mig, han ler. Jag står där stelt, ser ner på mobilen, för att inte verka tafatt, bläddrar igenom några spegelselfies av mig från idag, några med mig i rosa baddräkt, rosa läppar och rosa solglasögon. När han passerat, när han kommit några meter bort, kliver jag över häcken och ner på gatan. En bit ner står en vit bil, dess lysen blinkar plötsligt till, oranga flashar, sen är den åter mörk och verkar tom. Jag ser mot himlen, ser att den lyser rosa allra längst ner. Fotar. Drar några djupa andetag för att se om natten kan kännas i hela kroppen, det sker inte. Jag kliver in. Messar Johannes en bild av himlen. Han svarar att nere hos honom är det mörkt och blött.